Nöjesvirveln

I början av 1960-talet gick ett ruskigt rättsfall genom världspressen. Tre holländska ynglingar mördade en kamrat, uppenbarligen för att tysta honom efter det att de fyra tillsammans begått en serie brott. Två av pojkarna var bröder och söner till en miljonär, vilket gjorde det hela än mer omskrivet, eftersom det verkade som om myndigheterna i viss mån lät sig påverkas av den mäktige fadern. Detta väckte en våldsam folkopinion, vilken bland annat tog sig uttryck i en insamling till advokatarvoden för den tredje pojken. På detta rättsfall byggde dramatikern Manuel van Loggem sin thriller "Jeugdproces", som kallades "Leken tåla" när den gavs på Atelierteatern i Göteborg 1964. Van Loggem ville i sin pjäs visa spänningarna mellan fyra olika temperament, som utsätts för en onormal press utifrån. Vad som börjar som en farlig lek slutar helt utanför de lekande pojkarnas kontroll. Van Loggem belyser hur alla inlärda attityder och inlärda beteenden krossas när individen

Kan man verkligen döpa en pjäs till "Agnes"? Ja, Kent Andersson gjorde det i alla fall. Premiär var det på Scalateatern i Stockholm 1972. Agnes är i pjäsen täcknamnet för en vävstol som håller på att monteras upp i en gammal hyresvåning på två rum och kök. Vävstolen tänker den intellektuella språkläraren Sture skänka till sin hustru Barbro. Tanken är att Barbro skall sitta och väva i det ena rummet medan maken har språklektioner för sina älskarinnor i det andra.  Agnes är också namnet på en äldre dam som blivit utköpt, ja mer eller mindre utkastad, ur lägenheten av Sture. Det är hon som hamnar i händelsernas centrum. Agnes berättar om sina mödor och sina fyra män, om svikna drömmar och förhoppningar, men också om glädjeämnen.  Pjäsen är skriven på blankvers och kritikerna jämförde Kent Andersson med såväl Molière som Shakespeare.  Kent hade länge hyst stor beundran för Gunn Wållgren och hade henne i åtanke redan när han skrev pjäsen. Wållgren med sin värme och livserfar

Jag hörde att "Anne Franks dagbok" sänds som radioteater i P1, en repris från 1995. Det är bra, det är en pjäs som bör spelas med jämna mellanrum, inte minst för att nya generationer skall få ta del av Anne Franks öde.  Annes historia är identisk med tusentals andras. Familjen var judisk, och tillsammans med pappa Otto, mamma Edith och systern Margot flydde hon från Frankfurt i Tyskland undan Hitlers judeförföljelser. En lycklig barndom i Amsterdam - och så samma skräck igen när Holland ockuperades av tyskarna 1940. Till slut måste man gå under jorden. Man gömde sig i faderns affärshus vid Prinzengracht 263. I två år isolerade från yttervärlden skrev Anne den dagbok som kom att bli ett så viktigt dokument från andra världskriget. Så en dag stod Gestapo där med höjda pistoler mot Kleimann, Kugler, Miep och Elli - de fyra anställda på faderns kontor som var deras vänner och beskyddare. Den så skickligt kamouflerade dörren slogs in. Några andlösa ögonblick. Så var hoppet ute

Den 30 oktober 1981 var det premiär för "Amadeus" på Stockholms stadsteater. Pjäsen, skriven av Peter Schaffer, handlar om den berömde tonsättaren Wolfgang Amadeus Mozart och hans avundsjuka rival, hovkapellmästaren Antonio Salieri. Rollen som Mozart spelades av en 27-årig Philip Zandén som här fick sitt genombrott som skådespelare. "Philip Zandéns Mozart är en överraskning. Han har lagt ner hela sin själ i rollen och åstadkommit något i ordets bokstavliga mening fantastiskt. Hans lösa galna skratt är oförlikneliga, hans uppsluppenhet har den rätta stolligheten, hans obstinata utbrott i opassande skällsord är häpnadsväckande. Någon har hittat ett mer eller mindre autentiskt porträtt av Mozart, där denne skelar. Philip Zandén har lärt sig också den konsten och utnyttjar den inte minst i de scener där Mozart koncipierar Trollflöjten. Nog är detta magi!" skrev teaterkritikern Åke Janzon i SvD.  Nils Gredeby i Stockholms-Tidningen var negativ: "Publiken lider slu