Nöjesvirveln

Om lögnen som livsform handlar Ibsens välkända tragedi "Vildanden". 1955 gick den upp på Dramatens lilla scen i Alf Sjöbergs regi. Fotografen Hjalmar Ekdal diktar generöst om verkligheten så att det passar hans syften. Han undflyr det obehagliga och obekväma, är belåten med ett liv förgyllt av falska illusioner och självbedrägeri.  När Ekdals ungdomskamrat Gregers Werle dyker upp i familjen börjar livslögnerna att gradvis uppdagas. När det går upp för Ekdal att hans dotter Hedvig förmodligen inte är hans barn rasar tillvaron som ett korthus. Ulf Palme gestaltade Hjalmar Ekdal med osviklig säkerhet. Margit Carlqvist gjorde sig förträffligt som Hedvig, dottern som förskansat sig uppe på vinden för att vårda en skadeskjuten vildand.  Eva Dahlbeck spelade Hjalmars hustru Gina. Som den sanningssägande Gregers Werle sågs Olof Bergström som fick mycket beröm för sin rolltolkning. Aino Taube, Anders Henriksson, Gunnar Hellström och Georg Funquist var några andra välbekanta namn i rol

"Två herrars tjänare" är Carlo Goldonis roliga komedi om hur den listige betjänten Truffaldino lyckas med konststycket att arbeta för två herrar på samma gång, samt naturligtvis lyfta dubbla löner. Resten är en förvecklingshistoria kring diverse kärleksaffärer där Truffaldino ser till att alla får varandra i slutet. I Per Sjöstrands uppsättning på Dramaten 1982 gjorde Kjell Bergquist stor lycka i rollen som den kvicktänkte tjänaren. Han hade sällskap av goda krafter som Anita Wall, Lauritz Falk, Carl Billquist, Hans Klinga m.fl. "Här spelas det teater i en entusiasm så det bokstavligen stänker om det. Farspoänger sitter som spikar och det är bitvis urkul. Man är inte bortskämd med vare sig det ena eller det andra, varken på Dramaten eller annorstädes. Så gå dit och ta för er" , uppmanade Björn Samuelsson i Aftonbladet. Clas Brunius i Expressen: "Det här är en riktigt bra föreställning på Dramaten, det bästa jag sett regissören Per Sjöstrand åstadkomma." Be

"Vem är rädd för Virginia Woolf?" av Edward Albee räknas till de stora klassikerna inom världsdramatiken.  Hemma hos professorn George och hans hustru Martha pågår en nattlig fest. Det unga lärarparet Nick och Grynet är inviterade. Alla är lagom berusade när spelet börjar. De blir allt fullare allt eftersom det fortsätter, och under tiden som fyllan stiger avslöjas inkompetenser - frigiditet, impotens, vanmakt. Illusioner genomborras och folk kräks. Värdparet gör allt för att såra och förnedra varandra inför ögonen på det yngre paret.  Pjäsen fick sin Europapremiär på Dramaten i Stockholm 1963. Teaterchefen Ingmar Bergman regisserade, Karin Kavli och Georg Rydeberg spelade Martha och George. Som det yngre paret sågs Bibi Andersson och Thommy Berggren. "Ett skakande stripteasenummer och en civilisationskritik som går på djupet" , skrev Ove Sandell i Arbetet. Allan Fagerström i Aftonbladet var mycket kritisk till pjäsen men berömde Georg Rydeberg: "Rydeberg är et

Feydeaus fars "Leva loppan" handlar om otrohet och kärleksförvecklingar på ett tvivelaktigt hotell. På Dramaten vid Nybroplan spelades detta underhållande stycke med stor framgång 1968. Totalt 124 föreställningar! Jan-Olof Strandberg, Catrin Westerlund, Sigge Fürst, Thommy Berggren och Ingvar Kjellson var några av skådespelarna i den stjärnspäckade rollistan. Mimi Pollak regisserade och Sven-Erik Skawonius hade signerat scenografin. "Resultatet har blivit en fruktansvärt rolig farsföreställning, ett sublimat av slapstickens galenskaper, säg gärna för mig ett galopperande underverk" , utropade Jurgen Schildt i Aftonbladet. "Så som spelet är lagt är det storartat genomfört, spänstigt, fyndigt och distinkt utarbetat; den centrala akt på rendez vous-hotellet, där snurrigheten kulminerar är genomförd med en fantastisk precision. Och det är festligt färgsatt av en rad förträffliga skådespelarinsatser, en vacker provkarta på komiskt artisteri" . skrev Sven Barthe

