Nöjesvirveln

Rockfolket, bestående av Leif "Burken" Björklund, Rock-Ragge, Sigge Ernst, Bertil Bertilsson, Åke Larsén och Per-Arne Eklund, började turnera i folkparkerna i början av 1970-talet. "Hey baberiba" blev en dunderhit och publiken strömmade till i rekordskaror.  Rockfoket vände ut och in på den traditionella rockmusiken med sina musikaliska parodier och spektakulära scenkläder. Ju galnare och vansinnigare desto bättre, var deras tanke. Den packade folkparkspubliken vrålade av extas. Vårvintern 1977 dundrade Rockfolket in på krogen Bacchi Wapen i Stockholm med en show som ingen sett maken till. För att få extra fart på galenskaperna hade man bjudit in den tokroliga revyartisten Laila Westersund som passade utmärkt i det här sällskapet. Här bjöd konferencieren Bertil Bertilsson på sin välkända snabbhumor d.v.s. urdåliga vitsar. Leif "Burken" Björklund dök upp som "Fat mammy Brown". Laila Westersund sjöng, spelade trummor, busvisslade och gjorde en lysa...

"Musikaliskt till tusen. Förbaskat bra texter. Humor och värme. Där har ni Siw Malmkvists och Svante Thuressons show i ett nötskal" , skrev recensenten Suzy Persson i GT. Hon var långt ifrån ensam om att hylla föreställningen som gick upp på Hamburger Börs 1977. "Vilka artister, vilket tempo, vilken musik! Inte en död minut finns det i den utomordentligt fräscha show som Siw Malmkvist och Svante Thuresson spelar upp på Nya Hamburger Börs" , berömde Gaby Wigardt i SvD. Temat i showen var känslor, dessa gestaltade Siw och Svante i sketcher, monologer och sångnummer. Texterna hade skrivits av Bo Carlgren och Björn Lindroth. Siw Malmkvist bidrog med två egenskrivna monologer bl.a. en om karlar och deras förhållande till fotboll.  Svante Thuresson hade skrivit en svensk text till Barry Manilows ballad "This one´s for You" som blev showens mest bejublade nummer.  För Svante innebar showen en lyckad comeback, han hade hållit sig undan rampljuset i sex långa år. F...

Bernt Dahlbäck hette en av 1970-talets populäraste humorister. Denne udda röstekvilibrist och underhållare blev mest känd genom sina skojiga grammofonskivor. På film och TV var han sparsamt förekommande. På folkparksscener och krogestraderna syntes han desto mer. I december 1976 showade Bernt Dahlbäck tillsammans med Yngve Forssells orkester på Restaurang Trägårn i Göteborg. Det var en slags julkabaré betitlad "Jomenvisst". Showen började med en proklamation. Restaurang Trägårn hade ockuperats av Norrlandsmaffian. Därefter avverkades i raskt takt flera monologer med norrländsk anknytning. Jultraditioner och julvisor mördades på ett humoristiskt vis.  Publiken fick även höra Bernts svensktoppare "Jag vill hem, jag vill hem" och naturligtvis succénumret "Je t´aime", en orgie i sexuella stön och hysteriskt fnitter. Primadonnan Git Gay som länge varit en institution i det göteborgska nöjeslivet hade på grund av skatteskäl ställt in årets show och stannat i sit...

"Nostalgi med Sven-Ingvars? Jo, men mer än minnen. En svensk motsvarighet till Tom Jones. Veteraner som hittar nya kläder till gamla låtar. Och humor. Krogkvällen med Sven-Ingvars är riktigt rolig" , skrev Jens Peterson i Aftonbladet och gav Sven-Ingvars högsta betyg för deras krogshow "Mer glöd än någonsin". Detta var Sven-Ingvars första riktiga krogshow efter 45 års turnerande i folkparker, festplatser, dansrestauranger och Folkets Hus-lokaler.  Förstärkta med dansare, körsångare, blåsare, scenografi, ljud och ljuseffekter tog Sven-Erik Magnusson och hans mannar Rondo i Göteborg med storm.  Suget var stort efter Sven-Ingvars, när biljetterna släpptes tre månader före premiären såldes 20 000 på några timmar och den planerade spelperioden fick förlängas. Showen var en resa genom bandets 45-åriga karriär, späckad med hits och anekdoter, illustrerat med såväl foton som rörliga bilder. "Sven-Ingvars kan se fram emot en succéperiod på Rondo. Här kan man snacka om a...

