Nöjesvirveln

I dagarna fyller artisten och schlagerdrottningen Ann-Louise Hanson 80 år. Grattis! Hon var blott sex år när hon scendebuterade hemma i Skåne. 12 år gammal kom hon tvåa i Veckorevyns talangjakt "Flugan". Som 14-åring flyttade hon till Stockholm och blev professionell sångerska i Anders Burmans orkester.  Länge sågs Ann-Louise som den blyga och präktiga flickan från Kristianstad. "Folkparkernas Christina Schollin" var ett epitet som förekom i pressen. Hon var inte lika sprallig som schlagerkollegerna Siw Malmkvist och Lill-Babs. Ann-Louise var den mer stillsamma sorten som helst sjöng smäktande och vackra ballader. "Vita rosor från Aten" och "Är du ensam i kväll?" var två riktiga paradnummer som etablerade henne på allvar i branschen. Recensenterna såg hennes potential men önskade att hon skulle våga släppa loss lite mera. Det tog några år att mogna men när hon väl vågade släppa lite på hämningarna och bredda registret blev hon en riktigt driven e

Mona Andersson är en skådespelerska som lyckats förbli märkligt anonym trots lång och trogen tjänst i Thalias värld. Några personporträtt eller längre intervjuer med henne verkar inte gå att finna. Hon har fått oförtjänt lite uppmärksamhet genom åren. "Jag är inte vacker eller snygg. Det måste man vara om tidningarna ska börja skriva. Ett vackert utseende har nästan alltid varit garanti för framgång" , var hennes egen förklaring i en kvällstidningsintervju 1969. Några pusselbitar om Monas karriär går ändå att finna. Hon föddes i Göteborg 1936 och som många andra unga flickor drömde hon om att bli filmstjärna. Hon nosade på skådespelaryrket på Atelierteatern i hemstaden. 1960 kom hon in på Dramatens elevskola. När Ingmar Bergman blev teaterchef fick hon ett extraår på skolan. Hon jobbade sedan vid Dramaten i tre år innan hon sade upp sig och började frilansa. Hon har varit engagerad vid Riksteatern, Stockholms stadsteater, Oscars, Intiman, Maxim och Komediteatern. Rört sig obe

Sonja Stjernquist från skånska Hästveda i Göingebygden tillhörde under flera decennier de verkligt folkkära artisterna. Hon gjorde scendebut redan som 11-åring då hon sjöng "I vår lilla båt" på en simskoleavslutning i Limhamn.  Blott 10 år gammal lämnade hon barndomshemmet och flyttade till sin äldre syster i Malmö för att börja i den kommunala flickskolan. I Folkets Park fanns barnteatern där hon kom med och skaffade sig scenvana. Som 14-åring var hon med i Ragnar Frisks film "Tro, hopp och kärlek". Vid fyllda 15 blev hon yrkesartist, då gjorde hon sin operettdebut som Babushka i "Sista valsen" av Oscar Strauss. Sonja Stjernquist (1931-2002) Efter några år vid Hippodromteatern i Malmö kom Sonja 1949 till Stockholm. Hon hamnade ganska snart på operettens högborg Oscarsteatern där hon slog igenom som klosternovisen Denise i "Lilla helgonet" 1955. Just den rollen blev hennes signum och hon gjorde den i flera olika uppsättningar genom åren. Det blev

Teaterintresset vaknade tidigt hos Kim Anderzon. Redan som 16-åring lämnade hon arbetarhemmet i Östersund för möjligheternas Stockholm. Hon utbildade sig till kartritare på generalstabens litografiska anstalt. På kvällarna tog hon teaterlektioner. 1969 var hon med och bildade den fria gruppen Pistolteatern där hon var aktiv i 18 år. Hon vann beröm och uppmärksamhet i en rad Dario Fo-pjäser "Å vad revolutionen är härlig", "Vi betalar inte, vi betalar inte" och "En kvinna".  När Dario Fo fick Nobelpriset i litteratur 1997 hyllades även Kim Anderzon för att envist ha introducerat hans dramatik i Sverige.  Kim Anderzon (1943-2014) För den breda publiken blev Kim Anderzon mest känd som en sprallig komedienne i populära filmer som "Sällskapsresan", "Göta Kanal" och "Gräsänklingar". Tillsammans med Lottie Ejebrandt gjorde hon det omtyckta barnprogrammet "Stor och Liten" i TV. Hon var också med i flera omgångar av den populä

