Nöjesvirveln

Sandrews sparade verkligen inte på krutet när "The Phantom of the Opera" gick upp på Oscarsteatern hösten 1989.  Denna spektakulära musikal av Andrew Lloyd Webber bygger på Gaston Lerouxs roman om sopranen Christine Daaés kärleksaffär med en fransk greve och ett vanställt spöke som huserar i operahusets källare. 35 miljoner kostade uppsättningen. Det var ett gigantiskt jobb ur alla synvinklar. Det engelska originalet hade kopierats in i minsta detalj och de anglosaxiska uppsättarna höll produktionen i ett benhårt grepp. 400 kostymer syddes upp i London av 36 olika skräddare. Många av dräkterna var handbroderade.  Scenografin och effekterna var avancerade. En 450 kilo tung kristallkrona störtade ner från taket och brakade i golvet på ett givet tecken, 150 tända stearinljus reste sig upp ur scengolvet, 6 gigantiska kandelabrar smyckade scenen, en elefant i naturlig storlek tillverkad av glasfiber rullades in, en radiostyrd båt for runt, en hiss som liknade en ängel åkte upp och

- Har du hört att man vänt ut och in på riksdagshuset? - Nej? - Jo, träbockarna har kommit på utsidan! - Jag skall resa till Berlin. - Då får du akta dig för att inte halka, så att de inte tror att du kommer från Kanans land. Ovanstående vitsar är hämtade ur 1939 års nyårsrevy "Honnör för 39" som gavs på Södra Teatern i Stockholm. Sådana replikskiften ansågs som fyndiga och lockade dåtidens publik till skratt. Folk hade ett enklare sinne för humor på den tiden, för att citera Tage Danielsson. I denna stjärnspäckade revy signerad Gustav Wally uppträdde artister som Lili Ziedner, Thor Modéen, Rut Holm, Gudrun Brost, Nils Poppe, Calle Reinholdz, Greta Bjerke och Carin Swensson. Thor Modéen drog det tyngsta komiska lasset i en rad sketcher och monologer. Särskild munterhet väckte hans obarmhärtiga karikatyr av vissångerskan Karin Juel.  Greta Bjerke sjöng "Är det så här när man är kär när man är liten". Nils Poppe och Carin Swensson lanserade den nya modedansen "Wo

"Trollkarlen från Oz" tillhör en av de mest älskade familjemusikalerna, rolig och spännande för de små, nöjsam och trivsam för de äldre. Många minns förstås den klassiska filmversionen från 1939 med Judy Garland som sjöng "Over the rainbow". Lilla Dorothy rymmer hemifrån med sin hund Toto och hamnar i landet ovan regnbågen. Där får hon sällskap av Fågelskrämman, som önskar sig en hjärna, Plåtmannen som önskar sig ett hjärta, och det ängsliga lejonet som helst av allt vill bli modig. Det blir en äventyrlig vandring på väg till trollkarlen i Smaragdstaden som är den ende som kan ge dem vad de önskar. 2001 satte Staffan Götestam upp musikalen på Göta Lejon i Stockholm. Pernilla Wahlgren spelade Dorothy. Dan Ekborg sågs som det fega lejonet. Ola Forssmed bjöd på kroppskomik a´la Gösta Ekman i rollen som den lealösa Fågelskrämman. Här fanns Ola Rundcrantz som Plåtmannen och Mona Seilitz som den elaka häxan. "Pernilla Wahlgren spelar tonåring trovärdigt, trots att ho

Redan som liten gosse kunde Stig Ohlsson (som han hette då) recitera långa dikter utantill. Han läste Fröding för tanterna på Krukmakargatan så de smekte hans guldlockiga huvud och förutspådde att lille Stig nog blir präst en vacker dag. Det blev han nästintill. Han blev skådespelare. Samt med tiden stadsbud, pokerhaj och hedersmedlem av Svenska Biografägarförbundet.  Under gymnasieåren på Södra Latin i Stockholm blev han medlem i en teateraktiv förening. 1929 kom han in vid Dramatens elevskola och tog sig efternamnet Järrel. Han debuterade 1931 hos Gösta Ekman d.ä. på Vasateatern där han fick slita hårt under fyra säsonger. Sitt genombrott fick han på Blancheteatern som kallblodig mördare i thrillern "Måste".  Stig Järrel (1910-1998) Första filmrollen kom 1935 i Edvard Persson-filmen "Larsson i andra giftet". Järrel blev en av våra största filmaktörer, det blev totalt 133 filmroller. "De flesta filmerna var faktiskt inte nödvändiga. Man borde få skadestånd för

Året var 1968, gruppteaterns och den avpsykologiserade teaterns tidevarv. Naturligtvis var det ingen traditionell uppsättning av Shakespeares gamla komedi "Så tuktas en argbigga" som Stockholms stadsteater presenterade. I scenografin syntes inga spår av den italienska renässansstaden Padova där handlingen utspelar sig. Här möttes publiken av något som liknade en dansrotunda där någon hängt upp en belysningsanordning. Dräkterna var ett stilbrott: Rigolettokostymering, säckiga långbyxor och psykedeliska klänningar. Dialekter blandades, det var nyter göteborgska och illmarig skånska. Musikerna spelade Beatlesmusik och blankversen utsattes för en ganska brutal behandling. "Man uppträder som en skara mods, vilka plundrat en teatergarderob" , skrev Nils Beyer i tidningen Arbetet om föreställningen. Lena Granhagen spelade argbiggan Katarina som tuktades av Keve Hjelm som friaren Petruchio. Här lekte man med könsroller och lät några av männen ikläda sig kvinnoroller och vic

Vintern 1970 sammanstrålade Östen Warnerbring, Cornelis Vreeswijk och Ernst-Hugo Järegård i en gemensam krogshow på gamla Hamburger Börs i Stockholm.  Showen fick heta "Lyckohjulet" eller "Var ska jag hänga min hatt inatt?" Ett stort chokladhjul spelade en viss huvudroll. Tanken var att innehållet i showen (36 nummer) skulle lottas fram med hjälp av hjulet. En äggklocka ställd på en timme avgjorde när föreställningen var slut. Idén höll inte riktigt hela vägen. När samma artist fick för många nummer på sin lott uppstod dålig stämning i trion där alla var måna om sin plats, särskilt Ernst-Hugo surnade till och hotade att hoppa av. Den store Dramatenstjärnan hade minsann ingen lust att sitta i bakgrunden och se på när de andra showade. Lyckohjulet fick således manipuleras så att fördelningen mellan de tre blev någorlunda jämn. Östen kunde styra hjulet på baksidan med hjälp av sitt pekfinger.  Öppningsnumret var ett genidrag, då såg man till så att hjulet alltid stanna