Inlägg

Visar inlägg med etiketten krogshow

"I grevens tid", Jan Malmsjö på Börsen 1987-88

Bild
"Jag börjar bli gammal, jag måste göra det här NU. Snart är det för sent" , sa 55-årige Jan Malmsjö till pressen inför sin krogshow på Börsen i Stockholm 1987.  "I grevens tid" kallade han showen där han samlat ihop ett pärlband av operett- och musikallåtar. Han inledde som greve Danilo i "Glada Änkan", sedan följde nummer ur "Me and my girl", "Stoppa världen - jag vill stiga av", "La Cage aux Folles" och "The Phantom of the Opera". Som moatjé till Malmsjö fanns Birgitta Smiding, inlånad från Malmö Stadsteater. Här fanns åtta dansare drillade av Hans Marklund och därtill Anders Berglunds 20-mannaorkester. "Världsklass Malmsjö!" utropade Aftonbladets nöjeschef Lars Anrell och delade ut fem plus i betyg: "Han dansar, skämtar och sjunger och det vi ser är en artist fullt i klass med de utländska stjärnor som stundtals tar 4 000 kronor för en biljett. Men Jan Malmsjö är betydligt billigare - och naturligtv

"Lyckohjulet", Hamburger Börs 1970

Bild
Vintern 1970 sammanstrålade Östen Warnerbring, Cornelis Vreeswijk och Ernst-Hugo Järegård i en gemensam krogshow på gamla Hamburger Börs i Stockholm.  Showen fick heta "Lyckohjulet" eller "Var ska jag hänga min hatt inatt?" Ett stort chokladhjul spelade en viss huvudroll. Tanken var att innehållet i showen (36 nummer) skulle lottas fram med hjälp av hjulet. En äggklocka ställd på en timme avgjorde när föreställningen var slut. Idén höll inte riktigt hela vägen. När samma artist fick för många nummer på sin lott uppstod dålig stämning i trion där alla var måna om sin plats, särskilt Ernst-Hugo surnade till och hotade att hoppa av. Den store Dramatenstjärnan hade minsann ingen lust att sitta i bakgrunden och se på när de andra showade. Lyckohjulet fick således manipuleras så att fördelningen mellan de tre blev någorlunda jämn. Östen kunde styra hjulet på baksidan med hjälp av sitt pekfinger.  Öppningsnumret var ett genidrag, då såg man till så att hjulet alltid stanna

Wenche Myhre Show, Trägårn i Göteborg 1988

Bild
Mitt i januarimörkret 1988 kom det norska myhrvädret Wenche till Göteborg och livade upp restaurangbesökarna på Trägårn.  Det var första gången på sex år som Wenche Myhre framträdde med en egen show i Sverige. Showen hade gått för utsålda hus på Humla i Oslo och därefter på turné i Västtyskland innan det blev göteborgarnas tur. Wenche framträdde tillsammans med en stor orkester där hennes bror Reidar ingick på saxofon, två doatjejer och två manliga dansare.  Några pärlor ur innehållet: ett svängigt Louis Prima-potpurri, musikallåtar ur "A Chorus Line" och "Little shop of horrors" och en galen fyllemonolog där nykteristen Wenche fick utlopp för sin speciella mimik och plastik. Wenche Myhre "Hon sjunger, dansar och spexar, är ett energiknippe i kort-kort som bitvis får det att svänga ordentligt på scenen - men som också kan slå av på takten för att göra en ballad rättvisa" , berömde Kristina Torell i Göteborgs-Posten. Ingmar Glanzelius i DN tyckte att Wenche

