Nöjesvirveln

Året var 1968, gruppteaterns och den avpsykologiserade teaterns tidevarv. Naturligtvis var det ingen traditionell uppsättning av Shakespeares gamla komedi "Så tuktas en argbigga" som Stockholms stadsteater presenterade. I scenografin syntes inga spår av den italienska renässansstaden Padova där handlingen utspelar sig. Här möttes publiken av något som liknade en dansrotunda där någon hängt upp en belysningsanordning. Dräkterna var ett stilbrott: Rigolettokostymering, säckiga långbyxor och psykedeliska klänningar. Dialekter blandades, det var nyter göteborgska och illmarig skånska. Musikerna spelade Beatlesmusik och blankversen utsattes för en ganska brutal behandling. "Man uppträder som en skara mods, vilka plundrat en teatergarderob" , skrev Nils Beyer i tidningen Arbetet om föreställningen. Lena Granhagen spelade argbiggan Katarina som tuktades av Keve Hjelm som friaren Petruchio. Här lekte man med könsroller och lät några av männen ikläda sig kvinnoroller och vic

På 1970-talet återupptäcktes den österrikiske ungerske författaren Ödön von Horvaths pjäs "An der schönen blauen Donau". Stycket spelades på flera olika teaterscener i Sverige. Stockholms stadsteater satte upp pjäsen 1973 med fina artister som Lena Granhagen, Frej Lindqvist, Håkan Serner, Åke Lindström och Ulla Sjöblom i rollistan. "An der schönen blauen Donau" skrevs 1931 och är en skildring av hur kyrklig intolerans och manlig dubbelmoral förstör livet för kvinnorna. Fascismen växer fram ur småborgerligheten.  Platsen är Wien, slakteributiken ligger vägg i vägg med leksaksaffären. Mitt emot säljer Valerie tobak och tidningar till kvarterets småfolk.  Leksakshandlarns dotter Marianne överger slaktaren Oskar, förnekas av sin far och försvinner med den arbetslöse spelaren Alfred. Valerie, Alfreds älskarinna, faller i armarna på den unge Erich.  Marianne blir nakendansös på Maxim, och efter ett fängelsebesök återvänder hon till leksaksbutiken och försonas med Oskar. J

"Alltsedan paradiset" hette en engelsk komedi från 1920-talet författad av J. B. Pristley. Två danskar vid namn Poul Sørensen och Erik Fiehn återupptäckte pjäsen i början av 60-talet och gjorde om den till musikal.  Handlingen rör sig inte särskilt mycket kring Adam och Evas förehavanden i paradiset utan består mest av en rad sammanfogade sketcher om äktenskapets för- och nackdelar, framspelade av ett äldre och ett yngre par. Några fikonlöv förekom alltså inte på Scalas scen, kostymskaparen Mago hade istället öst på ordentligt med sin outtömliga klädfantasi och gjort det hela till rena rama utstyrselteatern.  En fin kvartett skådespelare utgjorde ensemble, det var Max Hansen, Annalisa Ericson, Jan Malmsjö och Lena Granhagen. Paret Carl-Axel och Monica Dominique svarade för pianoackompanjemanget. Egon Larsson regisserade. Kritikerna rosade skådespelarna men beklagade att de fått en alldeles för svag pjäs att jobba med. Mest positiv var Aftonbladets recensent Hartvic Kusoffsky: