Nöjesvirveln

Om Helge Skoogs pappa, som var borgmästare i Borås, hade fått bestämma hade Helge ägnat sig åt juridik istället för skådespeleri. Men redan under sina år på Borås läroverk smittades Helge av teaterbacillen och var med och grundade teatergruppen Rampljus. Han sprack när han sökte till scenskolan i Göteborg, men tog nya tag och for till Stockholm där han kom in vid Dramatens elevskola. Livets högsta ögonblick för en ung Boråsare gick tyvärr förlorade i en jantelag som placerade honom längst ner på rangskalan. Han vantrivdes på Dramaten och sparkades så småningom ut av självaste Ingmar Bergman.  Skoog hade fräckheten att fråga demonregissören om han kunde få gå ifrån en repetition sedan han sagt sin enda replik i föreställningen. Bergman blev rosenrasande. - Jag tycker inte om folk som förpestar atmosfären på teatern, dundrade Bergman. - Det gör inte jag heller, svarade Helge. I efterhand har han generöst medgivit att det kanske var bäst som skedde. Annars hade han ju missat allt det roli

Linda Krüger var en flitigt förekommande skådespelerska under 1980- och 90-talen. Nu syns hon inte på samma sätt som hon gjorde då. Sedan 2001 är hon konstnärlig ledare för Teater Accent som riktar sig till barn och ungdomar. Linda växte upp i Stockholm med en dansk balettdansös till mamma och en finsk balettdansör till pappa. Själv började hon dansa balett vid operan som sexåring. Vid fyllda 15 stack hon ensam till Pantomimteatern i Köpenhamn för att dansa, vid 17 började hon arbeta i garderoben på Dramaten.  Hon tog teaterlektioner för Gun Jönsson och fick därefter engagemang vid Dramaten där hon arbetade under fyra års tid.  Hon gjorde TV-debut i "Peters baby" 1978 och sedan följde ytterligare några TV-jobb bl.a. "Från Boston till pop"1980.  Linda Krüger Riksteatern blev nästa anhalt i karriären, där var hon med i "Can-Can", "Bättre och bättre dag för dag" och "Anne Franks dagbok", i den sistnämnda spelade hon huvudrollen. Sedan blev

Lars Amble föddes i en teaterfamilj, son till regissören Leif Amble-Næss och aktrisen Maritta Marke. Yrkesvalet föll sig således ganska naturligt för Lars. Som 17-åring prövade han in till Dramatens elevskola. Den gången gick det åt skogen. Men Amble lät sig inte avskräckas. Han gick istället till Calle Flygares teaterskola och blev därefter engagerad till Riksteatern. När han några år senare sökte till Dramaten igen blev han antagen. Lars Amble (1939-2015) Efter några år som skådespelare på Dramaten sökte han sig under 1970-talet till privatteatrarna. Riksbekant blev han som så många andra genom TV. I dramat "Utvisningen" spelade han en chilensk förhörsledare så övertygande att varenda TV-tittare blev rasande.  Arroganta och kallsinniga sadister och försupna karriärister blev hans rollfack. På film debuterade han som en ung, stryktäck lymmel i Olle Hellboms "Raggare". "Firmafesten", "Den enfaldige mördaren", "Göta Kanal", "Två kil

Regissören och skådespelerskan Gun Jönsson var ett cirkusbarn, närapå född i manegen då båda hennes föräldrar var cirkusartister. Själv började hon dansa som 7-åring i Operans balettskola. Hon hamnade så småningom i Casselbaletten och fick åka ut i världen på turnéer, till Portugal, Spanien och Frankrike. Men Gun började känna en allt större dragning till teaterkonsten och reste hem till Sverige för att studera på Gösta Terserus teaterskola, vilket ledde vidare till Dramatens elevskola. Gun Jönsson (1929-2021) Efter några år vid Dramaten följde engagemang vid Riksteatern, Stadsteatern i Norrköping - Linköping och Folkteatern i Göteborg.  Hon började allt mer intressera sig för regi och fick chansen på Göteborgs stadsteater där hon satte upp pjäsen "Om sju flickor" som blev en jättesuccé. De kommande åren blev det många regiuppdrag både i Sverige och Danmark.  1978 kom hon tillbaka till Stadsteatern i Norrköping - Linköping, den här gången som teaterchef. Hon orkade med uppdra

Dansaren och skådespelaren Egon Larsson var bara 12 år när han stod på Oscarsteaterns scen för första gången. Den gången spelade han en tomtenisse. Senare i livet fick han smeknamnet "Mr Oscars" med anledning av sina många framgångar på den scenen. Han föddes på Söder i Stockholm 1914. Som 15-åring blev han helt betagen av dans efter att ha sett en film med Fred Astaire. Han påbörjade sina dansstudier 1929 och kom till Operabalettens skola året därpå. 1933 började han i kören på Oscarsteatern. Sedan följde engagemang vid Stora Teatern i Göteborg och Hippodromteatern i Malmö innan han återvände till Stockholm. Egon Larsson (1914-89) Under 1940-talet var Egon Larsson engagerad i många revyer på Södran där han och Åke Söderblom blev ett populärt komikerpar. Åke döpte sin kollega till "Egondomliga Larsson". De båda jobbade även ihop i flera långfilmer bl.a. "Flottans kavaljerer", "Boman får snurren" och "Flottans glada gossar".  Men allra b

Om namnet Isa Quensel dyker upp nu för tiden så är det oftast i korsord när det behövs ett namn på tre bokstäver. Egentligen hette hon Anna-Lisa, det förkortades till Isa när hon gjorde teaterkarriär. Hon var en av de riktigt stora inom svenskt teaterliv. Film, teater, opera och operett - Isa Quensel behärskade hela fältet.  Hon var dotter till Schultz i den göteborgska vinhandlarfirman Schultz, Greisse & Co, importörer av punschmärkena Röda strecket och Gröna strecket. Monopolet gjorde slut på firman. Pengarna räckte inte till den sångutbildning som Isa hoppades på. Sångpedagogen Gertrud Rydbeck-Olsson förbarmade sig över henne, gav henne privatlektioner och skickade henne sedan vidare till sin bror Oscar Rydbeck i Djursholm för vidare hjälp med utbildningen. Rydbeck bekostade Isa Quensels sång- och balettstudier i Paris under tre år.  1929 debuterade hon som balettflicka i operetten "Rose-Marie" på Vasateatern, därefter följde revyer hos Ernst Rolf och komedisuccén &quo

Mille Schmidt tillhörde utan tvekan en av de mest mångkunniga inom nöjesbranschen. Han var lika mycket regissör, iscensättare och allmän idéspruta som aktiv skådespelare.  Trots att han förekom flitigt i så många olika sammanhang blev han aldrig något stort affischnamn. Han stod alltid med de små bokstäverna i reklamen, under de stora stjärnorna:  "Alla kan inte lysa med feta bokstäver i annonserna. Men det fanns tider när man tillhörde med flera. Nu är i alla fall namnet med" , sade han i en intervju.  Mille Schmidt började sin yrkesbana som slaktare på Norrmalms livsmedel. Slaktarkniven byttes snart ut mot skräddarsaxen i Karl Gerhards kostymateljé. Han blev så småningom inspicient hos revykungen och snart fick han vara med på scenen.  När scendebuten var avklarad blev det revyjobb på Södran, Narvateatern och Casino. 1952 träffade han Povel Ramel och var med och fyrade av startskottet för Knäppupp. Samarbetet med Povel varade i 11 år, Mille användes som skådespelare, inspic

Som en av de yngsta genom tiderna kom Jan Bergquist in på Dramatens elevskola blott 17 år gammal. Redan sista året på skolan satte han på egen hand upp pjäsen "Kärlek och strumpor" på Hallwylska palatset. Det var också då han inledde sitt samarbete med Hans Bendrik. Tillsammans skrev de "Kreugers svindlande affärer" som spelades 182 gånger för utsålda hus på Stockholms stadsteater 1969. En kritiker utnämnde Bergquist till "70-talets underhållare i Sverige". Jan Bergquist (1942-93) Redan från början jobbade Jan på ett journalistiskt tillvägagångssätt när han skrev sina manus. Källforskning, intervjuer och arbetsplatsbesök. Han ville göra teater av verkligheten, kombinera fakta och underhållning utan att komma med några pekpinnar. Det blev kommunalpolitisk satir. "Mr President", "Buss på stan", "Tryck på stan", och "Beteendelek" hette några av hans föreställningar som drog massor av folk. Hans politiska texter var oerh

