Nöjesvirveln

Författaren Joseph Kesselring åstadkom en enda succé - kriminalfarsen "Arsenik och gamla spetsar" som hade urpremiär på Broadway 1941 och blev en verklig långkörare. De två gamla rara systrarna Abby och Martha Brewster har en originell hobby. De hjälper ensamstående herrar till en bättre värld, i all välmening. Med förgiftat flädervin tar de männen av daga och begraver dem nere i sin källare, där deras brorson Teddy, som inbillar sig att han är president Roosevelt, gräver slussar till Panamakanalen.  Det blir besvärligt när deras andra brorson, teaterkritikern Mortimer, får klart för sig vilka små älskvärda dödsänglar Martha och Abby egentligen är.  1944 gjordes en filmversion av pjäsen med Carry Grant i rollen som den bekymrade Mortimer. Men den hade inte Sverigepremiär förrän 1949 - den stoppades nämligen av censuren. När filmen frisläpptes i Sverige var alla scener med lik bortklippta. Farsen har spelats åtskilliga gånger i Sverige och räknas som en klassiker i den sjuka h

Rodgers och Hammersteins "Sound of Music" är en av 1900-talets största musikalsuccéer. Den hade urpremiär på Broadway 1959 där den spelades 1 443 gånger. I London gick den sex och ett halvt år i sträck. 1965 kom den flerfaldigt Oscarsbelönade filmversionen med Julie Andrews i den kvinnliga huvudrollen.  Förväntningarna var således stora när "Sound of Music" äntligen fick sin Stockholmspremiär på Folkan hösten 1982. Det var en jättesatsning med ett 70-tal personer engagerade varav 35 på scenen. Men teaterchefen Olle Kinch kunde känna sig lugn då merparten av föreställningarna var utsålda redan före premiären. Handlingen torde vara bekant för de flesta: Den okynniga klosternovisen Maria skickas som guvernant för sju barn hos en kapten som är änkling och heter von Trapp. Barnen är militäriskt drillade, benhård disciplin gäller. Men i och med Marias ankomst kommer sång, dans och lek in i det glädjelösa hemmet.  Efter hand uppstår tycke, inte bara mellan Maria och barnen

  "Räkna med bråk" hette en av de populäraste radioserierna i mitten av 1950-talet. Det var Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källerud som munhöggs till svenska folkets stora förtjusning. Det var vitsiga dialoger i ett högt uppskruvat tempo där Arne var den förståndige som alltid läxade upp den trögtänkte Carl-Gustaf.  Seriens popularitet mynnade senare ut i en långfilm samt grammofonskivan "Julbråk".  På A-sidans "Tomtarnas julbråk" har de fått jobb som tomtar på ett varuhus där Carl-Gustaf lyckas fastna med skägget i en rulltrappa och ställa till med kaos i en porslinsaffär.  På B-sidan får de två bråkmakarna jobb som barnvakter. Det visar sig snabbt att Carl-Gustaf är ytterst olämplig att passa barn. Trots att skivan har många år på nacken så får den mig fortfarande att dra på munnen. De snabba ordväxlingarna och kemin mellan Lindstedt och Källerud är imponerande. Se även: Arne Källerud - en genuin komiker! "Carl-Gustafs nöjesmaskin", Intiman 198

Torsten Lilliecrona valde skådespelaryrket för att övervinna sitt mindervärdeskomplex. Han var en mycket blyg grabb som skämdes över att han läspade och var finnig.  Vid fyllda 20 snubblade han bokstavligen in på Dramatens elevskola. Han gjorde entré för att pröva in som budbäraren i "Agamemnon" men snavade på en matta och föll. Juryn med Olof Molander i spetsen började gapskratta. "Tyst! Jag tar om det här!" , röt Torsten. Han blev antagen. Torsten Lilliecrona (1921-99) Det var i mitten av 1960-talet som Torsten Lilliecrona vann hela svenska folkets hjärtan genom rollen som den fumlige farbror Melker i TV-serien "Vi på Saltkråkan".  Från början var det inte tänkt att farbror Melker skulle vara någon framträdande karaktär. Meningen var istället att skildra Tjorven och de andra ungarnas upplevelser och ge en färgbild av den svenska skärgården när den är som vackrast. Men manuset ändrades efter hand och Melker kom allt mer i förgrunden.  En gång i tiden medv

Vintern 1985 gjorde Owe Thörnqvist scencomeback på Nöjeskrogen Cabaret vid Norra Bantorget i Stockholm. Då hade det förflutit 30 år sedan han spelade in sin första platta och därför blev det en jubileumskavalkad under rubriken "30 år och 300 låtar".  Showen var tänkt som ett tre veckors inhopp för Gösta Linderholm som fått förhinder. Owe som tillbringat  17 år i Spanien och bara gjort sporadiska gästspel i hemlandet trodde att publikintresset kanske hade mattats av. Inget kunde vara mer fel, Owe Thörnqvist var efterlängtad som få. Publiken slöt troget upp för att få höra gamla godingar som "Loppan", "Hjalmar Bergström", "Varm korv boogie" och "Dagny".  Spelperioden fick hela tiden förlängas och de tre planerade veckorna blev till fem månader med fullsatta hus.  Kompbandet Thörnfåglarna bestod av fyra unga rockkillar som inte ens var födda när Thörnqvist spelade in sina första låtar på grammofon. Som kvinnlig moatjé hade Owe valt Vicki B