Jarl Borssén i "Musen som röt" 1980

Bild
På Restaurang Centralen i Nordstan i Göteborg satt komikern Jarl Borssén uppflugen på en barstol och roade publiken med en 50 minuter lång monolog betitlad "Musen som röt".  Här fanns ingen sång, ingen dans, inget glitter... Hans enda rekvisita var en bandspelare. Jarl iklädde sig rollen som Sture Larsson, en medelålders man, ensam och frånskild. Sture delade med sig av sina tankar kring samtiden, livet och döden. Det var ett djärvt och nydanande grepp att helt ensam försöka fånga den sorlande krogpublikens intresse. I USA var genren redan etablerad genom komiker som Bill Cosby och Lenny Bruce, men i Sverige var det här konceptet oprövat. "Igår föddes en ny enmansentertainer i Sverige! Att stå ensam på en scen och snacka med en krogpublik i 50 minuter, är en utmaning som få klarar av. Det gör emellertid Jarl Borssén med eftertryck på Centralens nya restaurang. Utan några onödiga publikfriande gester eller slag under bältet får han kroggästerna att sitta fascinerade rakt

"NYS", Berns 1969

Bild
En stark men något udda sammansättning av artister framträdde på Berns 1969 i en show med den egendomliga titeln "NYS".  De fyra artisterna som fogats samman till en showkvartett var Siw Malmkvist, Tommy Körberg, Eva Rydberg och Sten Ardenstam. För kompet svarade den eminenta orkestern Dynamite Brass under ledning av Lars Samuelsson. Janne Halldoff regisserade och Eva Rydberg svarade för koreografin. Flera textförfattare hade bidragit med material: Björn Lindroth, Gottfried Grafström, Peter Himmelstrand och Åke Cato. Resultatet blev oväntat lyckat. Synd att inte SVT dokumenterade denna pärla för eftervärlden. Här fick publiken njuta av flera duetter mellan Siw Malmkvist och Tommy Körberg, bl.a. ett festligt Beatles-potpurri med svenska texter. Siw drog ner ovationer och applådåskor på egen hand för sitt framförande av Gilbert Bécauds "It must be him". Eva Rydberg fick göra ett härligt clownnummer till tonerna av "O mein Papa".  Sten Ardenstams komiska tala

"Muntra fruarna på Valand" 1970

Bild
I oktober 1970 underhöll tre folkkära operettprimadonnor på nattklubben Valand i Göteborg. "Muntra fruarna på Valand" hette programmet som regisserades av Herman Ahlsell. De tre muntra fruarna hette Annalisa Ericson, Berith Bohm och Maj Lindström. Här varvades musikal- och operettmelodier med revykupletter och sketcher. Störst munterhet väckte trions parodi på Göingeflickorna.  Recensenterna var kritiska i sina omdömen och menade att textmaterialet var för skralt och att det var för mycket gammal skåpmat som bjöds. "Sångliga skämt om kändisar - Gunnar Gren i synnerhet - befinner sig så pass långt under bältet att publikens skratt tystnar efter första fnisset, en dialog mellan Bohm som Volvo och Lindström som Volkswagen når heller inte den mer än upp till navkapseln vilket får till följd att publiken börjar småprata" , skrev Leif J Andersson i Göteborgs-Posten. Larsolof Giertta i Arbetet: "Bäst i showen, åtminstone mest, är Berith Bohm. Hon sprudlar av spelglädj

"Sylvia Vrethammar Show", Nya Bacchi 1976

Bild
Vintern 1976 drog Sylvia Vrethammar och Rune Öfwermans orkester in på Nya Bacchi i Stockholm med en show som fick hela krogen att gunga. Sylvia levde verkligen upp till bilden av en sensuell nattklubbsstjärna och bjöd på örhängen som "Ciao, ciao Bambino" och "Feelings". Men det var hennes svängiga sambanummer som fick publiken att tända till och ropa efter mera. Sylvia Vrethammar på Nya Bacchi. "Musikanterna är på topp och aldrig har jag sett Sylvia Vrethammar så lössläppt och i vissa nummer glatt vampig" , skrev Expressens recensent Björn Vinberg.  Maria Schottenius i Aftonbladet ogillade showen och beskrev Sylvia som en halvdan mix av Siw Malmkvist, Lill Lindfors och Eva Rydberg, helt utan egen stil: "Det är så parfymerat, utstuderat, så utan äkthet. Tyvärr. Någon enstaka gång hettar det till. Det är när Sylvia får fatt i en samba, eller någon annan speciell rytm som passar henne." Sven Malm i SvD var inte heller odelat positiv: "Det är en

Anti-showen "Cabaret Skrotten"

Bild
Anti-show - d.v.s. artister som roar hellre än bra - blev ett begrepp inom den svenska nöjesvärlden i början av 1970-talet. Stockholm var först med Dambergs Trea men Göteborg följde snabbt efter med "Cabaret Skrotten". Det var bröderna och tillika klubbägarna Ulf och Christer Johansson som ville hitta en ny form av krogunderhållning när de introducerade "Cabaret Skrotten" på Restaurang Coldin. Lars Fryklund, anställdes som producent och nu fick han i uppdrag att bilda en skrott.  Anti-showen blev en omedelbar publiksuccé. Här varvades gammaldags rockmusik med buskis. En skotte spelade säckpipa och drog dåliga vitsar. Här är en: Pojke träffar flicka i Glasgows glädjekvarter. När dom börjar bli lite tända viskar han passionerat: Jag finner inte ord för hur mycket jag älskar dej... Hon: Ja, inte har då jag något lexikon i trosorna. Ungefär på den nivån rörde det sig. Programvärd för "Cabaret Skrotten" var Arne "Bongo" Arvidsson som hade en sällsynt

"Björn Skifs c/o Ansgar Winsch", Börsen 1984-85

Bild
Björn Skifs var en av de artister som fick tillträde till krogscenerna när krögarna började inse att pop- och rockgenerationen börjat få plastkort. "Björn Skifs c/o Ansgar Winsch" på Börsen 1984 blev en stor framgång med 25 000 biljetter sålda i förköp.  Här fick Björn visa sin mångsidighet som entertainer. Det var en väl avvägd blandning mellan musik och komik. Minnesvärda är hans pantomimer bl.a. en galen flugjakt till tonerna av "Humlans flykt", och så numret där han med en köksstol som enda rekvisita kör racerbil. Bland musiknumren fanns det svängiga gospelnumret "Mera regn", "Boys Will be boys" med Björn som James Bond och Harrison Ford. Ett sjok med gamla hits fanns med så klart, däribland "Michelangelo" och "Hooked on a feeling". Björn var inte ensam på scenen utan hade god uppbackning av doatjejerna och dansarna Beatrice Järås, Anna-Lotta Larsson och Anki Bengtsson. I Anders Berglunds orkester hittade man såväl Nisse L

"Cornelis & Tre Damer", Bacchi Wapen 1977

Bild
Cornelis Vreeswijk, denna skandalomsusade artist, blev inte alltid överöst med lovord och beröm för sina framträdanden, men hans krogshow på Bacchi Wapen i Stockholm hösten 1977 knockade de allra grinigaste recensenter. "Cornelis & Tre Damer" hette showen. De tre damerna var Inger Öst, Diana Nunez och Anita Strandell. Det blev en skön blandning av burleska visor, mjuka ballader, rock och blues. Björn Barlach och Åke Cato hade bidragit med ett flertal specialskrivna texter.  Showen blev en makalös publikframgång och pressrosorna var som sagt många: "Oj, vad han kan Cornelis Vreeswijk! Igår hade han premiär på Nya Bacchi i Stockholm och det blev en klar succé. Självironisk, avspänd, humoristisk och övertygande tog Cornelis publiken direkt i sin famn" , skrev Christer Faleij i Aftonbladet. "Medborgaren Cornelis Vreeswijk är tillbaka i Stockholm igen efter femton månaders mer eller mindre frivillig frånvaro. Med sitt underfundiga språk och sin okonventionella p

