Nöjesvirveln

På Restaurang Centralen i Nordstan i Göteborg satt komikern Jarl Borssén uppflugen på en barstol och roade publiken med en 50 minuter lång monolog betitlad "Musen som röt".  Här fanns ingen sång, ingen dans, inget glitter... Hans enda rekvisita var en bandspelare. Jarl iklädde sig rollen som Sture Larsson, en medelålders man, ensam och frånskild. Sture delade med sig av sina tankar kring samtiden, livet och döden. Det var ett djärvt och nydanande grepp att helt ensam försöka fånga den sorlande krogpublikens intresse. I USA var genren redan etablerad genom komiker som Bill Cosby och Lenny Bruce, men i Sverige var det här konceptet oprövat. "Igår föddes en ny enmansentertainer i Sverige! Att stå ensam på en scen och snacka med en krogpublik i 50 minuter, är en utmaning som få klarar av. Det gör emellertid Jarl Borssén med eftertryck på Centralens nya restaurang. Utan några onödiga publikfriande gester eller slag under bältet får han kroggästerna att sitta fascinerade rakt

"Gyllene tider" är en bittersöt komedi av Ernest Thompson som handlar om åldrandets obehag. Den 80-årige bitvargen Norman Thayler och hans hustru tillbringar 48:e sommaren på lantstället vid en sjö i Maine. Det förefaller bli den sista sommaren - lomparet ropar symboliskt och ominöst från sjön och Normans förfrusna hjärta uppvisar alla tecken på svikt.  I denna dödens närhet förskansar han sig och sina känslor bakom cynismen, ironin och den nyckfulla elakhetens pansarplåt.  Hans dotter kommer på besök med sin nya fästman och dennes 13-årige son. I fiskegemenskap med pojken flammar en sista livsgnista upp hos gamle Norman som försonas inte bara med den annalkande döden utan också med sin omgivning. Pjäsen gick upp på Nya Teatern i Göteborg 1981. Nils Poppe och Berta Hall var engagerade för huvudrollerna. Oturligt nog blev Nils Poppe sjuk och tvingades hoppa av 14 dagar innan premiären.  Nu var goda råd dyra för den otursförföljda Nya Teatern som dessutom stod under konkurshot.

Peter Struve som är stadsfullmäktiges ordförande i Lillköping reser till Stockholm med vännen Henrik Boklund för att bevista kyskhetsförbundets kongress. Men de strängt moraliska herrarna beger sig istället till syndens näste, Felixpalatset, där Struve förälskar sig i den läckra varietésångerskan Yvette och inleder en intensiv uppvaktning. Vad han inte känner till är att Yvette är dotter till hans andra hustru Mildred och i själva verket hans styvdotter. Så börjar turerna i Franz Arnolds och Ernst Bach förväxlingsfars "Der wahre Jakob" som i Per Gerhards bearbetning fick heta "Gamle Adam" när den gick upp på Vasan i Stockholm 1984. Per Gerhard hade några år tidigare prickat in en kolossal press och publiksuccé med "Spanska flugan" av samma pjäsförfattare, där Carl-Gustaf Lindstedt spelade huvudrollen. Återigen stod Carl-Gustaf i centrum. Runt honom fanns ringrävar som bl.a. Jarl Borssén, Siv Ericks, Martin Ljung och Hans Wahlgren. Lis Nilheim gjorde succé

"Missförstå mig rätt" hette en komediserie i fem avsnitt som sändes i Sveriges Television för 30 år sedan. Jag undrar om någon överhuvudtaget kommer ihåg den? Jag hade nästan glömt bort den själv när jag hittade den på ett gammalt VHS-band. Serien regisserades av Henrik von Sydow som även skrivit manus tillsammans med huvudrollsinnehavaren Henry Bronett. Denna situationskomedi handlar om den unge doktor Ferdinand Ruben (Henry Bronett) som nyligen öppnat egen praktik. Plötsligt dyker hans farbror Leo (Jarl Borssén) upp. Han har blivit utkastad av sin hustru (Meg Westergren) och flyttar in på Ferdinands vardagsrumssoffa.   Ferdinand får dessutom ideliga besök av sin mamma Gertrud (Gudrun Henricsson), som är sångpedagog. Hon styr och ställer i Ferdinands liv och gör allt hon kan för att hitta en duglig kvinna åt honom bland sina elever. Kontentan av det hela blir att alla trivs hemma hos Ferdinand - utom Ferdinand själv som aldrig får lugn och ro.  En lång rad bifigurer finns oc

1969 års Kar de Mumma-revy på Folkan presenterade toppartister som Brita Borg, Stig Järrel, Rolf Bengtson, Siv Ericks (senare ersatt av Inga Gill), Lasse Berghagen och Jarl Borssén. Det var påkostat till tusen med balett, orkester, glittriga scenkostymer och en dekor, signerad Per Lekang, som gick i lacksvart och chockrosa. Hasse Ekman svarade för regin. Kar de Mumma (Erik Zetterström) hade i vanlig ordning försett revyn med sketcher och monologer. Berghagen och Kajenn hade bidragit med sångtexter.  Aktuella ämnen som gisslades den här gången var bland annat Arlandas charterflyg, taxis växel, den utskällda TV-serien "Mysinge Motell" och så den socialistiska gruppteatern som blivit allt vanligare vid den här tiden. Revyn avslutades med en hyllning till den nyligen bortgångna schlagerkompositören Jules Sylvain. Expressens teaterkritiker Alf Thoor beklagade att skriftställaren aldrig vågade ta ställning till någonting, att satiren saknade udd: "En Kar de Mumma-revy smakar s