"Mördarnas natt" är en kubansk pjäs skriven av José Triana. Den utspelar sig mellan tre syskon i en källare, fullt av skräp, damm och spindelväv. Här spelar de tre teater med och för varandra, hetsar varandra till lekar som till slut får dem att störta samman.  Lekarna går ut på att pojken mördat deras föräldrar. Han och hans två systrar fantiserar om blod på golvet, om sensationsrubriker i pressen, om polisen som kommer och tar dem. Till sist leker de en stor, makaber rättegång, och skräpkammaren blir till ett spökrum, där de tre ungdomarnas fantasier förvandlar leken till en mardröm. Mimmi Pollack regisserade uppsättningen på Dramatens lilla scen 1968. I de tre rollerna sågs Heinz Hopf, Catrin Westerlund och Marie Göranzon. Föreställningen fick ett mycket gott mottagande och de tre agerande håvade in mycket beröm för sina rollprestationer: "Livsodugligheten kommer tydligt fram hos Heinz Hopf, som efter en del irrfärder återigen får visa, vilken lysande skådespelare han

"Du är på jorden bara en enda gång. Tag vara på ditt liv" , skrev Vilhelm Moberg i sin roman "Din stund på jorden". Teaterpjäsen med samma namn uruppfördes på Dramaten 1967.  "Man kom ut från Dramatiska teatern efter att ha sett Vilhelm Mobergs Din stund på jorden med en känsla av att det var den finaste eller kanske snarare den renaste pjäs Moberg på länge skrivit" , menade Nils Beyer i Arbetet. Pjäsen handlar om den gamle svenskamerikanen Albert Carlsson som sitter på ett hotellrum någonstans vid Stilla havets kust och vet att han snart skall dö. Han ser tillbaka på sitt liv och tycker att han har ödslat bort det. Gamla barndomsminnen dyker upp, han tänker på sitt gamla Småland - med sin bäck i skogen, sina popplar, det fattiga barndomshemmet, från vilket han en gång i världen flydde för att skapa sig ett eget liv.  Men allra mest tänker han på sin äldre bror Sigfrid som dog alltför ung. Skådespelaren Erik Hell gestaltade den gamle Albert Carlsson med bå

Historien om den alkoholiserade bondgubben Jeppe, som utsätts för ett elakt spratt av överklassen, är Ludvig Holbergs mest kända komedi. Den danske regissören Peter Langdal vände formligen upp och ner på välstädade Dramaten med sin spektakulära uppsättning av denna klassiker. Det var en lekfull och vildsint föreställning i nyöversättning av Hans Alfredson och scenografi av Karin Betz. Börje Ahlstedt spelade den försupne Jeppe. Lena Nyman gestaltade hans ragata till hustru. Hans Klinga, Claes Thelander, Pontus Gustafson och Pierre Wilkner var några andra namn i rollistan. "Börje Ahlstedt är en underbar Jeppe. Gjord till hanrej av klockaren, slagen av hustru Nille har han förminskat sin värld till sin kropp; magen som vill ha brännvin, ryggen som får spö när han dricker brännvin, och fötterna som liksom av egen vilja för honom till lokaler där det tillhandahålles brännvin. Ahlstedt är tung och vemodig, men han blir en människa med botten och integritet, med ett öde" , skrev Bjö

August Strindbergs "Dödsdansen" handlar om ett djupfryst äktenskap mellan kapten Edgar och den före detta aktrisen Alice. De bor isolerade på en befästningsö långt ute i skärgården och har blivit varandras fångvaktare. Lagom till att de ska fira sitt silverbröllop får de besök av Kurt, en släkting från Amerika, vars närvaro manar fram det samlade missnöjet från ett 25 år långt, stagnerat äktenskap. "Dödsdansen" har spelats i många olika uppsättningar sedan urpremiären 1909. I Göran Graffmans uppsättning på Dramaten 1983 fick man uppleva Keve Hjelm och Margaretha Krook som Edgar och Alice.  Recensionerna var minst sagt svala: "Spelet mellan denne Edgar och denna Alice saknar kort sagt fallhöjd; man får riktigt ta i för att föreställa sig den erotiska attraktion som en gång kittat dem samman och som årtiondena alltså försumpat till ett livsbesvikelsens hat. Hur i fridens namn har detta gått till?"  undrade Björn Nilsson på Expressens kultursida. Bengt Jahnss

Lagom till julen 1965 gjorde Dramaten en bejublad version av Thorbjörn Egners sagospel "Klas Klättermus" i regi av Jackie Söderman. Föreställningen artade sig till en riktig familjefest som gick hem hos barn i alla åldrar.  I rollistan fanns många namnkunniga skådespelare. Helena Brodin lyckades fånga hela Klas Klättermus väsen. Sven-Bertil Taube var både listig och charmig som Mickel Räv. Sigge Fürst var som klippt och skuren för rollen som den snälle Bamsefar. Utöver Dramatens fasta skådespelare fanns ett gäng barnskådespelare i åldrarna 6-12 år som gestaltade skogsmöss och ekorrbarn.  En enig kritikerkår hyllade uppsättningen: "Först skall sägas att Klas Klättermus är helhjärtad barnteater för fullt teatermaskineri. Om än viktigare: Jackie Söderman är en regissör med känsla för livet och umgängestonen i Hackebackeskogen. Nästan all bokens charm har han räddat över till scenen och därtill har han lagt rörelsen, gjort den till ett enormt plus. Det gäller helheten lika v

