Nöjesvirveln

Vem har sagt att 40-årsåldern måste innebära kris och tristess? I den charmiga TV-serien "Clark Kent" från 1988 bevisades motsatsen. Ett gäng gamla kompisar bestämmer sig för att återuppliva sitt rockband från skoltiden. Bandet gör succé på en 40-årsfest och bollen kommer i rullning. För en sommar är de Clark Kent, rockbandet som likt Stålmannen byter grått mot blått och blir superhjältar. Det visar sig naturligtvis att deras fruar inte är lika förtjusta när gubbarna ger sig ut på sommarturné för att erövra landets folkparker, krogar och Finlandsbåtar. Gösta Engström rockar i "Clark Kent". Gösta Engström, ihågkommen från "Nöjesmassakern", spelade huvudrollen som Henry, han som älskade "det lätta vansinnet och de olämpliga drömmarna". De andra gubbarna i bandet spelades av Ted Ström, Peder Falk, Magnus Nilsson och Robert Barklund. Kvinnorna runt bandet spelades av Ewa Fröling, Mona Seilitz och Anneli Martini.  I övrigt befolkades rollistan av känd...

Dan Sjögren var en mycket originell skådespelare som verkligen hade talang för att gestalta udda och luggslitna karaktärer. När det behövdes en krumelur, en snål, ful, elak, läskig, full och galen typ - ja då blev ofta Dan Sjögren uttolkaren.  Så gjorde han Strindberg i "Tribadernas natt", den fulle urmakaren Fredman i "Haren och Vråken", 1700-talsmansgrisen Arnolphe i "Hustruskolan" och en av luffarna i Becketts "I väntan på Godot". Alla på Göteborgs stadsteater som var hans hemmascen från 1950-talet till långt in på 90-talet.  Innan han kom till stadsteatern vid Götaplatsen hade han studerat vid Pickwickklubbens teaterskola och varit med och startat Atelierteatern där han förutspåddes en lysande framtid som komisk aktör. Han var infödd göteborgare och med undantag för tre år vid stadsteatern i Norrköping-Linköping var han sin hemstad trogen. Dan Sjögren (1934-2010) "En av den skandinaviska teaterregionens tre-fyra största begåvningar för f...

Redan 1980 kom Alan Parkers utmärkta film "Fame" som sedan följdes av en populär TV-serie med samma namn. Först därefter kom musikalen som fick urpremiär i Miami 1988. Fem år senare hade "Fame - The Musical" Europapremiär på Chinateatern i Stockholm. Regissören Runar Borge hade sållat ut en ensemble på 20 personer bland de 500 förväntansfulla ungdomarna som kom på audition.  I rollistan syntes unga talanger som Petra Nielsen, Peter Jöback, Karl Dyall, Dan Malmer, Monica Silverstrand, Blossom Tainton m.fl.  Lars Bethke svarade för koreografin. "Fame" utspelar sig på en artistskola i New York. Man får följa eleverna under fyra år tillsammans på den krävande skolan från intagningsprov till examen. Efter Chinateaterns stora framgång med "Grease" var nu intresset stort för "Fame - The Musical", 60 000 biljetter såldes i förköp. Premiären på senvintern 1993 blev en sprakande fest av sång, dans och färg i internationell stjärnklass. En genomgå...

På en experimentteater i Londons utkanter såg teaterchefen Per Gerhard farsen "Noises off" och blev förtjust. Han köpte rättigheterna och presenterade den som "Rampfeber" på Vasateatern säsongen 1983-84. Pjäsen handlar om en tafflig teaterensemble som turnerar i engelska landsorten med en mycket simpel sängkammarfars.  I första akten får publiken följa en repetition som haltar sig fram på kryckor. Andra akten utspelar sig bakom kulisserna på en teater under pågående föreställning där det mesta går snett. Nu har skådespelarna nött på varandra, irritationen har infunnit sig och allt pussande och kramande och älskling-hit-och-älskling-dit är utraderat. Nu finns det bara osämja i truppen.  Tredje och sista akten - sju veckor senare på en teater i Blackpool - visar det totala sammanbrottet. Den lilla disciplin som trots allt fanns från start är som bortblåst och allt slutar i fullständigt kaos. "Rampfeber" av Michael Frayn är en hejdlös satir över teaterbransch...

Trots en period präglad av permitteringar och en svår ekonomisk kris för Pistolteatern lyckades man till slut genomföra premiären av "Vi betalar inte! Vi betalar inte!" Farsen, skriven av den italienske dramatikern Dario Fo, skildrar två arbetarfamiljer som dras in i en politisk kamp genom fenomenet "självreduktion". Detta var en protestform i Italien där arbetare, som tröttnat på ineffektiva strejker, själva satte lägre och mer "rättvisa" priser på allt från hyra och el till matvaror.  Ensemblen bestående av Kim Anderzon, Erik Appelgren, Svante Grundberg, Gay Ludin, Irene Magnusson och Jonas Uddenmyr arbetade gratis med pjäsen. Pistolteaterns enda chans att överleva var att "Vi betalar inte! Vi betalar inte!" blev en publikframgång. "Pistolen spelar teater som Stockholm inte sett maken till" , utropade Aftonbladets recensent Mario Grut och delade ut rosor till skådespelarna: "Med rullande ögon och utslaget hår dånar Kim Anderzon s...

Martin Ljung var en originell och högst säregen underhållare. Han var lång och mager, hade en djup basröst som plötsligt kunde gå upp i ljusaste diskant, lägg därtill en komisk plastik som fick publiken att skratta hjärtligt. En nöjesjournalist skrev en gång att Martin Ljung var en alldeles egen genre. Det är en mycket träffande beskrivning, han liknade ingen annan komiker. Han kom från Notviken utanför Luleå och arbetade i unga år som smedhalva hos SJ. Teaterdrömmarna fanns där tidigt och i tonåren kom han i kontakt med revykungen Ernst Rolf när denne var ute på Norrlandsturné. Ernst Rolf lovade den teaterintresserade 17-åringen från Notviken engagemang, men samarbetet blev aldrig av. Första gången ställdes föreställningen in på grund av konkurs och vid andra försöket dog Ernst Rolf.  Det dröjde 10 år innan Martin vågade sig på att försöka med artisteri igen. Han reste till Stockholm och sökte upp Povel Ramel som jobbade som producent på Sveriges Radio. Martins imitation av en ham...