Nöjesvirveln

På Maximteatern vid Karlaplan inleddes det nya millenniet med en återblick över 1900-talets svenska revyhistoria. Peter Flack och regissören Lars Amble hade sammanställt en revykavalkad med klassiska nummer signerade Karl Gerhard, HasseåTage, Povel Ramel, Carl Z, Beppe Wolgers med flera. På scenen fanns veteranerna Birgitta Andersson, Björn Gustafson och Lena Nyman tillsammans med de yngre stjärnskotten Reuben Sallmander och Sussie Eriksson. Att försöka återuppliva gamla klassiker som många har ett kärt förhållande till är givetvis svårt. Kritikerna var reserverade. Några individuella prestationer rosades, men i övrigt var recensionerna ganska ljumma: "Skickliga komiker som Birgitta Andersson, Lena Nyman och Björn Gustafson. I revynummer av 1900-talets bästa svenskar. Kan väl bara bli kul? Nej. Det här känns mer som en kväll på museum" , skrev Jens Peterson i Aftonbladet och delade ut betyget två plus. "Inga strålande tider på Maxim"  var Expressens rubrik, Anders B

Det låg spänning i luften när "My fair lady" hade svensk premiär på Oscarsteatern i Stockholm i februari 1959. Detta var den dittills mest påkostade uppsättningen i Oscars historia. Ensemblen bestod av 60 personer, dekoren var stor och avancerad med sina många tablåer, kostymtygerna fick direktimporteras från Frankrike och Schweiz och specialvävas i England. Bara en sådan enkel detalj som Higgins kofta fick köpas från England och flygas över till Sverige. Allt för lokalfärgen.  Musikalen "My fair lady" är baserad på Bernard Shaws komedi "Pygmalion" och handlar som bekant om hur språkprofessor Henry Higgins slår vad med sin vän överste Pickering om att kunna förvandla den fattiga blomsterflickan Eliza från Londons slumkvarter till en fin societetsdam.  Musikalens sångnummer har blivit odödliga klassiker t.ex. "Det vore välan fr underbart", "Med en gnutta flax", "I dina kvarter" och "Den spanska räven". På Oscars spela

Det är sällan man hör talas om den duktiga sångerskan Lena Ericsson nu för tiden. En av förklaringarna är förstås att hon lämnade Sverige för Danmark och blev fru Tanggaard i början av 1990-talet.  Lena har väl i och för sig aldrig tillhört de mest omskrivna artisterna, men under många år fanns hon med lite överallt i svenskt nöjesliv och räknades till en av våra mest allsidigaste sångerskor. Kanske var hon rentav lite för mångsidig för att göra ett ordentligt genombrott? Redan som barn föredrog hon att sjunga istället för att tala. Som 14-åring vann hon riksfinalen i talangtävlingen "Vi som vill opp". Sju år gick hon i Adolf Fredriks musikklasser för att sedan vidareutbilda sig på Musikaliska Akademien. Tanken var att bli operasångerska men rektorn för akademien ogillade att Lena var ute och sjöng dansmusik med Leif Kronlunds orkester vid sidan av studierna. Hon tvingades välja, antingen den seriösa klassiska musiken eller populärmusiken. Men Lena ville sjunga all sorts musi

Peter Struve som är stadsfullmäktiges ordförande i Lillköping reser till Stockholm med vännen Henrik Boklund för att bevista kyskhetsförbundets kongress. Men de strängt moraliska herrarna beger sig istället till syndens näste, Felixpalatset, där Struve förälskar sig i den läckra varietésångerskan Yvette och inleder en intensiv uppvaktning. Vad han inte känner till är att Yvette är dotter till hans andra hustru Mildred och i själva verket hans styvdotter. Så börjar turerna i Franz Arnolds och Ernst Bach förväxlingsfars "Der wahre Jakob" som i Per Gerhards bearbetning fick heta "Gamle Adam" när den gick upp på Vasan i Stockholm 1984. Per Gerhard hade några år tidigare prickat in en kolossal press och publiksuccé med "Spanska flugan" av samma pjäsförfattare, där Carl-Gustaf Lindstedt spelade huvudrollen. Återigen stod Carl-Gustaf i centrum. Runt honom fanns ringrävar som bl.a. Jarl Borssén, Siv Ericks, Martin Ljung och Hans Wahlgren. Lis Nilheim gjorde succé