Linda Krüger var en flitigt förekommande skådespelerska under 1980- och 90-talen. Nu syns hon inte på samma sätt som hon gjorde då. Sedan 2001 är hon konstnärlig ledare för Teater Accent som riktar sig till barn och ungdomar. Linda växte upp i Stockholm med en dansk balettdansös till mamma och en finsk balettdansör till pappa. Själv började hon dansa balett vid operan som sexåring. Vid fyllda 15 stack hon ensam till Pantomimteatern i Köpenhamn för att dansa, vid 17 började hon arbeta i garderoben på Dramaten.  Hon tog teaterlektioner för Gun Jönsson och fick därefter engagemang vid Dramaten där hon arbetade under fyra års tid.  Hon gjorde TV-debut i "Peters baby" 1978 och sedan följde ytterligare några TV-jobb bl.a. "Från Boston till pop"1980.  Linda Krüger Riksteatern blev nästa anhalt i karriären, där var hon med i "Can-Can", "Bättre och bättre dag för dag" och "Anne Franks dagbok", i den sistnämnda spelade hon huvudrollen. Sedan blev

Annalisa Ericson hade en ovanligt lång karriär. Hon fanns med i nöjesvirvlarna under nästan hela 1900-talet och blev en av våra allra folkkäraste skådespelerskor.  Hon var blott fem år när hon började dansa i Operans balettskola. Inom några år hade hon hunnit spela revy med Ernst Rolf och dansat i operor som "Aida" och "La Boheme". På 1930-talet kom hon in vid filmen, första stora rollen var som Anna i "Värmlänningarna" 1932. Hon gjorde runt 60 filmroller under sin karriär och spelade mot alla de stora: Adolf Jahr, Edvard Persson, Inga Tidblad, Gunnar Björnstrand, Åke Söderblom, Thor Modén, Eva Dahlbeck, Sven Lindberg... Listan kan göras hur lång som helst. Annalisas talang för både sång, dans och skådespeleri gjorde henne mycket användbar i revyer och musikaler. Hon var stjärna i otaliga Kar de Mumma-revyer på Blanche och Folkan. I 1956 års revy "Vi roar oss kungligt" gjorde hon stormande succé med kupletten "Den saltaste bönan i stan"

Idag säger vi grattis till Eva Rydberg som fyller 80 år! Skådespelerska, dansös, sångerska, komiker, clown, regissör, teaterchef m. m. Hon kan sätta hur många titlar som helst på sitt visitkort. Hon växte upp på Spångatan mitt i Malmö. Där låg Malmö gamla Folkets hus, där föddes Gustav Möller på ett hörn och där på en bakgård gjorde Bo Widerberg "Kvarteret Korpen". Gick man gatan fram så kom man till Folkets Park och där fanns barnteatern där Eva Rydberg gjorde sin scendebut. Hon var ett livligt barn som gjorde de största grimaserna och hon älskade att dansa och spela teater. Hon drömde om att bli klassisk dansös och tack vare att hennes mor Herta tog extraarbete fick Eva råd att gå i dansskola. Hon gick hos Carl-Gustaf Kruuse på Malmö Stadsteater och hos den stränga fru Frandsen på Det kongelige i Köpenhamn. Det var i Danmark hon fick sitt första genombrott, en roll i "West Side Story" på Odense Teater gjorde henne världsberömd över hela Fyn.  Grattis Eva Rydberg!

Hurra för den fantastiska skådespelerskan Evabritt Strandberg som fyller 80 år i morgon.  En gång för längesen gick den unga Evabritt till krogen Hamburger Börs. Där satt regissören Bo Widerberg och höll hov. Han hade just gjort succé med "Kvarteret Korpen" och stökat undan sitt första gräl med Harry Schein. Många såg honom som ett geni, själv var han inte obenägen att hålla med. Nu skulle han göra en kärleksfilm och letade efter en brud som kunde älska på golvet med Keve Hjelm. Evabritt fick rollen. Mest såg man hennes nakna rygg, den var helt magnifik och snart fick hon internationella anbud. Fransmannen Godard gav henne en roll i filmen "Maskulinum - Femininum". Evabritt var Femininum och det var både början och slutet på hennes internationella filmkarriär. För sen blev det konstigt i världen, särskilt på teatern. 1968, engagemangets år. Ner med institutionsteatern! Vi är inga borgarklassens apor längre! Ut bland folket! Theatre Workshop! Sven Wollter!!! Evabritt