Kjerstin Dellert Show, Trägår´n 1977

Bild
En operasångerska på krogscenen var en idé som visade sig fungera alldeles utmärkt. Hösten 1977 uppträdde Kjerstin Dellert på Restaurang Trägår´n i Göteborg med en egen show.  För texterna svarade bland andra Bosse Carlgren, Beppe Wolgers och Åke Söderqvist. Repertoaren rörde sig från Evert Taube via Bertolt Brecht till Tom Lehrer. Här fanns Kjerstins svensktoppare "Mamy blue", en antikärnkraftsång och en komisk Carmen-parodi.  Såväl sonen Totte Dellert som den dansande maken Nils-Åke Häggblom fanns med på scenen, likaså sångaren Göran Rydh och dansaren Vilgot Gyllengran. Anders Eljas var arrangör och kapellmästare, Göran Stangertz regisserade. Bo Ekelund i GT gjorde tummen upp: "Det är en bra, rolig, underhållande och framför allt en annorlunda föreställning Göteborg kan glädjas åt månaden framöver på Trägår´n. Den måste övriga Sverige se." Anders Björkman i Expressen var kritisk: "En operasångerska i mogen ålder, som visar benen på nöjets estrader. Jo, det är

Owe Thörnqvist på Nöjeskrogen Cabaret 1985-86

Bild
Vintern 1985 gjorde Owe Thörnqvist scencomeback på Nöjeskrogen Cabaret vid Norra Bantorget i Stockholm. Då hade det förflutit 30 år sedan han spelade in sin första platta och därför blev det en jubileumskavalkad under rubriken "30 år och 300 låtar".  Showen var tänkt som ett tre veckors inhopp för Gösta Linderholm som fått förhinder. Owe som tillbringat  17 år i Spanien och bara gjort sporadiska gästspel i hemlandet trodde att publikintresset kanske hade mattats av. Inget kunde vara mer fel, Owe Thörnqvist var efterlängtad som få. Publiken slöt troget upp för att få höra gamla godingar som "Loppan", "Hjalmar Bergström", "Varm korv boogie" och "Dagny".  Spelperioden fick hela tiden förlängas och de tre planerade veckorna blev till fem månader med fullsatta hus.  Kompbandet Thörnfåglarna bestod av fyra unga rockkillar som inte ens var födda när Thörnqvist spelade in sina första låtar på grammofon. Som kvinnlig moatjé hade Owe valt Vicki B

Festfolket, Trägår´n i Göteborg 1970

Bild
ABBA är heta igen! Det blev en världsnyhet när kvartetten helt nyligen släppte nyinspelat material för första gången på närmare 40 år.  Första gången som Björn Ulvaeus, Agnetha Fältskog, Benny Andersson och Annifrid Lyngstad stod på scen tillsammans kallade de sig för Festfolket eller Fästfolket, båda stavningarna förekom. Året var 1970 och de två nyförlovade paren uppträdde med en krogshow på Restaurang Trägår´n i Göteborg. Medlemmarna har ibland pratat om showen som det verkliga bottennappet i deras karriär. En kväll landade publiksiffran på sex personer. Nåja, det skulle ju som bekant gå mycket bättre för den här kvartetten bara några år senare. ´ Showen på Trägår´n var i huvudsak författad av Peter Himmelstrand, men även Bosse Carlgren och Stikkan Andersson hade bidragit med textmaterial.  Leif J Anderssons recension i Göteborgs-Posten var riktigt artig: "Fästfolk som festfolk - vitsen är riktigt rolig. Men det är viktigare än vitsigt det som händer på Trägårns scen den här må

