Nöjesvirveln

Rodgers och Hammersteins "Sound of Music" är en av 1900-talets största musikalsuccéer. Den hade urpremiär på Broadway 1959 där den spelades 1 443 gånger. I London gick den sex och ett halvt år i sträck. 1965 kom den flerfaldigt Oscarsbelönade filmversionen med Julie Andrews i den kvinnliga huvudrollen.  Förväntningarna var således stora när "Sound of Music" äntligen fick sin Stockholmspremiär på Folkan hösten 1982. Det var en jättesatsning med ett 70-tal personer engagerade varav 35 på scenen. Men teaterchefen Olle Kinch kunde känna sig lugn då merparten av föreställningarna var utsålda redan före premiären. Handlingen torde vara bekant för de flesta: Den okynniga klosternovisen Maria skickas som guvernant för sju barn hos en kapten som är änkling och heter von Trapp. Barnen är militäriskt drillade, benhård disciplin gäller. Men i och med Marias ankomst kommer sång, dans och lek in i det glädjelösa hemmet.  Efter hand uppstår tycke, inte bara mellan Maria och barnen

Mr Hardcastle har lovat att donera en stor summa pengar till sin gamle väns son, Billy Hickory Wood. Den korkade Billys vapendragare Charlie utger sig för att vara advokat, för att få den knäppe Billy att framstå i bättre dager. Då dyker Rupert upp, Billys tvillingbror, för att lägga beslag på sin del av förmögenheten. Han blir förälskad i Mr Hardcastles vackra dotter Cynthia, som är förlovad med den hale Clifton Weaver. In träder nu Billys fru Winnie, som tror att Rupert är Billy.  Och innan Halfdan och Werner står på scenen, exakta kopior av Billy och Rupert, så har butlern James förhindrat en katastrof och advokat Piper försökt förföra Mr Hardcastles syster Amy... Snurrigt värre alltså i denna högst krångliga förväxlingshistoria av Ray Cooney och Tony Hilton. Skådespelaren Björn Gustafson hade sett originalföreställningen "One for the pot" i London redan 1959 och det var på hans inrådan som Olle Kinch satte upp farsen på Folkan 1987. "Oj då!... en till?!"

"Hotelliggaren" eller "Two Into One" som den heter i original hade sin urpremiär i London 1984. Pjäskonstruktören heter Ray Cooney, upphovsman till ett flertal så kallade "spring-i-dörr-farser". Teaterchefen Olle Kinch blev först med att importera detta skrattretande stycke till Sverige. Premiär var det på Folkan i Stockholm nyårsafton 1985. Pjäsen som handlar om en vänsterprasslande minister och dennes förvirrade sekreterare blev genast en stor framgång. Gösta Ekman höjdes till skyarna för rollen som sekreteraren. "Han spelar fars på högsta snubbelnivå. Publiken jublar!" skrev Bengt Jahnsson i Dagens Nyheter.  "När Gösta Ekman stiger in på Folkan-scenen stiger farsen till en helt ny dimension" konstaterade Lars Ring i Svenska Dagbladet.  Den kräsne Jurgen Schildt i Aftonbladet var mycket positiv: "Ekman bär tyngsta bördan i farsen, och han gör det med en talang som är lika framträdande som hans energier. Han är formidabel i s