Nöjesvirveln

Som 18-åring satt Irma Christenson på ett kontor i Borås och hade förskräckligt långtråkigt. Då packade hon väskan och for till Stockholm för att pröva in vid Dramatens elevskola. Hon kom in! Irma var stenhuggardotter från Hunnebostrand i Bohuslän. Fast pappa högg blomster på gravstenarna och borde ha varit konstnär, kanske poet eller skådespelare. Han gav i alla fall sin dotter en aning om att det fanns en värld bortom slitet och vardagen. Han lät henne läsa Strindberg och hon grät sig tårögd över "Tjänstekvinnans son". Under några år bodde familjen i Århus på Jylland, där fadern som var socialist blev vän med två unga män i den danska arbetarrörelsen, Hans Hedtoft och H C Hansen. Lilla Irma brukade få sitta i Hedtofts knä medan han sjöng ur den röda visboken. Senare i livet skulle hon tilldelas Danmarks Frihetsmedalj. Den fick hon för att hon gömde nobelpristagaren Niels Bohr på hans flykt undan tyskarna i sin våning på Strandvägen. Irma Christenson (1915-93) Irma Christens

Inger Juel var en duktig skådespelerska och sångerska med komisk talang. Men trots många bra roller så ville det aldrig lossna riktigt ordentligt för henne. Motgångarna var fler än framgångarna. "Jag hör till en generation som ideligen får göra nya genombrott. Man kommer och man glöms. Och när man har framgång kallas det för comeback" , konstaterade hon i en intervju. En konferencier presenterade henne en gång som "representanten för det något fräcka könet!" Hon var en mycket modern och hämningsfri kvinna som led av en ovanligt stor öppenhet, vilket tyvärr blottställde henne och skapade en massa bekymmer.  Hon kom in på Dramatens elevskola i början av 1940-talet. Extraknäckte de tre elevåren på Skansenteatern, i Blancherevyn och filmade med Anders Henriksson i "Det vackraste på jorden". Hon åkte till England för att studera teater och blev erbjuden en filmroll mot Anton Walbrook, men det blev ingen internationell karriär då hon redan var kontrakterad av Eu

"Nämen är det inte den där räliga kärringen i speceriaffären?"  sa Malmöborna när Ulla Sonesson kom cyklande genom staden.  Det var som den beskäftiga fru Skoog i kvartersbutiken i TV-serien "N.P. Möller - fastighetsskötare" som Ulla blev rikskändis. En man på bussen förebrådde henne och sade: "Hon ser ju rätt snäll ut! Hon e ju så le mot Möller. Hon ska va litta mer snäll ve han." Det var i mitten av 1940-talet som Ulla började agera i amatörrevyer i HSB-salen på Södra Förstadsgatan i Malmö. Det var små interna föreställningar där aktörerna själva sålde biljetter till släkt och vänner och uppträdde i egenhändigt sydda kostymer.  1954 kom hon med i Amatörparaden - tidningen Arbetets talangmönstring där blivande stjärnor som bl.a. Sonja Stjernquist, Jan Malmsjö och Gunwer Bergkvist fick tillfälle att visa upp sig. Ulla Sonesson (1926-2020) Ulla vågade aldrig satsa helhjärtat på artistkarriären. Hon arbetade som telefonist, först hos Televerket och sedan i t

Catrin Westerlund var en aktris som det verkligen sprakade om. Oavsett om hon spelade tung dramatik på Dramaten, uppsluppen komedi på privatteatrarna, eller var slagfärdig panelmedlem i radioprogrammet "På minuten" så var hon alltid lika suverän och självklar. Hennes roller blev aldrig slätstrukna. Hon visade tidigt talang för att agera och placerades i Elsa Olenius barnteatergrupp på Medborgarhuset. Fast prinsessa fick hon aldrig vara. Redan då var hon mörk och rösten lite hes, mest fick hon spela elaka häxor.  Det fanns någonting franskt över Catrin Westerlund. Hon såg ut som en fransyska och hon älskade Frankrike. Men hon var född på Södermalm i Stockholm, dotter till rörläggaren Westerlund. Catrin Westerlund (1934-82) Karriären tog raketfart redan under hennes andra år som elev vid Dramatens elevskola då hon fick hoppa in som ersättare för Eva Dahlbeck på nationalscenen. Inhoppet fick mycket uppmärksamhet och ledde till kontrakt med Dramaten direkt efter utbildningen. Där