"Jag börjar bli gammal, jag måste göra det här NU. Snart är det för sent" , sa 55-årige Jan Malmsjö till pressen inför sin krogshow på Börsen i Stockholm 1987.  "I grevens tid" kallade han showen där han samlat ihop ett pärlband av operett- och musikallåtar. Han inledde som greve Danilo i "Glada Änkan", sedan följde nummer ur "Me and my girl", "Stoppa världen - jag vill stiga av", "La Cage aux Folles" och "The Phantom of the Opera". Som moatjé till Malmsjö fanns Birgitta Smiding, inlånad från Malmö Stadsteater. Här fanns åtta dansare drillade av Hans Marklund och därtill Anders Berglunds 20-mannaorkester. "Världsklass Malmsjö!" utropade Aftonbladets nöjeschef Lars Anrell och delade ut fem plus i betyg: "Han dansar, skämtar och sjunger och det vi ser är en artist fullt i klass med de utländska stjärnor som stundtals tar 4 000 kronor för en biljett. Men Jan Malmsjö är betydligt billigare - och naturligtv...

Vintern 1970 sammanstrålade Östen Warnerbring, Cornelis Vreeswijk och Ernst-Hugo Järegård i en gemensam krogshow på gamla Hamburger Börs i Stockholm.  Showen fick heta "Lyckohjulet" eller "Var ska jag hänga min hatt inatt?" Ett stort chokladhjul spelade en viss huvudroll. Tanken var att innehållet i showen (36 nummer) skulle lottas fram med hjälp av hjulet. En äggklocka ställd på en timme avgjorde när föreställningen var slut. Idén höll inte riktigt hela vägen. När samma artist fick för många nummer på sin lott uppstod dålig stämning i trion där alla var måna om sin plats, särskilt Ernst-Hugo surnade till och hotade att hoppa av. Den store Dramatenstjärnan hade minsann ingen lust att sitta i bakgrunden och se på när de andra showade. Lyckohjulet fick således manipuleras så att fördelningen mellan de tre blev någorlunda jämn. Östen kunde styra hjulet på baksidan med hjälp av sitt pekfinger.  Öppningsnumret var ett genidrag, då såg man till så att hjulet alltid stanna...

Mitt i januarimörkret 1988 kom det norska myhrvädret Wenche till Göteborg och livade upp restaurangbesökarna på Trägårn.  Det var första gången på sex år som Wenche Myhre framträdde med en egen show i Sverige. Showen hade gått för utsålda hus på Humla i Oslo och därefter på turné i Västtyskland innan det blev göteborgarnas tur. Wenche framträdde tillsammans med en stor orkester där hennes bror Reidar ingick på saxofon, två doatjejer och två manliga dansare.  Några pärlor ur innehållet: ett svängigt Louis Prima-potpurri, musikallåtar ur "A Chorus Line" och "Little shop of horrors" och en galen fyllemonolog där nykteristen Wenche fick utlopp för sin speciella mimik och plastik. Wenche Myhre "Hon sjunger, dansar och spexar, är ett energiknippe i kort-kort som bitvis får det att svänga ordentligt på scenen - men som också kan slå av på takten för att göra en ballad rättvisa" , berömde Kristina Torell i Göteborgs-Posten. Ingmar Glanzelius i DN tyckte att Wenche...

På Restaurang Centralen i Nordstan i Göteborg satt komikern Jarl Borssén uppflugen på en barstol och roade publiken med en 50 minuter lång monolog betitlad "Musen som röt".  Här fanns ingen sång, ingen dans, inget glitter... Hans enda rekvisita var en bandspelare. Jarl iklädde sig rollen som Sture Larsson, en medelålders man, ensam och frånskild. Sture delade med sig av sina tankar kring samtiden, livet och döden. Det var ett djärvt och nydanande grepp att helt ensam försöka fånga den sorlande krogpublikens intresse. I USA var genren redan etablerad genom komiker som Bill Cosby och Lenny Bruce, men i Sverige var det här konceptet oprövat. "Igår föddes en ny enmansentertainer i Sverige! Att stå ensam på en scen och snacka med en krogpublik i 50 minuter, är en utmaning som få klarar av. Det gör emellertid Jarl Borssén med eftertryck på Centralens nya restaurang. Utan några onödiga publikfriande gester eller slag under bältet får han kroggästerna att sitta fascinerade rakt ...