Skådespelerskan Kerstin Tidelius har gått bort i en ålder av 88 år. Hon föddes i Stockholm men kom att verka i Göteborg under större delen av sitt yrkesliv. I 40 år var hon trogen Göteborgs stadsteater där hon också fick sin utbildning vid elevskolan. Som 23-åring fick Kerstin Tidelius ersätta Inga Tidblad som Rosalinda i Shakespeares "Som ni behagar". Hon klarade rollen med glans och nya spännande uppgifter följde. Rollerna i "Dödsdansen" och "Vem är rädd för Virginia Woolf" hör till de minnesvärda, liksom hennes insatser i flera Tjechov-pjäser.  Tyvärr ger sällan stora skådespelarinsatser i landsorten, dit Göteborg räknas enligt Stockholmarna, någon större uppmärksamhet.  - Man är inte mycket värd som skådespelare om man inte har framgång i Stockholm , konstaterade Kerstin i en intervju. Kerstin Tidelius (1934-2023) Under några år på 1980-talet lämnade hon Göteborg för att samarbeta med regissören Peter Oscarsson på Folkteatern i Gävle. Hon återvände så

På 1940-talet var Gunn Wållgren skådespelerskan framför alla andra, åtminstone för de människor som hade möjlighet att gå på teater, och speciellt då Nya Teatern i Stockholm. Där skapade hennes man Per-Axel Branner en nyskapande och djärv teater. Man spelade klassiker ur världsdramatiken av Tjechov, Strindberg och Oscar Wilde.  Gunn Wållgren var allsidig och lika användbar i tragedier som i komedier. Som komedienne glittrade hon till i "Garden party" på Vasan, "Arsenik och gamla spetsar" på Scala och i "Höfeber" på Maxim.  Annars var det Dramaten som var Wållgrens hemmascen, där fick hon redan från början göra de stora kvinnorollerna. Kanske allra bäst manifesterat i rollen som Jeanne d´Arc. Åtminstone var det en rolltolkning som fick självaste Ivar Harrie att utnämna henne till ett mirakel. Gunn Wållgren (1913-83) Gunn var göteborgska, men hennes verksamhet var i huvudsak förlagd till Stockholm. Några gästspel blev det i alla fall i hemstaden, sommartid m

Första gången Inger Hayman besökte Göteborgs stadsteater var hon sju år. Hon fick se "Elddonet" av H. C. Andersen. Där och då bestämde hon sig för att bli skådespelerska.  Hon började på teaterskolan Pickwickklubben i Göteborg innan hon som 17-åring blev antagen till Dramatens elevskola i Stockholm. Efter examen var hon sedan fyra år vid Dramaten och jobbade med storheter som Alf Sjöberg och Bengt Ekeroth.  1962 kallade Göteborgs stadsteater på henne. Då hade hon inga planer på att bli kvar på stadsteatern någon längre tid. För att utvecklas inom yrket skulle hon röra på sig. Men hon blev kvar vid Götaplatsen i hela 36 år och blev med tiden en av teaterns pålitligaste affischnamn. Bland hennes många roller kan nämnas Indras dotter i "Ett drömspel", Bojan i "Jösses flickor - befrielsen är nära", titelrollen i "Mor Courage", Ulla Winblad i "Haren och vråken" och Mrs Johnstone i "Blodsbröder". En av hennes allra största framgånga

Emy Hagman tillhörde de verkligt stora glädjespridarna på scen och film. Hon möttes alltid av jubel när hon gjorde entré. Det är få artister förunnat att känna publikgensvaret så starkt som Emy fick göra. Hon var göteborgska långt in i själen och hennes humor var mycket starkt göteborgsinfluerad. Inte var det undra på att Emy Hagman fick gestalta Ada mot Åke Söderblom som Kal i filmen "Vi Masthuggspojkar" 1940. Emy Hagman (1906-76) Det var i Göteborg hon scendebuterade som 17-åring. Det skedde i "Utställningsrevyn" på Liseberg öppningsåret 1923. 1925 fick hon sitt första engagemang hos Karl Gerhard. Hon kom att följa honom genom åren fram till hans sista revyer på Lorensbergs Cirkus. Hennes munviga fiskmånglerska Berta Blomqvist blev en återkommande figur och år efter år en av revyns komiska höjdpunkter. Hon medverkade i många långfilmer av det lättsammare slaget bl.a. "Halta Lottas krog", "Bröderna Östermans huskors" (där hon gestaltade huskorse