Lis Nilheim har stått på scenen i stort sett hela sitt liv. Som dotter till orkesterledaren Karl Nilheim, även kallad Kalle Nilo, begick hon sin scendebut vid mycket unga år. Redan 1959 sjöng hon i Blå Hallen på Nobelfesten där pappan spelade till dans, då var hon 15 år.  Hon hoppade av gymnasiet i andra ring för att börja på Calle Flygares teaterskola. I samma veva fick hon jobb i Kar de Mumma-revyn på Folkan. Kväll efter kväll stod hon i kulissen och lärde sig av Lars Ekborg, Hjördis Petterson, Stig Järrel och de andra. Sedan följde revyer och kabaréer på Gröna Lund och turnéer med Riksteatern. En säsong var hon på Vasa Teater i Finland, denna folkhögskola i skådespelarkonsten. Hon gjorde sexton roller i tolv pjäser och lärde sig mer än någon teaterskola i världen hade kunnat erbjuda. Lis Nilheim Återbördad till Sverige fick hon engagemang vid Helsingborgs stadsteater och hann även med ett par lättklädda roller i TV som väckte viss uppmärksamhet. Då fick hon en hel del nakna anbud, m

Det är sällan man hör talas om den duktiga sångerskan Lena Ericsson nu för tiden. En av förklaringarna är förstås att hon lämnade Sverige för Danmark och blev fru Tanggaard i början av 1990-talet.  Lena har väl i och för sig aldrig tillhört de mest omskrivna artisterna, men under många år fanns hon med lite överallt i svenskt nöjesliv och räknades till en av våra mest allsidigaste sångerskor. Kanske var hon rentav lite för mångsidig för att göra ett ordentligt genombrott? Redan som barn föredrog hon att sjunga istället för att tala. Som 14-åring vann hon riksfinalen i talangtävlingen "Vi som vill opp". Sju år gick hon i Adolf Fredriks musikklasser för att sedan vidareutbilda sig på Musikaliska Akademien. Tanken var att bli operasångerska men rektorn för akademien ogillade att Lena var ute och sjöng dansmusik med Leif Kronlunds orkester vid sidan av studierna. Hon tvingades välja, antingen den seriösa klassiska musiken eller populärmusiken. Men Lena ville sjunga all sorts musi

Berit Carlberg, förmodligen vår sista riktiga operettprimadonna, har helt oväntat gått bort.  Om Berit följt sin mamma Rosas råd under uppväxtåren i Uddevalla hade hon antagligen blivit sjuksyster eller lärarinna. Men Berit ville något annat. Först tog hon jobb som volontär på Uddevalla-Kuriren eftersom hon drömde om att bli journalist. När hon inte blev antagen till Journalisthögskolan började hon istället ägna sig åt sitt andra stora intresse, sången.  Hon tog plats som hushållerska hos sångarparet Gunnel Högberg och Rutger Nygren mot att hon fick mat, husrum och sånglektioner.  Så vann hon en sångtävling på Nalen, fick Kristina Nilsson-stipendiet och kom 1964 in på den lyriska linjen på scenskolan i Malmö. Berit Carlberg (1943-2021) 1967 gjorde hon ett sensationellt genombrott som Hanna Glavari i "Glada Änkan" mot Jarl Kulle på Oscarsteatern. Det blev en långkörare med 323 föreställningar. Mera operett skulle det bli hos Nils Poppe på Fredriksdalsteatern i Helsingborg. Det

"Ulla-Britt. Namnet duger inte på en revyaffisch" , fnös Karl Gerhard och döpte om Ulla-Britt Fridh till Ulla-Bella. Det namnet behöll hon sedan under hela karriären.  Det var som sångerska hon slog igenom 1956. "Johansson, se upp i svängarna..." blev en riktig landsplåga, låten heter egentligen "Roslagsvår". Så blev hon duettpartner med Owe Thörnqvist, vilket resulterade i en guldskiva. Över 150 000 svenskar köpte "Anders och Brita" och "Titta Titta".  Tillsammans med sin blivande make Jan Gabrielsson blev hon TV-kändis som programvärd för "Söndagsbilagan", en av teves första långkörare. Hon arbetade i revyer och kabaréer med storheter som Pär Rådström, Beppe Wolgers, Hagge Geigert och Lars Forssell. På film medverkade hon i allt ifrån Arne Mattssons "Hon dansade en sommar" till Ragnar Frisks "Åsa-Nisse ordnar allt".  Ulla-Bella Fridh (1929-93) Under 12 år var hon engagerad vid stadsteatern hemma i Uppsala