En stark men något udda sammansättning av artister framträdde på Berns 1969 i en show med den egendomliga titeln "NYS".  De fyra artisterna som fogats samman till en showkvartett var Siw Malmkvist, Tommy Körberg, Eva Rydberg och Sten Ardenstam. För kompet svarade den eminenta orkestern Dynamite Brass under ledning av Lars Samuelsson. Janne Halldoff regisserade och Eva Rydberg svarade för koreografin. Flera textförfattare hade bidragit med material: Björn Lindroth, Gottfried Grafström, Peter Himmelstrand och Åke Cato. Resultatet blev oväntat lyckat. Synd att inte SVT dokumenterade denna pärla för eftervärlden. Här fick publiken njuta av flera duetter mellan Siw Malmkvist och Tommy Körberg, bl.a. ett festligt Beatles-potpurri med svenska texter. Siw drog ner ovationer och applådåskor på egen hand för sitt framförande av Gilbert Bécauds "It must be him". Eva Rydberg fick göra ett härligt clownnummer till tonerna av "O mein Papa".  Sten Ardenstams komiska tala...

Vintern 1976 drog Sylvia Vrethammar och Rune Öfwermans orkester in på Nya Bacchi i Stockholm med en show som fick hela krogen att gunga. Sylvia levde verkligen upp till bilden av en sensuell nattklubbsstjärna och bjöd på örhängen som "Ciao, ciao Bambino" och "Feelings". Men det var hennes svängiga sambanummer som fick publiken att tända till och ropa efter mera. Sylvia Vrethammar på Nya Bacchi. "Musikanterna är på topp och aldrig har jag sett Sylvia Vrethammar så lössläppt och i vissa nummer glatt vampig" , skrev Expressens recensent Björn Vinberg.  Maria Schottenius i Aftonbladet ogillade showen och beskrev Sylvia som en halvdan mix av Siw Malmkvist, Lill Lindfors och Eva Rydberg, helt utan egen stil: "Det är så parfymerat, utstuderat, så utan äkthet. Tyvärr. Någon enstaka gång hettar det till. Det är när Sylvia får fatt i en samba, eller någon annan speciell rytm som passar henne." Sven Malm i SvD var inte heller odelat positiv: "Det är en...

Anti-show - d.v.s. artister som roar hellre än bra - blev ett begrepp inom den svenska nöjesvärlden i början av 1970-talet. Stockholm var först med Dambergs Trea men Göteborg följde snabbt efter med "Cabaret Skrotten". Det var bröderna och tillika klubbägarna Ulf och Christer Johansson som ville hitta en ny form av krogunderhållning när de introducerade "Cabaret Skrotten" på Restaurang Coldin. Lars Fryklund, anställdes som producent och nu fick han i uppdrag att bilda en skrott.  Anti-showen blev en omedelbar publiksuccé. Här varvades gammaldags rockmusik med buskis. En skotte spelade säckpipa och drog dåliga vitsar. Här är en: Pojke träffar flicka i Glasgows glädjekvarter. När dom börjar bli lite tända viskar han passionerat: Jag finner inte ord för hur mycket jag älskar dej... Hon: Ja, inte har då jag något lexikon i trosorna. Ungefär på den nivån rörde det sig. Programvärd för "Cabaret Skrotten" var Arne "Bongo" Arvidsson som hade en sällsynt ...

Björn Skifs var en av de artister som fick tillträde till krogscenerna när krögarna började inse att pop- och rockgenerationen börjat få plastkort. "Björn Skifs c/o Ansgar Winsch" på Börsen 1984 blev en stor framgång med 25 000 biljetter sålda i förköp.  Här fick Björn visa sin mångsidighet som entertainer. Det var en väl avvägd blandning mellan musik och komik. Minnesvärda är hans pantomimer bl.a. en galen flugjakt till tonerna av "Humlans flykt", och så numret där han med en köksstol som enda rekvisita kör racerbil. Bland musiknumren fanns det svängiga gospelnumret "Mera regn", "Boys Will be boys" med Björn som James Bond och Harrison Ford. Ett sjok med gamla hits fanns med så klart, däribland "Michelangelo" och "Hooked on a feeling". Björn var inte ensam på scenen utan hade god uppbackning av doatjejerna och dansarna Beatrice Järås, Anna-Lotta Larsson och Anki Bengtsson. I Anders Berglunds orkester hittade man såväl Nisse L...

Cornelis Vreeswijk, denna skandalomsusade artist, blev inte alltid överöst med lovord och beröm för sina framträdanden, men hans krogshow på Bacchi Wapen i Stockholm hösten 1977 knockade de allra grinigaste recensenter. "Cornelis & Tre Damer" hette showen. De tre damerna var Inger Öst, Diana Nunez och Anita Strandell. Det blev en skön blandning av burleska visor, mjuka ballader, rock och blues. Björn Barlach och Åke Cato hade bidragit med ett flertal specialskrivna texter.  Showen blev en makalös publikframgång och pressrosorna var som sagt många: "Oj, vad han kan Cornelis Vreeswijk! Igår hade han premiär på Nya Bacchi i Stockholm och det blev en klar succé. Självironisk, avspänd, humoristisk och övertygande tog Cornelis publiken direkt i sin famn" , skrev Christer Faleij i Aftonbladet. "Medborgaren Cornelis Vreeswijk är tillbaka i Stockholm igen efter femton månaders mer eller mindre frivillig frånvaro. Med sitt underfundiga språk och sin okonventionella p...

En operasångerska på krogscenen var en idé som visade sig fungera alldeles utmärkt. Hösten 1977 uppträdde Kjerstin Dellert på Restaurang Trägår´n i Göteborg med en egen show.  För texterna svarade bland andra Bosse Carlgren, Beppe Wolgers och Åke Söderqvist. Repertoaren rörde sig från Evert Taube via Bertolt Brecht till Tom Lehrer. Här fanns Kjerstins svensktoppare "Mamy blue", en antikärnkraftsång och en komisk Carmen-parodi.  Såväl sonen Totte Dellert som den dansande maken Nils-Åke Häggblom fanns med på scenen, likaså sångaren Göran Rydh och dansaren Vilgot Gyllengran. Anders Eljas var arrangör och kapellmästare, Göran Stangertz regisserade. Bo Ekelund i GT gjorde tummen upp: "Det är en bra, rolig, underhållande och framför allt en annorlunda föreställning Göteborg kan glädjas åt månaden framöver på Trägår´n. Den måste övriga Sverige se." Anders Björkman i Expressen var kritisk: "En operasångerska i mogen ålder, som visar benen på nöjets estrader. Jo, det är...

Vintern 1985 gjorde Owe Thörnqvist scencomeback på Nöjeskrogen Cabaret vid Norra Bantorget i Stockholm. Då hade det förflutit 30 år sedan han spelade in sin första platta och därför blev det en jubileumskavalkad under rubriken "30 år och 300 låtar".  Showen var tänkt som ett tre veckors inhopp för Gösta Linderholm som fått förhinder. Owe som tillbringat  17 år i Spanien och bara gjort sporadiska gästspel i hemlandet trodde att publikintresset kanske hade mattats av. Inget kunde vara mer fel, Owe Thörnqvist var efterlängtad som få. Publiken slöt troget upp för att få höra gamla godingar som "Loppan", "Hjalmar Bergström", "Varm korv boogie" och "Dagny".  Spelperioden fick hela tiden förlängas och de tre planerade veckorna blev till fem månader med fullsatta hus.  Kompbandet Thörnfåglarna bestod av fyra unga rockkillar som inte ens var födda när Thörnqvist spelade in sina första låtar på grammofon. Som kvinnlig moatjé hade Owe valt Vicki B...

ABBA är heta igen! Det blev en världsnyhet när kvartetten helt nyligen släppte nyinspelat material för första gången på närmare 40 år.  Första gången som Björn Ulvaeus, Agnetha Fältskog, Benny Andersson och Annifrid Lyngstad stod på scen tillsammans kallade de sig för Festfolket eller Fästfolket, båda stavningarna förekom. Året var 1970 och de två nyförlovade paren uppträdde med en krogshow på Restaurang Trägår´n i Göteborg. Medlemmarna har ibland pratat om showen som det verkliga bottennappet i deras karriär. En kväll landade publiksiffran på sex personer. Nåja, det skulle ju som bekant gå mycket bättre för den här kvartetten bara några år senare. ´ Showen på Trägår´n var i huvudsak författad av Peter Himmelstrand, men även Bosse Carlgren och Stikkan Andersson hade bidragit med textmaterial.  Leif J Anderssons recension i Göteborgs-Posten var riktigt artig: "Fästfolk som festfolk - vitsen är riktigt rolig. Men det är viktigare än vitsigt det som händer på Trägårns scen den hä...

Alice Babs och Titti Sjöblom för första gången tillsammans på scen. Mötet skedde på anrika Berns i Stockholm 1976.  Nja, allra första gången var det faktiskt inte. En gång i tiden sjöng de barnvisor på skiva, och de hade uppträtt tillsammans  i en UNICEF-gala på Johanneshov. Men Bernsshowen var det första större samarbetet mellan mor och dotter.  Idén till showen fick de under en resa till Brasilien tillsammans med Svend Asmussen. Titti svarade för de poppiga och dansanta inslagen medan Alice bjöd på flera härliga Duke Ellington-låtar och några svenska folkvisor.  Bakom ryggen hade de ett riktigt elitkapell. Pianisten Nils Lindberg stod som kapellmästare för Jan Allan, trumpet, de båda alternerande gitarristerna Rune Gustafsson och Janne Schaffer, basisten Red Mitchell och trumslagaren Ed Thigpen.  Alice & Titti gjorde succé på Berns. Showen fick övervägande god kritik även om några ansåg att föreställningen var mer en konsert än en krogshow. Recensenterna v...

När Git Gay kom till Göteborg så blev det en glitterfest av sällan skådat slag. Göteborgarna kippade efter luft när den stiliga primadonnan gjorde entré på Lorensberg utstyrd i lösögonfransar, strass, smycken, plymer och paljetter.  Det var i maj 1960 som Git Gay startade sitt framgångsrika krogshowande i Göteborg. Scenografen Folke Fasth hade dränkt krogscenen i gulddraperier och bland Gits spektakulära kreationer fanns en glasklänning som vägde 10 kilo, en i äkta leopardskinn och en i guldlamé. Hagge Geigert och Beppe Wolgers hade bidragit med textmaterial. På scenen fanns Bert-Åke Varg samt de fyra dansanta flickorna Gun-Britt Öhrström, Berit Hjelm, Annie och Nina Laising som gick under namnet Lorensbergs Show Girls.  "Göteborgarna får se en ny Git Gay. Var så säkra. Primadonnan har klivit ner från den piedestal som andra byggt och slagit sig lös i en spelglädje som bjuder många glada överraskningar" , rapporterade Göteborgs-Tidningen. Git Gays Las Vegas-inspirerade sh...

1979 års gladaste och svängigaste krogunderhållning utspelade sig på Bacchi Wapen i Gamla Stan i Stockholm. Där fanns den nyligen bortgångne estradören Gösta Linderholm tillsammans med sångerskan Maritza Horn och bandet Mustasch. "Bollar & Elände" hette showen. Titeln anspelade förstås på Göstas sorglösa svensktoppshit "Rulla in en boll och låt den rulla" respektive Maritzas rosade album "Jämmer och elände". "Gösta Linderholm och Maritza Horn bildar ett par på Bacchi i Stockholm. Som sångartister har de gemensamt en sorts hederlig inlevelse, som slår igenom både i Göstas ibland jäktigt textade låtar och i Maritzas sätt att sjunga skillingtryckshistorier ur myllan. Det ger dem en kärna och en glädje som känns" , skrev Lars Weck i DN. Tomas Sjöman i Aftonbladet: "Det är svårt att inte ryckas med i Linderholms musikantglädje. Men bredvid Gösta förvandlas den fina sångerskan Maritza Horn till ett leende bihang. Och vi tror inte att det är Ma...

"Hon har en dramatik och timbre som ligger Zarah Leander nära. Hennes ögonkast får alla de manliga beundrarna i den nedre medelåldern att glömma håravfall och begynnande kulmage. Plötsligt är de ena sjutusan till karlar, och hon, Anita Lindblom, givetvis One Hell of a Woman som det heter i visan hon sjunger". Citatet är hämtat ur Jan Nordlanders recension i Svenska Dagbladet gällande Anita Lindbloms show på Hamburger Börs i Stockholm 1976.  Det här var Anita Lindbloms scencomeback i Sverige efter sex besvärliga år utomlands. Det var en snygg och påkostad show regisserad av Anitas dåvarande fästman Gunnar Hellström. Uppbackad av Sven-Olof Walldoffs 25-mannaband samt en kör bjöd Anita på ett varierat program som startade på franska med "La vie en rose" och slutade på svenska med Barbro Hörbergs text "Jag älskar honom så". Däremellan fanns bland annat en svängig version av "Operator", ett schlagerpotpurri med de gamla Svensktoppshitsen, "En häf...