Nöjesvirveln

"Gyllene tider" är en bittersöt komedi av Ernest Thompson som handlar om åldrandets obehag. Den 80-årige bitvargen Norman Thayler och hans hustru tillbringar 48:e sommaren på lantstället vid en sjö i Maine. Det förefaller bli den sista sommaren - lomparet ropar symboliskt och ominöst från sjön och Normans förfrusna hjärta uppvisar alla tecken på svikt.  I denna dödens närhet förskansar han sig och sina känslor bakom cynismen, ironin och den nyckfulla elakhetens pansarplåt.  Hans dotter kommer på besök med sin nya fästman och dennes 13-årige son. I fiskegemenskap med pojken flammar en sista livsgnista upp hos gamle Norman som försonas inte bara med den annalkande döden utan också med sin omgivning. Pjäsen gick upp på Nya Teatern i Göteborg 1981. Nils Poppe och Berta Hall var engagerade för huvudrollerna. Oturligt nog blev Nils Poppe sjuk och tvingades hoppa av 14 dagar innan premiären.  Nu var goda råd dyra för den otursförföljda Nya Teatern som dessutom stod under konkurshot.

Regissören och skådespelerskan Gun Jönsson var ett cirkusbarn, närapå född i manegen då båda hennes föräldrar var cirkusartister. Själv började hon dansa som 7-åring i Operans balettskola. Hon hamnade så småningom i Casselbaletten och fick åka ut i världen på turnéer, till Portugal, Spanien och Frankrike. Men Gun började känna en allt större dragning till teaterkonsten och reste hem till Sverige för att studera på Gösta Terserus teaterskola, vilket ledde vidare till Dramatens elevskola. Gun Jönsson (1929-2021) Efter några år vid Dramaten följde engagemang vid Riksteatern, Stadsteatern i Norrköping - Linköping och Folkteatern i Göteborg.  Hon började allt mer intressera sig för regi och fick chansen på Göteborgs stadsteater där hon satte upp pjäsen "Om sju flickor" som blev en jättesuccé. De kommande åren blev det många regiuppdrag både i Sverige och Danmark.  1978 kom hon tillbaka till Stadsteatern i Norrköping - Linköping, den här gången som teaterchef. Hon orkade med uppdra

Carl-Axel Elfving från Härnösand drömde om att bli präst men blev skådespelare istället och en av de flitigast förekommande krumelurerna inom svensk film.  Han kom till Stockholm i början av 1940-talet och revydebuterade på Casino 1945. Då hade han lagt prästplanerna på hyllan och bytt ut läroböckerna i grekiska mot teaterstudier hos Gösta Terserus. Präst blev han ändå så småningom, i Janne Halldoffs film "Rötmånad", en av de få icke-komiska roller han gjorde under sin långa karriär. Carl-Axel Elfving (1920-88) Efter Casino blev det åtta säsonger i Scalarevyn, turné med Svend Asmussen, engagemang hos Karl Gerhard, gästspel hos Knäppupp, två säsonger i Hommerbergrevyn i Malmö, Hagge Geigerts revy i Göteborg samt en period vid Stockholms stadsteater. I Svenskt filmskådespelarlexikon breder Elfving ut sig över en hel sida, drygt 70 roller blev det. Han fick mestadels göra de där små namnlösa rollerna i marginalen t.ex. "en rekryt", "ett blomsterbud", "en

"Grease" är den rockiga historien om en skolromans i 1950-talets USA, där den tuffa Danny möter den oskuldsfulla Sandy mitt under brylkrämens förlovade årtionde.  Musikalen blev en megasuccé på Chinateatern säsongen 1991-92 (305 föreställningar och därefter gästspel på Lisebergshallen i Göteborg). Lars Bethke och Pernilla Wahlgren spelade de två huvudrollerna som i filmversionen tillhörde Olivia Newton-John och John Travolta. I den unga ensemblen fanns namn som Petra Nielsen, Dan Malmer, Richard Herrey, Anna Norberg, Kim Sulocki och Peter Jöback. "Regissören har lyckats att göra hela ensemblen till profilerade typer. Många är utmärkta" , ansåg Marcus Boldemann i Dagens Nyheter. Anders Björkman i Expressen: "Grease är framför allt en seger för Chinateaterns ungdomliga och hårt arbetande ensemble. Det är när alla är på scen i de stora medryckande sång-och-dansnumren som musikalen lyfter och blir en rejäl glädjekick. I all anspråkslöshet." Lars Anrell i Afton

Som 18-åring satt Irma Christenson på ett kontor i Borås och hade förskräckligt långtråkigt. Då packade hon väskan och for till Stockholm för att pröva in vid Dramatens elevskola. Hon kom in! Irma var stenhuggardotter från Hunnebostrand i Bohuslän. Fast pappa högg blomster på gravstenarna och borde ha varit konstnär, kanske poet eller skådespelare. Han gav i alla fall sin dotter en aning om att det fanns en värld bortom slitet och vardagen. Han lät henne läsa Strindberg och hon grät sig tårögd över "Tjänstekvinnans son". Under några år bodde familjen i Århus på Jylland, där fadern som var socialist blev vän med två unga män i den danska arbetarrörelsen, Hans Hedtoft och H C Hansen. Lilla Irma brukade få sitta i Hedtofts knä medan han sjöng ur den röda visboken. Senare i livet skulle hon tilldelas Danmarks Frihetsmedalj. Den fick hon för att hon gömde nobelpristagaren Niels Bohr på hans flykt undan tyskarna i sin våning på Strandvägen. Irma Christenson (1915-93) Irma Christens