De gamla folkkära skådespelarna försvinner en efter en nu. Den senaste i raden är Margreth Weivers.  Margreth blev under senare delen av sin karriär urtypen för kloka mammor, snälla tanter och gulliga farmödrar. En och annan satkärring blev det också. När hon spelade charkuteristens elaka morsa i TV-serien "Varuhuset" på 1980-talet hoppade en kille på henne i tunnelbanan, slet henne i håret och skrek "Jävla kärring". Det säger en del om Margreth Weivers trovärdighet som skådespelerska. Hon började redan på 1930-talet. Blott 6 år gammal fick hon deklamera dikter hos Sven Jerring i det populära radioprogrammet "Barnens brevlåda". Det gjorde hon så bra att hon blev en återkommande gäst i brevlådan. Mycket radioteater blev det också. Så fort det skulle vara en ung flickröst i en pjäs kallade man på Margreth. Hon var med i de första radioversionerna av "Vårat gäng", men när man gav sig ut på folkparksturnéer fick hon inte följa med, skolarbetet gick f

Den folkkära aktrisen Mona Malm har avlidit i en ålder av 85 år. Tänk så många fina rollprestationer hon förnöjt oss med genom åren, både dramatiska och komiska. Mona Malm hade en otrolig värme och äkthet i allt hon tog sig för. Karriären började i Kar de Mummas Blancherevy 1954 där hon uppmärksammades för sin gestaltning av Audrey Hepburn. Hon hette Ericsson från början, men det ville Kar de Mumma ändra på då han redan hade Annalisa Ericson i ensemblen. Mona föreslog sin mammas efternamn Malmberg, det förkortade revydirektören till Malm.  Hon genomgick Dramatens elevskola i sällskap med bland andra Björn Gustafson, Bibbi Andersson, Gun Jönsson och Lars Lind. Knappt hade hon kommit in så gifte hon sig och blev med barn. Elevskolans lärare bedömde det som oplanerat för att inte säga okonstnärligt.  Mona Malm (1935-2021) Till en början fick hon mest spela unga, söta flickor. Det rollfacket blev hon kvar i ganska länge. Så kom en period när hon var för gammal för att vara ung och inte til

Om namnet Isa Quensel dyker upp nu för tiden så är det oftast i korsord när det behövs ett namn på tre bokstäver. Egentligen hette hon Anna-Lisa, det förkortades till Isa när hon gjorde teaterkarriär. Hon var en av de riktigt stora inom svenskt teaterliv. Film, teater, opera och operett - Isa Quensel behärskade hela fältet.  Hon var dotter till Schultz i den göteborgska vinhandlarfirman Schultz, Greisse & Co, importörer av punschmärkena Röda strecket och Gröna strecket. Monopolet gjorde slut på firman. Pengarna räckte inte till den sångutbildning som Isa hoppades på. Sångpedagogen Gertrud Rydbeck-Olsson förbarmade sig över henne, gav henne privatlektioner och skickade henne sedan vidare till sin bror Oscar Rydbeck i Djursholm för vidare hjälp med utbildningen. Rydbeck bekostade Isa Quensels sång- och balettstudier i Paris under tre år.  1929 debuterade hon som balettflicka i operetten "Rose-Marie" på Vasateatern, därefter följde revyer hos Ernst Rolf och komedisuccén &quo

Lena Brogren hette en av de allra pålitligaste aktriserna vid Göteborgs stadsteater. Hon tillhörde "teaterns begåvningsreserv" som Ernst Günther kallade de kvinnliga skådespelarna.  I mer än 40 år var Lena trogen scenen vid Götaplatsen. Hon kom dit som elev vid scenskolan redan 1952, då hade hon hunnit spela amatörteater i hemstaden Västerås och genomgått Calle Flygares teaterskola i Stockholm.   Lena hade en ovanlig intensitet och närvaro i allt hon gjorde och lämnade ingen oberörd. Man kan undra varför hon inte blev större? Varför omnämns inte hon i samma andetag som Margaretha Krook eller Sif Ruud? Förmodligen berodde det på att hon inte hade några ambitioner att slå igenom och bli rikskänd. Lena Brogren förekom aldrig i kändisspalterna eller i några hemma-hos-reportage. Intervjuerna med henne är få. Men stadsteaterns publik uppskattade henne, likaså recensenterna.  En och annan undrade om det inte var enahanda att gå och slita på samma arbetsplats år efter år? Nej, det ty

Det var på Lorensberg i Göteborg 1975 som Åkessongarvet blev ett begrepp. Gunilla var engagerad till Hagge Geigerts revy och gjorde en skrattmonolog som lät tala om sig. Den fruktade kritikern Bengt Jahnsson i Dagens Nyheter skrev: "Gunilla Åkesson har ett vidunderligt skratt. Åkesson skrattar så hela Lorensberg och hela Göteborg skakar. Det är ett skratt som hela Sverige behöver."  Sedan dess har Gunilla Åkesson smittat oss med sitt härliga skratt i oräkneliga sammanhang.  Janne "Loffe" Carlsson döpte henne till "Korven från Dingtuna" när de båda gjorde TV-underhållningen "Lördagsblandning" tillsammans. Men Gunilla kommer inte från Dingtuna, hon är från Lindesberg. Föräldrarna var förtvivlade när hon hoppade av gymnasiet och for till Stockholm för att plugga vid Calle Flygares teaterskola. Två gånger kom dom till Stockholm för att hämta hem sin dotter och övertala henne att satsa på läraryrket istället. Calle Flygare talade om henne som "

Ingen aktris kunde glida in så elegant på en teaterscen och bära upp en stollig hatt med sådan självklarhet som Siv Ericks. Alla dem som sett henne minns hennes släpiga, nasala röst med de plötsliga sprittningarna i diskanten. Den rösten blev Siv Ericks speciella signum. Egentligen hette hon Eriksson och kom från Oxelösund. Hon började spela teater som 16-åring, det låg nära till hands då hennes pappa skrev lokalrevyer. Sedan stack hon iväg med ett kringresande teatersällskap innan hon kom till Stockholm där hon bland annat fick spela mot Max Hansen. Det var förresten Max som gav henne artistnamnet Ericks. Siv Ericks (1918-2005) Det var i Kar de Mumma-revyn på Blancheteatern 1954 som hon skapade sin vimsiga societetsdam, som hade så oerhört svårt att förstå hur folk hade råd med allt. Själv gjorde hon allting. En märklig hatt, anslående handväska, pälssjal, balanserande på höga klackar med cocktailglas i handen. Lägg till den nasala stämman med sug på vokalerna. Succén var

Det talas alldeles för lite om Britta Pettersson, flickan från Vänersborg som började som butiksbiträde och slog igenom som musikalartist. Föräldrarna ville att hon skulle bli kallskänka, men Britta hade en längtan till teaterscenen och började tidigt ta danslektioner. Efter avklarad skolgång flyttade hon till Malmö, blev tonårsmannekäng och korades till Malmös Lucia 1956.  Hon sökte till scenskolan i Malmö med siktet inställt på att bli skådespelerska. Hon sprack i skådespelarprovet men blev antagen som balettelev. Utan skådespelarutbildning, utan sångutbildning, men med gedigen balettbakgrund och oemotståndlig spelglädje uppmärksammades hon i musikalen "Fantastics" på Lilla Teatern i Stockholm 1961. Sedan följde musikaler som "Stoppa världen, jag vill stiga av" och "Boy Friend" på Scalateatern. Kabaré på Tegnér och "Spela spelet" på Oscarsteatern. Filmroller blev det också. Hon var prinsessan i Lars Forssells lyriska saga "Prins Hatt und

Dagmar Ebbesen (1891-1954) Som 13-åring debuterade Dagmar Ebbesen i skådespelet "Tummeliten" på Östermalmsteatern i Stockholm. Den gången spelade hon en liten flicka, men det rollfacket fick hon inte behålla så värst länge. Dagmar Ebbesens lott som skådespelerska blev att spela huskors, kavata och munviga, men i grunden snälla och hjärtevarma.  Efter flitigt turnerande med olika teatersällskap i landsorten och en sejour hos Axel Engdahl i Göteborg fick hon sitt genombrott i pjäsen "Hemslavinnor" på Folkan i Stockholm 1921. Det var där hon för första gången spelade den mycket bestämda Kristina med dubbelt skinn på näsan som tveklöst visste hur allt skulle vara. Pjäsen var knappast något mästerverk men tack vare Dagmars rolltolkning blev den en stor succé och spelades inte mindre än 512 gånger. Dagmar spelade även sin Kristina i "Hemslavinnor" på film tre gånger. Först i en stumfilm 1932. Tio år senare i ljudupplaga och slutligen 1942 i en tredje vers