Maj-Britt Nilsson var en av de stora, beundrade filmstjärnorna på 1950-talet. Ingmar Bergman lade snabbt beslag på henne och gav henne roller i "Sommarlek" och "Kvinnors väntan".  Med Alf Sjöberg gjorde hon "Resan bort" och "Det är min melodi". Arne Mattson och Hasse Ekman var två andra regissörer vars filmer Maj-Britt Nilsson förgyllde med sin värme och naturlighet.  Som 20-åring kom hon in på Dramatens elevskola. Det första hon gjorde var att be om tjänstledigt. Hon hade redan fått engagemang, huvudrollen i Vilhelm Mobergs "Mans kvinna" på Malmö stadsteater.  Föreställningen blev en succé, inte minst för Maj-Britt som fick strålande recensioner. Teaterchefen Sandro Malmquist ville behålla henne i Malmö men Maj-Britt ville inte gå miste om sina studier, så efter 50 fullsatta föreställningar i Malmö återvände hon till elevskolan i Stockholm. Maj-Britt Nilsson (1924-2006) Hon debuterade på Dramaten i "Vår ofödde son" 1945 och f

Klass 9B är en vanlig högstadieklass med stökiga och hormonstinna tonåringar. Vissa av dem är intresserade och satsar på skolan. Många fler är passiva, oengagerade, utslagna redan.  Deras lärare har dålig kontakt sinsemellan, var och en går i sin egen värld. Vissa klarar av sina elever, andra låter sig krossas. Men inför varandra håller man masken. Carin Mannheimers dramaserie "Lära för livet" från 1977 var en skildring av den svenska skolan som den såg ut då. Inför arbetet med serien hade Mannheimer tillbringat en hel hösttermin i skolsalar, lärarrum, obs-kliniker, på skoldiskotek, hos skolpsykologer och på ungdomsgårdar.  Serien väckte debatt. Vissa politiker reagerade över hur skolan svartmålades. Föräldrar och lärarförbund ansåg att det var en verklighetstrogen bild som målades upp.  "Jag har rättighet som författare att överdriva känslomässigt i en dramatisk episod. Det gör jag. Men det är min ärliga bild av skolan och den har jag inte överdrivit" , sade Carin

"Bernardas hus" är ett drama som utspelar sig i en välbärgad familj på den spanska landsbygden. Husfadern har nyligen avlidit och Bernarda är lämnad ensam med sina fem döttrar.  Traditionen föreskriver att familjens överhuvud skall sörjas i åtta år och Bernarda är starkt föresatt att efterleva traditionen. Med järnhård disciplin håller hon därför sina döttrar instängda och isolerade från omvärlden. Döttrarna reagerar självfallet, på olika sätt, mot denna påtvingade och onaturliga instängdhet. Den klaustrofobiska miljön leder till spänningar och aggressiva utspel, i synnerhet som två av döttrarna rivaliserar om samme man. Mannen i fråga är dock aldrig kroppsligen närvarande på scenen, pjäsen innehåller enbart kvinnoroller. "Bernardas hus" är Frederico Garcia Lorcas sista pjäs, färdigskriven strax innan han mördades av Francoanhängare. Pjäsen har blivit något av en symbol för det dåtida fascistiska Spanien. Teaterchefen John Zacharias tog upp pjäsen på Stadsteatern No

I november 1990 presenterade Peter Flack "Hjalmars jubileumsrevy" på Nya Parkteatern i Örebro. Exakt vad som jubilerades var lite oklart. Hjalmar från Viby gav en invecklad förklaring, det hade med Hjalmars ålder att göra, hur länge han varit gift med sin Hilda, i någon mån hur många revyer han spelat och att hans bil gått igenom besiktningen på tredje försöket...  Peter Flacks årliga Örebrorevy hade vid det här laget blivit en riksangelägenhet och med cirka 80 000 sålda biljetter slog jubileumsrevyn alla tidigare publikrekord. Revyprimadonnor var Gunilla Åkesson och Meta Roos. Bengt Peters svarade för scenografi och Marie Kühler för koreografi.  Här parodierades "Indiana Jones", "Dame Edna" och dejtingprogrammet "Vem tar vem". Man raljerade över det blågula fiaskot i fotbolls-VM, Meta Roos sjöng jazz så att nackhåren reste sig av välbehag och Gunilla Åkesson dök upp som Leila K.  Finalnumret "En vit vinter" med snöfall över scenen var