Nöjesvirveln

Under 1960- 70 och 80-talen var Moniqa Sunnerberg en av den svenska nöjesscenens mest mångsidiga artister. Hennes karriär rymde allt från revyer, krogshower och folkparksturnéer till TV-serier och dramatiska roller. Själv sammanfattade hon sina talanger med klarsynt ödmjukhet: "Jag dansar hyggligt, jag sjunger bra, jag är en ganska bra skådespelare." Moniqa föddes i Linköping och växte upp i Björsäter. Det var en uppväxt präglad av hantverk och självhushållning. Som ung kombinerade hon jobb på reklambyrå i Norrköping med att spela lokalrevy.  Hon kom till Stockholm 1965 där hon debuterade på Cabaret Tegnér. Året därpå fick hon hoppa in som ersättare för Lill Lindfors i Owe Thörnqvists krogshow på Berns. Moniqa gjorde dundersuccé och utnämndes av pressen till årets stjärnskott.  Hon etablerade sig snabbt i branschen som inhoppare. Sommaren 1968 hamnade folkparksarrangörerna i panik när Anita Lindblom plötsligt hoppade av en stor sommarturné med Lasse Berghagen. Moniqa ringdes ...

Det har alltid varit något visst med svensk sommarteater under bar himmel. Få platser bar så mycket tradition som Skansens friluftsscen. Det var en lättsam, folklig mötesplats där både Stockholmare och turister samlades för att få ta del av okomplicerad underhållning under sommarkvällarna.  När ridån gick upp för Selma Lagerlöfs herrgårdskomedi "Dunungen" en kylig junikväll 1957 prickade regissören Sandro Malmquist in ännu en fullträff.  Pjäsen utspelar sig i en idyllisk 1840-talsmiljö på Bohults gård i Värmland. I centrum står den unga, mjuka och blyga bagardottern Anne-Marie, kallad Dunungen. Hon reser dit med sin fästman Mauritz, en uppblåst och självgod lycksökare. Mauritz enda syfte med resan är att använda fästmön som ett charmigt redskap för att ställa sig in hos sin förmögne onkel, den oregerlige brukspatronen Teodor Fristedt, och på så sätt säkra sitt framtida arv. Men väl på gården sätts relationerna på prov. Dunungen får se fästmannens sanna, egoistiska natur, samt...

Kommer ni ihåg måndagskvällarna på 1980- och 90-talet när stora delar av Sveriges befolkning bänkade sig framför TV2. Det var en tid då ordet "femetta" fick en helt ny innebörd. Programledaren och producenten Staffan Ling tyckte att frågesportsgenren i Norden var sorgligt underskattad. Han packade väskan och åkte på inspirationsresa till England och USA för att hitta något spännande format att knycka.  I USA fastnade han för programmet "Password Plus". Det amerikanska originalet var dock alldeles för stelt och tråkigt för att passa den svenska publiken. Tillsammans med de Umeåbaserade journalisterna Benny Karlsson och Anders Sjögren försvenskade Staffan konceptet.  "Femettan" som hade premiär våren 1983 blev ett rappt och klurigt ordleksprogram. Själva grundspelet handlade om att hitta totalt fem ord efter varandra. De två tävlande fick hjälp av varsin känd bisittare som satt på svaren och som fick leverera blixtsnabba synonymer och associationer. När de f...

Det är en solig eftermiddag i en småländsk folkpark. Den lokala dansorkestern har precis spelat klart och i högtalarna annonseras nästa artist. Publiken trängs framför scenen och när trion i gula tröjor drar i gång de första takterna bryter jublet ut. Upp på scenen kliver en 20-årig kille i brunrutig kavaj, gul skjorta och med ett blygt leende.  Året är 1967 och killen heter Mats Olin, han har just fått en dunderhit med låten "Jag tror på sommaren" som gått direkt upp på Svensktoppens första plats. Skivan säljer i över 100 000 exemplar i ett litet nafs. Även om genombrottet våren 1967 kom plötsligt var nöjesbranschen allt annat än ny för Mats. Han växte upp på Gärdet i Stockholm i ett utpräglat kulturhem. Pappa var den kände skådespelaren och regissören Stig Olin, mamma var skådespelerskan Britta Holmberg, och lillasyster Lena Olin fanns också där hemma.  Mats såg branschens glans men också dess tragedier på nära håll. Ändå fanns det aldrig någon tvekan inför hans eget yrkesv...

Sommarsäsongen 1966 reste Tjadden Hällström och hans ensemble runt i folkparkerna med revyn "Piller-Party". Första akten utspelade sig på ett apotek, medan andra akten var en ren nummerrevy.  För texterna svarade Tjadden själv i tätt samarbete med skrivarkollegan Lennart Anderzon från Norrköping. Tjadden som även stod på scenen och regisserade hade tagit sitt revytema på största allvar och praktiserat på ett riktigt apotek.  I ensemblen fanns rutinerade folkparksfavoriter som Tore "Knatten" Andersson - en herre med otrolig takt i benen - och Mona Grain, välkänd schlagersångerska med talang för revy. Från Västsverige hade man hämtat de söta flickorna Gittan Kjell och Maud Swedén. Här fanns vidare Bosse Brunberg och Nenne Peterson som vintertid ingick i Tjaddens revygäng på Lilla Teatern i Norrköping.  Dansarna i Hollywood-baletten gav extra fart åt revyn som skojade med aktuella händelser i nöjesvärlden och samhället. Det bjöds på allt från kängor mot ekonomiska händ...

När skådespelaren Håkan Serner så tragiskt gick bort i oktober 1984, endast 51 år gammal, lämnade han ett stort tomrum efter sig i det svenska kulturlivet. Han var en respekterad och mycket omtyckt yrkesman. Vägen till de stora scenerna var långt ifrån spikrak. Efter att ha blivit nobbad av Dramatens elevskola två gånger sökte han sig istället till Gösta Terserus teaterskola. Därefter följde ett decennium av hårt slit på dåtidens källarscener i Gamla Stan, däribland Marsyasteatern.  Det var först vid starten av Stockholms Stadsteater 1960 som han fick en fast anställning och därmed ekonomisk trygghet. Han kom att förbli teatern trogen i 24 år. Många förknippar Håkan Serner med en lågmäld och melankolisk framtoning, men som ung var det hans enorma fysik som imponerade på publiken. Han bar på en extrem spänst och vighet vilket han visade upp i  "Slutspel" av Beckett och i den framgångsrika rollen som drängen Truffaldino i "Två herrars tjänare". Håkan Serner (1933-84) ...