Alice & Titti på Berns 1976

Bild
Alice Babs och Titti Sjöblom för första gången tillsammans på scen. Mötet skedde på anrika Berns i Stockholm 1976.  Nja, allra första gången var det faktiskt inte. En gång i tiden sjöng de barnvisor på skiva, och de hade uppträtt tillsammans  i en UNICEF-gala på Johanneshov. Men Bernsshowen var det första större samarbetet mellan mor och dotter.  Idén till showen fick de under en resa till Brasilien tillsammans med Svend Asmussen. Titti svarade för de poppiga och dansanta inslagen medan Alice bjöd på flera härliga Duke Ellington-låtar och några svenska folkvisor.  Bakom ryggen hade de ett riktigt elitkapell. Pianisten Nils Lindberg stod som kapellmästare för Jan Allan, trumpet, de båda alternerande gitarristerna Rune Gustafsson och Janne Schaffer, basisten Red Mitchell och trumslagaren Ed Thigpen.  Alice & Titti gjorde succé på Berns. Showen fick övervägande god kritik även om några ansåg att föreställningen var mer en konsert än en krogshow. Recensenterna var eniga om att hur dukt

"Git Gay Show", Restaurant Lorensberg 1960

Bild
När Git Gay kom till Göteborg så blev det en glitterfest av sällan skådat slag. Göteborgarna kippade efter luft när den stiliga primadonnan gjorde entré på Lorensberg utstyrd i lösögonfransar, strass, smycken, plymer och paljetter.  Det var i maj 1960 som Git Gay startade sitt framgångsrika krogshowande i Göteborg. Scenografen Folke Fasth hade dränkt krogscenen i gulddraperier och bland Gits spektakulära kreationer fanns en glasklänning som vägde 10 kilo, en i äkta leopardskinn och en i guldlamé. Hagge Geigert och Beppe Wolgers hade bidragit med textmaterial. På scenen fanns Bert-Åke Varg samt de fyra dansanta flickorna Gun-Britt Öhrström, Berit Hjelm, Annie och Nina Laising som gick under namnet Lorensbergs Show Girls.  "Göteborgarna får se en ny Git Gay. Var så säkra. Primadonnan har klivit ner från den piedestal som andra byggt och slagit sig lös i en spelglädje som bjuder många glada överraskningar" , rapporterade Göteborgs-Tidningen. Git Gays Las Vegas-inspirerade shower

"Bollar & Elände" på Bacchi Wapen 1979

Bild
1979 års gladaste och svängigaste krogunderhållning utspelade sig på Bacchi Wapen i Gamla Stan i Stockholm. Där fanns den nyligen bortgångne estradören Gösta Linderholm tillsammans med sångerskan Maritza Horn och bandet Mustasch. "Bollar & Elände" hette showen. Titeln anspelade förstås på Göstas sorglösa svensktoppshit "Rulla in en boll och låt den rulla" respektive Maritzas rosade album "Jämmer och elände". "Gösta Linderholm och Maritza Horn bildar ett par på Bacchi i Stockholm. Som sångartister har de gemensamt en sorts hederlig inlevelse, som slår igenom både i Göstas ibland jäktigt textade låtar och i Maritzas sätt att sjunga skillingtryckshistorier ur myllan. Det ger dem en kärna och en glädje som känns" , skrev Lars Weck i DN. Tomas Sjöman i Aftonbladet: "Det är svårt att inte ryckas med i Linderholms musikantglädje. Men bredvid Gösta förvandlas den fina sångerskan Maritza Horn till ett leende bihang. Och vi tror inte att det är Ma

"Anita Lindblom Show", Hamburger Börs 1976

Bild
"Hon har en dramatik och timbre som ligger Zarah Leander nära. Hennes ögonkast får alla de manliga beundrarna i den nedre medelåldern att glömma håravfall och begynnande kulmage. Plötsligt är de ena sjutusan till karlar, och hon, Anita Lindblom, givetvis One Hell of a Woman som det heter i visan hon sjunger". Citatet är hämtat ur Jan Nordlanders recension i Svenska Dagbladet gällande Anita Lindbloms show på Hamburger Börs i Stockholm 1976.  Det här var Anita Lindbloms scencomeback i Sverige efter sex besvärliga år utomlands. Det var en snygg och påkostad show regisserad av Anitas dåvarande fästman Gunnar Hellström. Uppbackad av Sven-Olof Walldoffs 25-mannaband samt en kör bjöd Anita på ett varierat program som startade på franska med "La vie en rose" och slutade på svenska med Barbro Hörbergs text "Jag älskar honom så". Däremellan fanns bland annat en svängig version av "Operator", ett schlagerpotpurri med de gamla Svensktoppshitsen, "En häf

