Nöjesvirveln

Året var 1968, gruppteaterns och den avpsykologiserade teaterns tidevarv. Naturligtvis var det ingen traditionell uppsättning av Shakespeares gamla komedi "Så tuktas en argbigga" som Stockholms stadsteater presenterade. I scenografin syntes inga spår av den italienska renässansstaden Padova där handlingen utspelar sig. Här möttes publiken av något som liknade en dansrotunda där någon hängt upp en belysningsanordning. Dräkterna var ett stilbrott: Rigolettokostymering, säckiga långbyxor och psykedeliska klänningar. Dialekter blandades, det var nyter göteborgska och illmarig skånska. Musikerna spelade Beatlesmusik och blankversen utsattes för en ganska brutal behandling. "Man uppträder som en skara mods, vilka plundrat en teatergarderob" , skrev Nils Beyer i tidningen Arbetet om föreställningen. Lena Granhagen spelade argbiggan Katarina som tuktades av Keve Hjelm som friaren Petruchio. Här lekte man med könsroller och lät några av männen ikläda sig kvinnoroller och vic

"Beteendelek" kallade manusförfattaren och regissören Jan Bergquist sin föreställning som hade premiär på Stockholms stadsteaters lilla scen hösten 1974.  Föreställningen var upplagd som ett stort gruppterapimöte där publiken fick vara patienter och skådespelarna terapeuter. Publiken delades upp i skilda socialgrupper. De två första bänkraderna fick tillhöra socialgrupp 1, de tio sista socialgrupp 3. Mellanraderna tillhörde mellansorterna. På ett humoristiskt vis bollades olika beteendebegrepp mellan grupperna. Ensemblen med Hans Bendrik, Basia Frydman, Grynet Molvig, Helge Skoog och Meta Velander var nere i bänkraderna och tog närkontakt med publiken. Revyn drev hejdlöst med psykoterapins olika former. I en sketch ordinerades sömnpiller mot trångboddhet. En snattare fick elchocker för att vänja sig av med att stjäla. I ett annat nummer grälade två föräldrar vid middagsbordet genom att spela ut sitt lilla barn mot varandra.  Publiken fick deltaga bl.a. genom att skicka ballon

På 1970-talet återupptäcktes den österrikiske ungerske författaren Ödön von Horvaths pjäs "An der schönen blauen Donau". Stycket spelades på flera olika teaterscener i Sverige. Stockholms stadsteater satte upp pjäsen 1973 med fina artister som Lena Granhagen, Frej Lindqvist, Håkan Serner, Åke Lindström och Ulla Sjöblom i rollistan. "An der schönen blauen Donau" skrevs 1931 och är en skildring av hur kyrklig intolerans och manlig dubbelmoral förstör livet för kvinnorna. Fascismen växer fram ur småborgerligheten.  Platsen är Wien, slakteributiken ligger vägg i vägg med leksaksaffären. Mitt emot säljer Valerie tobak och tidningar till kvarterets småfolk.  Leksakshandlarns dotter Marianne överger slaktaren Oskar, förnekas av sin far och försvinner med den arbetslöse spelaren Alfred. Valerie, Alfreds älskarinna, faller i armarna på den unge Erich.  Marianne blir nakendansös på Maxim, och efter ett fängelsebesök återvänder hon till leksaksbutiken och försonas med Oskar. J

"Buren" av Kenneth Brown beskriver en dag i ett amerikanskt marinfängelse och utspelar sig hela tiden i och kring en fängelsebur av stålnät.  Det handlar om övermänniskor som fått makten i sina händer och har till uppgift att bryta ner en samling undermänniskor, som inte förstått lyckan av underkastelse, men nu är fulla av villighet att förstå den. Pjäsförfattaren Kenneth Brown använde sig av sina egna erfarenheter efter en tjugodagars vistelse i ett marinfängelse.  Sten Lonnert regisserade pjäsen när den gick upp på Stockholms stadsteater våren 1965. Tor Isedal, Nils Åsblom, Thor Hartman och Torsten Wahlund hade alla framträdande roller i detta drama. Presskritiken var blandad: "Ingen skådespelare bör nämnas framför någon annan vilket emellertid inte hindrar mig från att speciellt notera Tor Isedals disciplinerade inlevelse i det högre underbefälets kompletta själlöshet. Så ser den militäre sadisten ut, verkställaren av ett totalitärt system - lika oberörd i sin brutala

"Galakväll" på Klarateatern var en av de många politiska revyer som gavs på 1970-talet. För merparten av texterna svarade Jan Bergquist och Hans Bendrik. Revyn handlade till stor del om framtidsvisioner, om när datorerna och robotarna tar över hela mänskligheten. Som till exempel sketchen om familjen Medelsvensk år 2000. En robotbetjänad familj, lätt handlingsförlamad, bevakad av ett ständigt öppet elektronöga.  De två revyförfattarna hade sällskap på scenen av bland andra Grynet Molvig, Helge Skoog och Claire Wikholm.  Kritiken var med några få undantag övervägande positiv. "Man skrattar gott och ofta. Åt Helge Skoog och hans unika specialitet: med världens gladaste och oskuldsfullaste leende säger han dumheter som är på en gång hisnande aningslösa och sataniska" , skrev Alf Thoor i Expressen. "Första akten är en fullträff. Alla elaka stockholmare bör se den" , ansåg Bengt Jahnsson i Dagens Nyheter. Ulla-Britt Edberg i Svenska Dagbladet: "Föreställni

Fotbollspjäsen "I.K. Kamraterna" utspelar sig i ett omklädningsrum där publiken får följa elva spelare inför, under och efter en viktig match. Matchen är avgörande för om laget ska hamna i division två eller tre.  I.K. Kamraterna hörde en gång till topplagen med en tredjeplats i Allsvenskan. Nu har lagandan och lojaliteten sviktat. Duktiga spelare har låtit sig köpas till andra klubbar. Nya träningsmetoder oroar. Varken tidningar eller storföretagarna kommer intressera sig för ett lag som fallit från de allsvenska höjderna till division två. Laget befinner sig mitt i skarven mellan ett liv i skymundan och ett liv i strålglansen från de stora pengarna och chanserna. Pjäsen skrevs av fotbollsälskaren Sigvard Olsson i samarbete med Fred Hjelm och ensemblen.  Tord Peterson spelade lagledaren vars ära står på spel. Lars Dejert gestaltade en nervös målvakt, Fred Gunnarsson en trött veteran, här fanns också mittfältarna Ulf Brunnberg och Torsten Wahlund, de övermodiga unga bollkonst

"Den perfekta kyssen" är en pjäs av Staffan Göthe som hade sin urpremiär på Stockholms stadsteater hösten 1990. Med den uppsättningen invigdes den nya stora scenen i Kulturhuset vid Sergels torg.  Dag Norgård regisserade tretton skådespelare, åtta dansare, tre hundar och ett barn. Bland skådespelarna fanns bl.a. Björn Gedda, Viveka Seldahl, Allan Svensson, Jan Mybrand, Claire Wikholm, Iwa Boman och Sven Wollter.  "Den perfekta kyssen" var en fristående fortsättning på Göthes "La Strada del Amore" och "En uppstoppad hund" och handlade om den norrländska familjen Cerviengs öden och äventyr. Publikintresset var enormt. Över 30 000 biljetter var förhandsbokade veckorna före premiären. "Det perfekta fiaskot" var rubriken på Sara Arrhenius recension i Aftonbladet:  "Frånvarande är lyhördheten, det ömsinta, förmågan att synliggöra vår ensamhet, våra svårigheter och drömmar. Allt det som gjort Göthe till en av våra mest spelade och mest äl

"Besök av en dam" av Friedrich Dürrenmatt skrevs 1956 och handlar om miljardärskan Clara Zachanassian som återvänder till sin hemstad Güllen. Staden är i ekonomisk kris och invånarnas hopp står till den rika damen. Som ung blev hon gravid och övergiven av barnafadern, Alfred III, och fördrevs från staden. Han köpte sig fri och slapp undan faderskapsmålet genom att muta två vittnen. Nu erbjuder Clara en miljard till staden, men bara om någon åtar sig att mörda Alfred III.  Regissören Hilda Hellwig satte upp "Besök av en dam" på Stockholms stadsteater 1993. Claire Wikholm tronade i rollen som miljardärskan. Den dödshotade Alfred III gestaltades av Sven Wollter. Det var en stor och påkostad uppsättning med en ensemble på mer än 30 skådespelare. Här fanns bland annat borgmästaren i Måns Westfeldts gestalt, Peter Harryson som präst och Lis Nilheim i rollen som lärarinna. "Av Friedrich Dürrenmatts samhällskritiska grotesk har Hilda Hellwig gjort inte så mycket en tea

Det sägs att Beaumarchais pjäs "Figaros bröllop" från 1778 banade väg för den franska revolutionen genom sin drift med adelns privilegier. Pjäsen fastnade först i censuren men blev sedan den mest spelade i 1700-talets Frankrike. 1786 kom Mozarts operaversion som blivit ett av operavärldens mest älskade verk.  Talpjäsen gavs på Stockholms stadsteater 1984 med Philip Zandén i titelrollen. Hans Wigren regisserade och i övriga roller sågs bland andra Ewa Maria Björkström, Lars Lind, Bertil Norström och Gunvor Pontén. Komedins huvudpersoner är de båda tjänarna Figaro och Susanna som planerar att gifta sig med varandra. Deras tilltänkta bröllopsplaner förmörkas plötsligt när det avslöjas att greven Almaviva också är ute efter Susanna. Efter mängder av intriger och förvecklingar med grevparet och tjänstefolket slutar pjäsen lyckligt med försoning och dubbelbröllop.  "Zandén i full frihet lyfter hela spelet" var rubriken på Dagens Nyheters recension där Lars Linder skrev: &

Farmor Agnes Borck sitter på sängkanten och samtalar med Gud och ser tillbaka på sitt liv. Hon började som fattig piga, gifte sig rikt och blev karriärkvinna. Under alla år har hon drivit sin makes gods med hårda nypor. Hon har inte varit snäll. Hon har hunsat sin make, tyranniserat tjänstefolket och aldrig givit sina barn någon kärlek. Barnen har sedan länge vänt henne ryggen och hon får heller inte träffa sina barnbarn. Nu, inför sin 76-årsdag, gör hon ett tafatt försök att försonas med barnen. Hon tänker sälja gården för att ge dem ett fint arv. Hjalmar Bergmans "Farmor och Vår Herre" är en klassiker som har spelats på många teaterscener och rollen som Farmor har blivit en paradroll för många äldre aktriser.  1963 gjorde operettstjärnan Naima Wifstrand rollen i en bejublad uppsättning på Stockholms stadsteater. Åke Fridell, Märta Dorff och Nils Fritz spelade de tre barnen. Keve Hjelm gestaltade familjens svarta får Nathan, det förskrämda barnbarnet som stal och flydde

Den 30 oktober 1981 var det premiär för "Amadeus" på Stockholms stadsteater. Pjäsen, skriven av Peter Schaffer, handlar om den berömde tonsättaren Wolfgang Amadeus Mozart och hans avundsjuka rival, hovkapellmästaren Antonio Salieri. Rollen som Mozart spelades av en 27-årig Philip Zandén som här fick sitt genombrott som skådespelare. "Philip Zandéns Mozart är en överraskning. Han har lagt ner hela sin själ i rollen och åstadkommit något i ordets bokstavliga mening fantastiskt. Hans lösa galna skratt är oförlikneliga, hans uppsluppenhet har den rätta stolligheten, hans obstinata utbrott i opassande skällsord är häpnadsväckande. Någon har hittat ett mer eller mindre autentiskt porträtt av Mozart, där denne skelar. Philip Zandén har lärt sig också den konsten och utnyttjar den inte minst i de scener där Mozart koncipierar Trollflöjten. Nog är detta magi!" skrev teaterkritikern Åke Janzon i SvD.  Nils Gredeby i Stockholms-Tidningen var negativ: "Publiken lider slu