Arne Källerud var en verkligt folkkär skådespelare i ordets rätta bemärkelse. Han kunde gestalta vardagliga och genuina människor, arbetare som kunde handskas med hammare och såg. Kostymroller passade honom inte.  Han var evigt förknippad med Söder och Vita Bergen efter sina rollfigurer i "Söderkåkar" och "Grabbarna i 57:an", men han föddes i Upplands Bro 1913 och flyttade in till Stockholm och Östermalm 1919. Efter folkskolan blev han springgrabb på en tidningsredaktion, jobbade på fabrik och hotell.  Han gick på Tekniska Realskolan med siktet inställt på att bli ingenjör men teatern kom emellan. Det började med amatörrevyer i Fredhälls sällskapsklubb. Efter Gösta Terserus teaterskola kom Arne Källerud 1941 till Casinoteatern vid Bryggargatan som alltiallo. Han avancerade snart upp på scenen och visade sig vara en användbar komiker med känsla för improvisation. När han spelade den höggradigt berusade Bacchus i Casinorevyn "OH" höll både publik och medspel

Om fyra helt vanliga bröder på Södermalm i Stockholm handlar TV-serien "Bröderna Malm" från 1972. Bröderna förlorade sina föräldrar i Hansa-katastrofen, då en ångare sänktes i Östersjön. De fyra stannade kvar i föräldrarnas våning och höll ihop under sin uppväxt. Just att hålla samman är vad "Bröderna Malm" i mångt och mycket handlar om. Det är fyra olika personligheter med olika temperament som lever ihop på en liten yta, slitningar och konflikter uppstår men när det verkligen gäller håller dom ihop. Storfamilj skulle vi kalla det idag, det uttrycket var inte uppfunnet då. Bröderna spelades av Olof Thunberg (Björn), Stig Grybe (Håkan), Sven-Eric Gamble (Erik) och Ulf Brunnberg (Ulf). Äldste brorsan Erik är 49 år och förtidspensionerad efter en ryggskada som han ådrog sig vid T-banebygget. Björn är styckmästare på slakthuset i Enskede och extraknäcker som taxichaufför. Håkan jobbar på en elektromekanisk firma och är en riktig uppfinnare. Och 22-åriga lillbrorsan Ulf

"En man för mycket" utspelas i bokförläggare Markhams våning i London. Tre otrogna par, ovetandes om varandra, har råkat stämma träff i våningen när bokförläggaren och hans fru ska bort på middag. Samtidigt härjar en tvivelaktig inredningsarkitekt i hemmet och en mycket moralisk barnboksförfattarinna kommer på besök för att skriva kontrakt. Det blir en härva av trassel, prassel och förvecklingar. Varje gång en dörr öppnas kommer fel person in och dubbelsängen har så klart en framskjuten position i handlingen. Pjäsen är skriven av farsmästarna Ray Cooney och John Chapman. Originaltiteln är "Move over Mrs Markham". Urpremiär var det i London 1977, två år senare gavs den på Folkan i Stockholm med Jan Malmsjö i huvudrollen. Säsongen 1992-93 satte Hagge Geigert upp "En man för mycket" på Lisebergsteatern i Göteborg. Paret Herman och Britt Ahlsell regisserade och sonen Puck Ahlsell spelade huvudrollen som bokförläggaren Mr Markham. Laila Westersund gestaltade bo

"Den musikaliska stolpsängen" bygger på en talpjäs skriven av Jan de Hertog. Harvey Schmidt och Tom Jones (nej inte den  Tom Jones som vi känner som Tjuren från Wales) arbetade om pjäsen till musikal. Den gick upp på Broadway i mitten av 1960-talet med Robert Preston och Mary Martin i huvudrollerna. Det blev en framgång.  Musikalen som endast innehåller två roller utspelar sig i och kring en stor dubbelsäng. Man får följa ett äkta par genom 45 år. När pjäsen tar sin början är de unga och nygifta då de träder in i brudgumsgemaket. När det hela slutar stapplar två grånade åldringar ut i kulissen. Riksteatern prickade in en succé med "Den musikaliska stolpsängen" vårvintern 1969 där Ulla-Bella och Per Grundén åldrades inför öppen ridå. Teaterkritikern Barbro Hähnel i Dagens Nyheter tyckte dock att föreställningen var i tunnaste laget: "De inledande numren måste ges med mera diableri för att inte bli outhärdliga i sin menlöshet. Bo Forsbergs regi understryker emell