Nöjesvirveln

Med tidsmaskinens hjälp tar vi oss tillbaka till hösten 1983 och synar nöjesutbudet i Stockholm.  Flera publikdragande uppsättningar gavs på privatteatrarna. På Intiman roade Carl-Gustaf Lindstedt med sin revy "Carl-Gustafs nöjesmaskin". Bosse Parnevik bjöd in till revyparty på Chinateatern tillsammans med bland andra Eva Rydberg, Elisabeth Andreasson och Lars Amble.  På Maximteatern kunde man se Sif Ruud och Birgitta Andersson förgifta ensamstående män i farsklassikern "Arsenik och gamla spetsar".  Vasans teaterchef Per Gerhard fick in en fullträff med farsen "Rampfeber" där bl.a.  Inga Gill, Siv Ericks och Gösta Bernhard kammade hem skratten.  Musikalen "Sound of Music" på Folkan var inne på andra spelåret. Ernst-Hugo Järegård tillsammans med 21 skönsjungande kvinnor gjorde succé i musikalen "Nine" på Oscars.  På Södran hade 40-talsfavoriterna i "Vårat gäng" återförenats i en nostalgikavalkad.  På Operan kunde man njuta

Mona Seilitz kallades ofta för vamp. Riksvamp till och med. Det var en beteckning som Aftonbladet klistrade på henne och som envist hängde kvar under hela livet. Mona var visserligen en tjusig kvinna och fick ofta spela rollen som dum och sexig blondin på privatteatrarna, men hon kunde mycket mer än så.  Denna Malmöflicka började med teater redan i unga år. Hon spelade lilla Pär i byxor och tyrolerhatt och vann prinsessan på slutet. Då var hon sju år gammal. Sedan blev det Teater 23 i Malmö och utbildning vid Norrköping - Linköpings stadsteaters elevskola i tre år.  1966 tog hon tåget upp till Stockholm och sökte jobb i Kar de Mumma-revyn på Folkan. I revyn fick hon visa upp sig i nätstrumpor och plymer. Torsten Tegnér skrev från den premiären att man skulle gå på Folkan, om man ville se hur Gud haft en ovanligt lyckad dag och skapat en perfekt kropp, nämligen Mona Seilitz. Därmed var saken klar i en bransch som kan vara ganska så enkelspårig. Behövdes det en snygg tjej i en vamprol

Våren 1979 bjöds det på "Aprilskämt" på krogen Bacchi Wapen i Stockholm. De som skämtade var Laila Westersund, Tor Isedal, Hans Wahlgren och Agneta Lindén.  Det var en glad och lättsam underhållning som till stor del bestod av ett hopplock ur de fyra artisternas egen repertoar.  Laila Westersund gjorde sin raggardrottning från Södertälje med mottot: "Förlorar vi en i framsätet så gör vi en ny i baksätet".  Hans Wahlgren imiterade både Björn Borg och Per Oscarsson. Agneta Lindén visade ett frejdigt humör och strålande kondition som Bette Midler. Tor Isedal gjorde en monolog om hur det är att vara hemlig polis.  Hela showen avslutades med en fin hyllning till Bröderna Marx signerad Beppe Wolgers och Olle Adolphson. 17 nummer klarades av på drygt 90 minuter. Rutinerade revyräven Mille Schmidt regisserade. Recensionerna var inte särskilt positiva: "Helhetsintrycket av denna vårrevy är förvirrande. Den är för lång och för rörig. Och allt för ofta påtagligt tråki

Stig Dagermans tragedi "Skuggan av Mart" gavs på Dramatens lilla scen 1948-49 med Per Oscarsson och Tora Teje i huvudrollerna. Pjäsen handlar just om skuggor. När människor dör blir deras skuggor kvar, skrämmer oss, fostrar oss eller rentav dödar oss.  Marts skugga är obarmhärtig. För Marts bror Jakob som fortfarande är i livet är Mart en hjälte, ett ideal som Jakob omöjligt kan leva upp till. Jakob är halvblind, ful och svag. Han är otymplig, räddhågad, tafatt med kvinnor och son till en mor som avskyr honom.  Att vara ful och svag är inte tillåtet, men Gabriel är det ändå. Och ännu värre: han är beredd att acceptera att han är det, beredd att bygga sin existens på två så motbjudande fakta. Detta måste naturligtvis förhindras och hur det går till att göra det är vad pjäsen handlar om. Dagens Nyheters recensent Ebbe Linde tyckte inte om föreställningen och beskrev den som trög och tungfotad men menade att den kunde vara värd att se ändå: "Man kan se den för Tora T