Det är många som fallit pladask för Brita Borgs djupa altröst. Det gjorde till exempel Karl Gerhard när han mötte henne för första gången i Idéons foajé. Povel Ramel beskrev henne som "textförfattarens önskedröm personifierad" . Brita Borg kunde som få nita fast varje stavelse i en sångtext.  Brita växte upp på Söder i Stockholm, Timmermansgatan närmare bestämt. Hon var yngst bland åtta sjungande syskon. Oktetten av ungar täckte alla röstlägen från bas till sopran.  1943 kom hon med bland de musikaliska ungdomarna i "Vårat gäng" och tre år senare bildade hon sångkvartetten Flickery Flies tillsammans med blivande maken Allan Johansson. I den här vevan inleddes också samarbetet med Povel Ramel. Tillsammans drabbade de radiolyssnarna med "Föreningen För Flugighetens Främjande", "Fyra kring en flygel", "Jakten på Johan Blöth" och allt vad de hette. Brita Borg (1926-2010) 1952 kom den första Knäppupprevyn "Akta huvet" som blev star

En journalist beskrev en gång Inga Gill som en solros. En rund blomma som man blir glad av. Och visst blev man glad när helst man såg och hörde Inga Gill (1925-2000). Hon var förmodligen född till komedienne, festlig utan manus och stundom trots manus. Replikerna blev alltid snärtiga när Inga levererade dom, lika självklara som när en snickare slår i spik.  Men det började med dans. Som ung dansade Inga i Cullbergbaletten, men hon kände snart att hon behövde orden för att kunna uttrycka sig ordentligt. Dansösen Gill gick till talscenen och det blev alla möjliga scener: Nyan, Riksteatern, Lillan, Oscars, Intiman, Folkan, Vasan och Göteborgs stadsteater.  Hon kom aldrig in på Dramatens elevskola trots att hon försökte tre gånger, hon fick hålla till godo med Koblancks teaterskola istället. Där fick hon höra av lärarna: "Du kan kanske få det lite motigt i början med ditt utseende, men hänger du bara med till fyrtio ska du få se..." När hon blev fyrtio hade hon gestaltat både Tjo

Den i särklass snyggaste grebban i Tomelilla på 1920-talet var dotter till stinsen i Hurva och hette Margit, men kallades Maritta. Hon hade tänkt att bli sjuksköterska men tyckte det var roligare att roa patienterna än att sköta om dem på annat sätt. Hon läste högt ur böcker och sjöng för dem och det sägs att hon förlängde deras liv med många goda skratt. Då hade hon redan fått smak på teater efter att ha spelat revy i Malmö. 1926 kom Maritta till Stockholm där mästaren Gösta Ekman d.ä. så småningom tog hand om henne och lärde henne scenens ABC. Framför allt blev hon tvungen att lära sig att prata rikssvenska och tala högt dessutom. När det blev för mycket skånskt mumlande grep Ekman efter en linjal, slog henne på fingrarna och röt: "Din förbannade NATTSTIFTSAKTRIS!" Därefter kunde ingen klaga på Maritta Markes hörbarhet. Maritta Marke (1905-83) är förmodligen helt bortglömd idag, men när det begav sig hörde hon till de mest älskade, uppskattade och utskrattade aktriserna ino

Berit Halléns sångkarriär började i ett skyltfönster! Hon jobbade som springflicka hos Katz i Alingsås och under julskyltningen fick hon stå i skyltfönstret och sjunga julsånger. Hennes anlag för sång togs till vara och utvecklades hos sångpedagogen Vivian Hedborg - Falk, som tidigare varit anställd på Stora Teatern i Göteborg och tyckte att Berit borde pröva in där. Och in kom hon! Hon började i kören, lönerna var ganska dåliga och artisterna hade åttamånaderskontrakt. När teatern stängde under sommaren gällde det att skaffa annat jobb. Ofta blev det turnéer i folkparkerna under juni, juli och augusti.  Berit Hallén (1935-2022) Första riktiga rollen var som Stasi i "Csardasfurstinnan" 1955. Därefter fick Berit göra de flesta subrettrollerna, oftast tillsammans med Åke Harnesk. De två gjorde det komiska paret vid sidan av det förälskade huvudrollsparet.  Under sina mer än 30 år på Storan hann Berit jobba för sju olika teaterchefer: Einar Hjorth, Styrbjörn Lindedal, Bernhard S