Märta Ternstedt var en av Göteborgs allra folkkäraste profiler. "Våran lella Märta", sade göteborgarna kärleksfullt när hennes namn kom på tal. "Furstinnan av Annedal" var ett annat smeknamn som Märta bar med stolthet. Hon var teatergalen redan som barn och debuterade 1928 hos Spårvägsamatörerna. 1930 var hon balettflicka i Karl Gerhards och Ernst Rolfs gemensamma revy på Stora Teatern. På dagarna arbetade hon på Karlsson & Starks korsettfabrik men 1933 blev hon anställd som altsångerska i kören på Storan med den furstliga lönen av 125 kronor i månaden, då övergav hon korsetterna.  Snart fick hon ta klivet ur kören och skådespela. Märta hade en förmåga att ständigt dra uppmärksamheten till sig, oavsett storleken på rollerna. En gång var hon statist i Benatzky-operetten "Vita Hästen". En recensent skrev: "Märta Ternstedt hade bara en enda replik i föreställningen - det var den som räddade kvällen." Märta Ternstedt (1915-94) I 35 år

Anna Sundqvist var blott fyra år när hon gjorde radiodebut hos farbror Sven i "Barnens brevlåda". Som fjortonåring medverkade hon hos Sigge Fürst i det populära radioprogrammet "Frukostklubben" och året därpå vann hon Stockholmsfinalen av "Riksparaden" på Skansen. Pekka Langer fick ögonen på den sångglada flickan och engagerade henne till sin revy "Galningar" och därmed hade Anna tagit klivet in i branschen på riktigt.  Hon gjorde ett pyramidalt genombrott i Scalateaterns "Stoppa världen - jag vill stiga av", motspelaren hette Jan Malmsjö. Därefter följde en minst sagt intensiv karriär. Anna provade på det mesta inom svensk showbusiness. Rollerna varierade, från urblåst sexpudding på musikalscenen till skrattande mås hos Knäppupp.  Det blev många musikaler: "Irma la Douce", "Ungkarlslyan", "Hör, dom spelar vår sång", "Nine", "Hur man lyckas i affärer..." och "My fair Lady". In

Operettprimadonnan Berith Bohm har gått bort i en ålder av 87 år. Hennes sångkarriär började med en vinst i amatörtävlingen "Brommatalangen". Då sjöng hon "14 år tror jag visst att jag var", det var hon också. Sen var hon med i Furuvik som prinsessan i "Tusen och en natt" innan hon kom till kören på Oscarsteatern i Stockholm.  Hon fick något av ett genombrott när hon spelade mot Nils Poppe i "Blåjackor" på stadsteatern i Norrköping 1955. Problemet var bara att herr Poppe var så hysteriskt rolig att Berith en kväll kissade på sig av skratt. I applådtacket kvällen därpå gav Poppe henne en potta med fyra nejlikor. Den gången ville hon sjunka genom scengolvet, efteråt blev det ett roligt minne. Berith Bohm (1932-2020) Berith kom till Stora Teatern i Göteborg 1956, det var där hon började klättra uppför i karriärstegen. "Lilla Helgonet", "Porgy and Bess" och "Sköna Helena" var några av hennes framgångar. Efter

Mona Seilitz kallades ofta för vamp. Riksvamp till och med. Det var en beteckning som Aftonbladet klistrade på henne och som envist hängde kvar under hela livet. Mona var visserligen en tjusig kvinna och fick ofta spela rollen som dum och sexig blondin på privatteatrarna, men hon kunde mycket mer än så.  Denna Malmöflicka började med teater redan i unga år. Hon spelade lilla Pär i byxor och tyrolerhatt och vann prinsessan på slutet. Då var hon sju år gammal. Sedan blev det Teater 23 i Malmö och utbildning vid Norrköping - Linköpings stadsteaters elevskola i tre år.  1966 tog hon tåget upp till Stockholm och sökte jobb i Kar de Mumma-revyn på Folkan. I revyn fick hon visa upp sig i nätstrumpor och plymer. Torsten Tegnér skrev från den premiären att man skulle gå på Folkan, om man ville se hur Gud haft en ovanligt lyckad dag och skapat en perfekt kropp, nämligen Mona Seilitz. Därmed var saken klar i en bransch som kan vara ganska så enkelspårig. Behövdes det en snygg tjej i en vamprol