Magnus & Brasse på Nya Bacchi 1974

Bild
Komikerparet Magnus Härenstam och Brasse Brännström var redan etablerade genom TV när de gjorde sin första gemensamma krogshow på Nya Bacchi vintern 1974. På scenen hade de tidigare sekunderat Lill Lindfors i en show på Berns, men det var först nu som Magnus och Brasse fick fritt spelrum för sina egna upptåg. Och visst var dom lika roliga live som i TV.  Flera nummer ur showen har blivit verkliga humorklassiker. Dit hör Magnus monolog "Backhopparen" där han berättar hur det känns sekunderna innan han ska iväg. Brasses "Munspelet" med förslaget om att sticka ett munspel i munnen på sjukhuspatienterna för att personalen lättare ska kunna bevaka deras andning. Här fanns "Verkmästarn i magen" där Magnus berättar om hur det går till i veckoslutet då alla får jobba övertid, inte minst extrapersonalen från levern och gallan.  "Magnus och Brasse är utan tvekan två av Sveriges bästa komiker, deras texter är begåvade och ofta angelägna, utspelet lagom a

Lill-Babs Show, Berns 1977

Bild
"Jag är ingen nolla men jag har bondförstånd, därför är jag en vagabond"  sjöng Lill-Babs i ett av sina nummer på Berns i Stockholm hösten 1977. Visst låg det en del sanning i den textraden, för även om det var en glittrig och tempofylld show i bästa Las Vegas-stil så kunde publiken känna gransuset från Hälsingeskogarna. Barbro Lill-Babs Svensson förblev under hela karriären den bussiga och hemvävda tösen från Järvsö.  I den här showen backades hon upp av dansarna Agneta Goldéus, Margareta Kempe, Magnus Liljeroos och Åke Norin. Lasse Samuelssons orkester stod för ackompanjemanget. Det fanns många minnesvärda ögonblick: Liza Minnellis paradnummer "New York, New York" med svensk text av Bengt Haslum. Den ömsinta hyllningen till Sammy Davis på melodin "Mr. Bojangles". "Trillingarna" var ett komiskt nummer i babykläder och dans på knäna som Lill-Babs framförde tillsammans med de två manliga dansarna. Sture Lundqvists fina visa "Bli en clown&q

"Farfars gladbarn", Hamburger Börs 1965

Bild
"Det känns skönt att få uppleva riktigt artisteri! Så som i Farfars gladbarn - där Monicorna Nielsen och Zetterlund och Lissi Alandh samt Sonya Hedenbratt igår tog hem en ny triumf. Det var en uppvisning i den högre skolan  och om flickorna fick stora fång rosor vid sitt förra framträdande på Hamburger Börs i Stockholm så lär de behöva hela stadsbudskåren den här gången bara för att bära hem kritikerblommorna" , skrev Aftonbladets recensent Bengt Melin efter premiären på "Farfars gladbarn" på gamla Hamburger Börs i Stockholm. Detta var andra gången som kvartetten Alandh, Hedenbratt, Nielsen och Zetterlund sammanstrålande i en gemensam kabaré signerad Beppe Wolgers. Några år tidigare hade man gjort lycka med "Farfars barnbarn". Här fick man njuta av Monica Zetterlunds "Hej, jag är vamp" och den svängiga "Svartvit calypso", en text som knappast skulle kunna framföras på en scen idag utan vilda protester.  Monica Nielsen gjorde en fe