Gaby Stenberg var den vackra, humoristiska, eleganta, spännande och lite hemlighetsfulla flickan i en rad 30-talsfilmer. Dessutom en skicklig pianist och ännu bättre sångerska. Hon föddes i Tokyo men med svenskt påbrå. Hon var bara halvåret gammal när familjen flyttade till Sverige. I trogen lydnad mot sin musikaliska moder tog hon pianolektioner upp till 17 års ålder. Så tröttnade hon på att klinka sig igenom Chopins preludier och smet in genom Filmstadens grindar för att bli elev hos SF.  Det blev filmlustspel med komiker som Åke Söderblom, Thor Modén och Nils Poppe, dramatiska roller i "Törst" och "Ung man söker sällskap". I Göran Genteles "Fröken April" och "Sängkammartjuven" var hon en parant operasångerska respektive stenrik änka. Apropå änka. 1954 gjorde hon storsuccé som Hanna Glavari i Ingmar Bergmans uppsättning av operetten "Glada Änkan" på Malmö Stadsteater. Gaby Stenberg (1923-2011) Hon var revyprimadonna på Södran och hos

Maj-Britt Nilsson var en av de stora, beundrade filmstjärnorna på 1950-talet. Ingmar Bergman lade snabbt beslag på henne och gav henne roller i "Sommarlek" och "Kvinnors väntan".  Med Alf Sjöberg gjorde hon "Resan bort" och "Det är min melodi". Arne Mattson och Hasse Ekman var två andra regissörer vars filmer Maj-Britt Nilsson förgyllde med sin värme och naturlighet.  Som 20-åring kom hon in på Dramatens elevskola. Det första hon gjorde var att be om tjänstledigt. Hon hade redan fått engagemang, huvudrollen i Vilhelm Mobergs "Mans kvinna" på Malmö stadsteater.  Föreställningen blev en succé, inte minst för Maj-Britt som fick strålande recensioner. Teaterchefen Sandro Malmquist ville behålla henne i Malmö men Maj-Britt ville inte gå miste om sina studier, så efter 50 fullsatta föreställningar i Malmö återvände hon till elevskolan i Stockholm. Maj-Britt Nilsson (1924-2006) Hon debuterade på Dramaten i "Vår ofödde son" 1945 och f

Berta Hall var en av de mest uppskattade aktriserna vid Göteborgs stadsteater. Dit kom hon 1936 efter några år på Nya Intima Teatern i Stockholm och ute på turné. I över 30 år fick hon göteborgarna att beundra hennes skicklighet på tiljorna. Många ansåg att hon var i världsklass! När hon spelade i Vilhelm Mobergs pjäs "Våld" 1937 öste kritikerna ut hela ymnighetshornet av beröm. Det blev så att säga genombrottet. Till en början fick hon nästan bara spela allvarliga intellektuella roller. När hon för första gången placerades i en komedi kände hon en sällsynt lycka över publikens bifall. "Det ljusnar vid sjutiden" hette pjäsen, en fyndig komedi av Paul Osborn som blev en jättesuccé. Fylld salong kväll efter kväll, den togs upp om och om igen. Berta Hall (1909-99) Bland hennes många framgångar på Göteborgs stadsteater kan också nämnas: "Gengångare", "Elektra", "Frun från havet", "Söndagspromenaden" och "Vem är rädd för Virgi

Regissören och skådespelerskan Gun Jönsson var ett cirkusbarn, närapå född i manegen då båda hennes föräldrar var cirkusartister. Själv började hon dansa som 7-åring i Operans balettskola. Hon hamnade så småningom i Casselbaletten och fick åka ut i världen på turnéer, till Portugal, Spanien och Frankrike. Men Gun började känna en allt större dragning till teaterkonsten och reste hem till Sverige för att studera på Gösta Terserus teaterskola, vilket ledde vidare till Dramatens elevskola. Gun Jönsson (1929-2021) Efter några år vid Dramaten följde engagemang vid Riksteatern, Stadsteatern i Norrköping - Linköping och Folkteatern i Göteborg.  Hon började allt mer intressera sig för regi och fick chansen på Göteborgs stadsteater där hon satte upp pjäsen "Om sju flickor" som blev en jättesuccé. De kommande åren blev det många regiuppdrag både i Sverige och Danmark.  1978 kom hon tillbaka till Stadsteatern i Norrköping - Linköping, den här gången som teaterchef. Hon orkade med uppdra