Häromdagen skrev jag om "Drömflickan" på Göteborgs stadsteater. För jämställdhetens skull är det väl inte mer än rätt att även presentera "Drömpojken".  Pjäsen skrevs av Woody Allen och sattes upp av Gösta Bernhard på Lisebergsteatern i Göteborg sommaren 1970. Hur mycket Woody Allen hade känt igen av sin ursprungspjäs är oklart, Bernhard bearbetade stycket efter eget huvud och presenterade den som "en knas-betonad revy-komedi".  "Drömpojken" handlar om en kille som lider av mindervärdeskänslor och sexuella hämningar. Han står i ständig kontakt med sin psykiater av vilken han får omoraliska råd om hur han skall lösa sina problem. Psykiatern befinner sig i en talarstol vid sidan av scenen och låtsas hålla föreläsning om fallet för publiken. Inne på scenen får man följa den stackars mannens förehavanden. Han leds in i förödmjukelser av olika slag när han gång på gång misslyckas med att upprätta meningsfulla kontakter med kvinnor. När han äntlige

"Jag vill träffa Mjosov" är något så ovanligt som en rysk fars. Valentin Katajev skrev den här satiriska  pjäsen redan på 1930-talet men den fick sin urpremiär först 1946. I Sverige upptäcktes pjäsen på 1970-talet, det var Malmö Stadsteater som var först med att ta upp den på repertoaren. 1975 var det Riksteaterns tur.  Intrigen utspelar sig på vilohemmet Solrosen i Moskvas utkanter. På hemmet vilar sig byråkratfunktionären Mjosov varje söndag. En lägre tjänsteman uppsöker honom för tillstånd till köp av målarfärg. För att komma in på det berömda vilohemmet uppger han sig att vara make till en berömd traktorförerska, just medaljerad. Hon dyker givetvis upp på Solrosen, liksom hennes riktige make, liksom Mjosovs älskarinna, liksom älskarinnans man o.s.v. Det blir förväxlingar och spring i biljardrummet, in och ut ur trånga garderober och ännu trängre klockfodral... I själva verket är farsen en satirisk känga till den sovjetiska byråkratmoralen. I Riksteaterns version spe

De två herrarna Oscar och Felix flyttar ihop, den ene är skild och den andre utkastad och ingen av dem är riktigt säker på varför deras äktenskap gick i kras. Det dröjer inte länge förrän konflikter uppstår, samma strider som de hade i sina äktenskap. Den robuste och slarvige Oscar upptäcker snart att kvinnliga egenskaper, sådana som städmani och matpratande, blir dubbelt irriterande om det är en man som utför dem. Felix är en övernitisk pedant som blir hysterisk när steken får vänta för länge eller om cigarraska faller på textilierna.  Neil Simons komedi "Omaka par" hade urpremiär på Broadway 1965 och kom till Sverige året därpå i en uppsättning på Intiman med Jan Malmsjö och Carl-Gustaf Lindstedt i de två huvudrollerna.  Spelåret 1974-75 gick pjäsen ut på Riksteaterturné med Hans Lindgren och Jarl Borssén som det omaka paret. Lindgren och Borssén hade samarbetat i flera teateruppsättningar, en krogshow och i TV-serien "Herrarna i hagen" och etablerat sig som

Jarl Borssén var gästen med minimala gester i TV-succén "Gäster med gester". Det gällde att få fram en mening med hjälp av charader. Medan de andra aktörerna ofta flaxade och rullade runt på studiogolvet stod Jarl Borssén i stort sett stilla. Han bara höjde ena ögonbrynet, gestikulerade lite med händerna, satte pekfingret i luften och såg så där underbart klurig ut som bara han kunde, eller totalt nollställd. Jarl Borssén var verkligen de små medlens mästare. Man kan säga att han var Per Anderssons raka motsats, för att dra en parallell till en nutida komiker. Jarl hade förmågan att bara stå helt stilla och tyst medan publiken skrattade sig fördärvade. Hans förebilder var de brittiska komikerna Laurence Oliver och Alec Guiness. Jarl Borssén (1937-2012) Jarl Borssén började redan som ung att spela lokalrevy hemma i Borås. I mitten av 1960-talet for han till Stockholm och sökte jobb hos Kar de Mumma på Folkan.  Inga Gill lär ha suttit i salongen när Borssén gjorde sitt

Spansk fluga är en skalbagge som förr användes i medicinen, inte minst som kärleksbefrämjare. Den spanska fluga som gav namn åt den klassiska farsen är dock något annat, nämligen en kabarédansös. Pjäsens äldre herrar minns henne. Någon av dem gjorde henne med barn. Hon reste bort men såg till att hon fick underhåll av alla som kunde komma ifråga. Tidens hemlighetsmakeri gjorde arrangemanget möjligt.  "Spanska flugan" av Franz Arnold och Ernst Bach skrevs i 1900-talets början och fick en renässans när teaterdirektören Per Gerhard satte upp den på Vasan 1981. Gerhard hade bearbetat stycket och försett det med sång- och musiknummer.  Ensemblen bestod av idel folkkära skådespelare som Carl-Gustaf Lindstedt, Inga Gill, Jarl Borssén, Gus Dahlström och Siv Ericks. Stor succé gjorde Lasse Berghagen i rollen som norrländsk friare med svindlande plastik. Louise Raeder, Karin Bergström, Gunnar Knas, Walter Norman, Gunnar Schyman och Gunilla Åkesson utgjorde resten av rollistan. Mago