I mitten av 1960-talet utsågs Hans Ernback till svensk films nye förste älskare. Han skulle ta vid efter Jarl Kulle, skrev pressen. Han gjorde tre stora filmroller, vilka alla renderade honom berömmelse, popularitet och uppmärksamhet. Det var i "Ormen", "Roseanna" och "Adamsson i Sverige". Utöver filmandet hade han sitt dagliga värv på Stockholms stadsteater. Efter premiären "Ormen" 1966 skrev en filmkritiker: "Ernback har en ny och suggestiv fasad i svensk film, ett ansikte som ännu tycks peka mot spännande och oberäkneliga förvandlingar. Det är hans första större uppgift, och att döma av de resurser han demonstrerar i Ormen blir det inte den sista." Men Hans Ernback trivdes aldrig med uppmärksamheten kring sin person. Kändisskapet lockade honom inte ett dugg, han ville hellre leva ett anonymt liv. Under 70-talet gjorde han bara några enstaka insatser framför kameran bl.a. rollen som tullvaktaren Gudmar i "Ett köpmanshus i skär

Skådespelaren och regissören Jan-Olof Strandberg gick bort för några dagar sedan. Det fanns något oerhört sympatiskt över den mannen som är svårt att sätta ord på, man bara tyckte om honom.  Hans skådespelarkollega Anita Björk beskrev honom så här en gång: "I alla roller han gör så ser man en människa. Man tror helt och hållet på honom." Jan-Olof Strandberg från Södermalm i Stockholm började med teater när han gick på Södra Latin. Där läste han lyrik och vann en recitationstävling för gymnasister. Så blev det teater vid Witzansky och Terserus teaterskola och vid andra provet kom han in på Dramatens elevskola. Kurskamraterna på elevskolan hette Max von Sydow, Margaretha Krook, Lars Ekborg, Ingrid Thulin och Yvonne Lombard, ingen dålig årskull.  Jan-Olof hamnade på stadsteatrarna i Göteborg och Uppsala innan han blev engagerad till Dramaten 1964. Han gjorde många tunga roller i uppsättningar som "Riksrevisorn", "Kung Lear", "Tartuffe" och inte

Det finns en del skådespelare som man kan identifiera bara man hör rösten. Till dem hör Olof Thunberg. För generationer av barn är han Bamse. Björnar ska snacka som Thunberg. Hans röst är mycket personlig.  Västmanländsk från början (han är född och uppväxt i Västerås). Den har den där trivsamma medfödda knarren som röstpedagoger tycks stå maktlösa mot.  Den inbitne radiolyssnaren kanske minns rysaren "Mannen i svart", en följetong som sändes sent om kvällarna och säkert skrämde slag på en del.  Olof Thunberg började sin bana med amatörteater hemma i Västerås tillsammans med bland andra Lars Ekborg. Så småningom blev det studier vid Calle Flygares teaterskola i Stockholm och senare också Dramatens elevskola. Han kom att bli en mästare på att göra roliga krumelurer i komedier och operetter på privatteatrarna, t.ex. lille Sigismund i "Vita Hästen", Billy i "Gröna Hissen" eller Njegus i "Glada Änkan". Knarret i rösten plus lagom spratt i rörelserna

Sven Lindberg (1918-2006) Sven Lindberg var under många år den självskrivne komedihjälten på privatteaterscenerna. Med Lindberg på affischen kunde teatercheferna räkna med fullsatta hus för lång tid framöver. Han var med i flera riktiga långkörare t.ex. "Kaktusblomman" som spelades 725 gånger på Vasan,  "Thehuset Augustimånen" på Intiman gick 500 gånger och "Gungstolen" på samma scen upplevde 450 föreställningar.  "Den evige yngligen med det blygt vinnande leendet" brukade han kallas. Han hade en lågmäld spelstil som verkligen lyfte fram komedins alla nyanser. Han hade också förmågan att göra djupt allvarliga karaktärsroller. På Dramaten arbetade han redan på 1940-talet, när han återkom 1973 skrev pressen att nu har Lindberg blivit seriös, trots att han jobbat seriöst i hela sitt liv. Det mesta han rörde vid blev till guld, oavsett genre. Lovorden sköljde över Andreas Blek af Nosen i "Trettondagsafton", den psykologiskt komplic