Micha Gabay är en intressant skådespelare som det var längesen man hörde talas om.  Under 1970- och 80-talen var han flitigt förekommande på film och TV. Någon minns honom säkert som Magnus Härenstams tuffare jag i filmen "Jag är med barn". "Bröderna Lejonhjärta", "Träpatronerna", "Raskens", "Lösa förbindelser" och "Tryggare kan ingen vara", det är bara ett litet urval av vad Micha Gabay hunnit med.  Oförglömlig är hans Tok-Harry i Sven Delblancs "Hedebyborna", det var han som studsade upp och ner i pur glädje och utbrast: "Länsman ska sjunga! Länsman ska sjunga!"  En annan stark rolltolkning gjorde han i TV-pjäsen "Hundarnas morgon". Där spelade han en ung student som snappat upp mycket av den nazistiska propagandan och lär upp sina kamrater iförd brun skjorta och läderkoppel - en mycket ångestladdad och osympatisk figur. Micha Gabay Micha föddes i en teatersläkt. Hans pappa, Eugéne

Kan man verkligen döpa en pjäs till "Agnes"? Ja, Kent Andersson gjorde det i alla fall. Premiär var det på Scalateatern i Stockholm 1972. Agnes är i pjäsen täcknamnet för en vävstol som håller på att monteras upp i en gammal hyresvåning på två rum och kök. Vävstolen tänker den intellektuella språkläraren Sture skänka till sin hustru Barbro. Tanken är att Barbro skall sitta och väva i det ena rummet medan maken har språklektioner för sina älskarinnor i det andra.  Agnes är också namnet på en äldre dam som blivit utköpt, ja mer eller mindre utkastad, ur lägenheten av Sture. Det är hon som hamnar i händelsernas centrum. Agnes berättar om sina mödor och sina fyra män, om svikna drömmar och förhoppningar, men också om glädjeämnen.  Pjäsen är skriven på blankvers och kritikerna jämförde Kent Andersson med såväl Molière som Shakespeare.  Kent hade länge hyst stor beundran för Gunn Wållgren och hade henne i åtanke redan när han skrev pjäsen. Wållgren med sin värme och livserfar

Stockholms Operettensemble med Anne-Lie Kinnunen i spetsen kämpade under många år med att hålla liv i den allt mer utdöende operettgenren. Uppsättningarna var väl knappast några konstnärliga mästerverk, kvaliteten var rätt skiftande, men ensemblen hade sin stampublik både i Stockholm och ute i landsorten. Säsongen 1998-99 gav man Oscar Straus operett "En valsdröm", först på Jarlateatern i Stockholm och därefter på turné.  Hjälten i operetten heter Niki, en löjtnant från Wien med stor livsaptit. I första aktens början befinner han sig i fantasilandet Flausenthurn. Han har kommit dit för att gifta sig med prinsessan Helene. De tu har träffats i Wien och blivit förälskade i varandra med resultatet att Niki nu blivit prinsgemål. Han har de bästa föresatser. Låter man honom lära ut lite wiensk levnadskonst så ska han nog trivas.  Men redan på bröllopsnatten flyr han från sin sedesamma maka till förmån för stadens wienska gäster, ett damkapell. Det dröjer inte länge innan ha

Just nu sänder SVT den fina dramaserien "Hem till byn" i repris på eftermiddagarna. Det är en verklig klassiker som man mer än gärna återser.  "Hem till byn" är berättelsen om en samling människor i en liten mellansvensk avfolkningsbygd - storbonden, småbrukaren, bensinmacksägaren, byskolläraren, bygdeoriginalet och alla de andra "vanliga" människorna.  Serien skrevs av Bengt Bratt som själv växte upp i ett litet jordbrukssamhälle i Värmland. "Hem till byn" hade premiär 1971 och var då tänkt som en debattserie om landsbygdens avfolkning. Staten hade bestämt att jordbruket skulle rationaliseras och alla småbruk slås ihop till stora, lönsamma enheter. Det innebar att småbönderna skulle överlämna marken till den granne som lantbruksnämnden ansåg vara värd att satsa på, ta emot avgångsvederlag och flytta till närmaste stad eller tätort för omskolning.  Världens äldsta TV-serie har den kallats. Under en tidsrymd av 35 år gjordes 52 avsnitt förde

Idag är det 30 år sedan Tomas von Brömssen hade premiär på sin enmansföreställning "Tomas revy" på Lisebergsteatern i Göteborg. Efter 15 år tillsammans med sin läromästare och revypappa Sten-Åke Cederhök skulle Tomas för första gången stå på egna ben. Han fick god uppbackning av regissören Bo Hermansson, kapellmästaren Sven-Eric Dahlberg och scenografen Ingemar Wiberg. På scenen hade Tomas sällskap av de tre dansflickorna Claudia Cremer, Lotta Garthon och Maria Mebius-Schröder.  Föreställningen startade med en skildring av Tomas uppväxt på Räntmästargatan 14 i arbetarstadsdelen Lunden i Göteborg och slutade med en finstämd hyllning till Sten-Åke Cederhök som avlidit bara några månader före premiären. Däremellan spelade Tomas von Brömssen upp hela sitt register; som rysktalande clown, som klarinettist, som liten kutryggig cittraspelande gumma, som tonårstjej, som orolig förälder med barnvakt hemma...  Många snabba klädbyten blev det. När den pratsjuke kyparen Yngve Gylling