Lite göteborgsnostalgi från den tiden när Lions arrangerade stora familjedagar med artister, lotterier och diverse attraktioner. Den 6 november 1977 presenterade man ett artistuppbåd med Anna-Lena Löfgren, Lars Lönndahl, Sonja Stjernquist och Jan "Tollarparn" Eriksson. Konferencier var Bosse "Nygammalt" Larsson. Se även: Göteborgsnöjen den 3 januari 1986

I år fyller Göteborgs stad 400 år men på grund av rådande omständigheter är den stora jubileumsfesten uppskjuten till 2023, först då räknar man med att göteborgare och tillresta besökare äntligen ska få fira tillsammans. När staden fyllde 350 år 1971 firade man med pompa och ståt. Lisebergsteaterns bidrag till jubileumsåret hette "Hjärtat i Götet", en revy av Hagge Geigert. Första akten var en ren hyllning till Göteborg med Sten-Åke Cederhök som stadens store son Kal. Andra akten var mer traditionell nummerrevy utan röd tråd.  Sten-Åke hade mycket att göra i revyn, han uppenbarade sig bland annat som Sonya Hedenbratt, Karl XII och som Åke Söderqvist i en svidande parodi på dennes matlagningsprogram i televisionen.  Brita Borg var revyns primadonna, skönsjungande och vacker. Hennes bästa nummer "Man råkar vara kvinna" var en känga mot Carin Mannheimer och hennes kvinnoideal.  Georg Adelly gestaltade Göteborgs grundare Gustaf II Adolf och dök även upp som Ola Nordman.

Birgitta Andersson som hund var en av de mest oförglömliga teaterupplevelserna i Stockholm spelåret 1996-97.  "Sylvia", en komedi av amerikanen A R Gurney, handlar om hur en medelåders krisande man tar hem en övergiven hund han hittat i parken, vilket gör hans fru rasande svartsjuk. Pjäsen artar sig till ett riktigt triangeldrama.  Rickard Günther regisserade föreställningen där Jonas Falk, Viveka Seldahl och Lars Göran Persson utgjorde övriga rollistan. Föreställningen fick många rosor i pressen, inte minst Birgitta Andersson hyllades för sin geniala rolltolkning:  "Hon spelar hunden Sylvia, med sådan blötögd, trofast, löpsk, bitsk och inställsam inlevelse att hon ledigt bär det mesta av denna rätt charmerande teaterkväll på sina snygga axlar. Hon är en hund upp i dagen, in i minsta svansviftning och öronslokning, trots att hon inte har någon sådan kostym till sin hjälp - bara ett bländande kroppsspråk, ett skådespelarlivs erfarenhet, och en djup insikt i hundens roll i

Vårvintern 1985 kunde TV-tittarna glädjas åt fredagsunderhållningen "Bombardemagnus" som sändes i åtta avsnitt. Programvärd var Magnus Härenstam som underhöll tillsammans med en rad namnkunniga och populära gäster. Eller vad sägs om Björn Skifs, Lasse Berghagen, Lena Nyman, Galenskaparna & After Shave, Lill Lindfors, Lars Amble, Tomas von Brömssen och Brasse Brännström. Återkommande medverkande var Ted Åström, Lis Nilheim, Hans Ernback och Beatrice Järås. Innehållet var en blandning av sketcher, vitsar, musik och aktualiteter.  För manuset svarade bl.a. Bengt Sahlberg, Lars Fimmerstad och Lars Järlestad. Magnus Härenstam och producenten Leif Aldal åkte även över till London för att hitta roliga sketcher att översätta. Bengan Wittström, han med "Plattetyder" i radion, hjälpte till att leta fram gamla udda schlagers från 1920- och 30-talen. Här fick vi till exempel höra Björn Skifs sjunga den ofantligt töntiga "Åh vad det går fort att åka bil", Lena Nyma

Fotbollspjäsen "I.K. Kamraterna" utspelar sig i ett omklädningsrum där publiken får följa elva spelare inför, under och efter en viktig match. Matchen är avgörande för om laget ska hamna i division två eller tre.  I.K. Kamraterna hörde en gång till topplagen med en tredjeplats i Allsvenskan. Nu har lagandan och lojaliteten sviktat. Duktiga spelare har låtit sig köpas till andra klubbar. Nya träningsmetoder oroar. Varken tidningar eller storföretagarna kommer intressera sig för ett lag som fallit från de allsvenska höjderna till division två. Laget befinner sig mitt i skarven mellan ett liv i skymundan och ett liv i strålglansen från de stora pengarna och chanserna. Pjäsen skrevs av fotbollsälskaren Sigvard Olsson i samarbete med Fred Hjelm och ensemblen.  Tord Peterson spelade lagledaren vars ära står på spel. Lars Dejert gestaltade en nervös målvakt, Fred Gunnarsson en trött veteran, här fanns också mittfältarna Ulf Brunnberg och Torsten Wahlund, de övermodiga unga bollkonst