Två överklassdamer i London har haft samme älskare i unga år, en passionerad fransman. 15 år senare, just när deras män är på golfresa, meddelar fransmannen att han är i London. De båda damerna blir alldeles till sig i trasorna och bjuder hem honom på middag. I väntan på att passionen ska dyka upp så dricker de nervösa damerna för mycket och fasaden rasar. De blir allt fullare och allt mer ovänner medan de väntar. Det blir missförstånd, de äkta männen dyker upp och sanningar sägs... När Noël Cowards komedi "Fallna änglar" hade urpremiär i London 1925 betecknades den som osmaklig, vulgär och omoralisk. Trots detta har stycket blivit en av Cowards mest spelade. I Dramatens uppsättning 1951 spelades de båda överklassdamerna Julia och Jane av Eva Dahlbeck och Irma Christenson. "Kanske är det orättvist mot den skickliga fru Christenson att ge Eva Dahlbeck segerkransen för gårdagens prestation, men vi må be henne generöst att tillåta oss den gesten. Eva Dahlbeck var ab

Molières "Tartuffe" är en av världsdramatikens mest spelade komedier. Tartuffe är en slipad hycklare och bedragare som lurar den troskyldige familjefadern Orgon. Han blir helt förblindad av den moral och kristlighet som Tartuffe predikar och vägrar att inse att Taruffe försöker förföra hans hustru och lura av honom allt han äger. Den klipska kammarjungfrun Dorine griper in för att öppna Orgons ögon och avslöja bedragaren. Molières drift med det religiösa hyckleriet uppskattades inte av katolska kyrkan och efter uruppförandet i Frankrike 1664 blev pjäsen förbjuden att spela. Tre gånger tvingades Molière skriva om sin pjäs innan censuren upphävdes. I Dramatens uppsättning 1991 gestaltades storskojaren Tartuffe av Jarl Kulle. Ingvar Kjelson spelade den godtrogne Orgon, Gunnel Lindblom hans hustru, Mona Malm gjorde pigan Dorine. Lars Amble svarade för regin. Trots dessa stora namn i rollistan var kritiken ganska negativ:  "I Dramatens Tartuffe är det inte det religiö

Skådespelaren och regissören Jan-Olof Strandberg gick bort för några dagar sedan. Det fanns något oerhört sympatiskt över den mannen som är svårt att sätta ord på, man bara tyckte om honom.  Hans skådespelarkollega Anita Björk beskrev honom så här en gång: "I alla roller han gör så ser man en människa. Man tror helt och hållet på honom." Jan-Olof Strandberg från Södermalm i Stockholm började med teater när han gick på Södra Latin. Där läste han lyrik och vann en recitationstävling för gymnasister. Så blev det teater vid Witzansky och Terserus teaterskola och vid andra provet kom han in på Dramatens elevskola. Kurskamraterna på elevskolan hette Max von Sydow, Margaretha Krook, Lars Ekborg, Ingrid Thulin och Yvonne Lombard, ingen dålig årskull.  Jan-Olof hamnade på stadsteatrarna i Göteborg och Uppsala innan han blev engagerad till Dramaten 1964. Han gjorde många tunga roller i uppsättningar som "Riksrevisorn", "Kung Lear", "Tartuffe" och inte

Stig Dagermans tragedi "Skuggan av Mart" gavs på Dramatens lilla scen 1948-49 med Per Oscarsson och Tora Teje i huvudrollerna. Pjäsen handlar just om skuggor. När människor dör blir deras skuggor kvar, skrämmer oss, fostrar oss eller rentav dödar oss.  Marts skugga är obarmhärtig. För Marts bror Jakob som fortfarande är i livet är Mart en hjälte, ett ideal som Jakob omöjligt kan leva upp till. Jakob är halvblind, ful och svag. Han är otymplig, räddhågad, tafatt med kvinnor och son till en mor som avskyr honom.  Att vara ful och svag är inte tillåtet, men Gabriel är det ändå. Och ännu värre: han är beredd att acceptera att han är det, beredd att bygga sin existens på två så motbjudande fakta. Detta måste naturligtvis förhindras och hur det går till att göra det är vad pjäsen handlar om. Dagens Nyheters recensent Ebbe Linde tyckte inte om föreställningen och beskrev den som trög och tungfotad men menade att den kunde vara värd att se ändå: "Man kan se den för Tora T

"Tokiga grevinnan", Dramaten 1950 "Den jäktade", Dramaten 1974-76

När den franska dramatikern Jean Giradoux dog 1944 efterlämnade han den kärleks - och trohetsförklaring till Paris som i original heter "La Folk de Chaillot". I Sverige fick den heta "Tokiga grevinnan". Pjäsen beskrivs som en komedi eller en fabel. Det är en protest mot främmande exploatörer, individens protest mot hotande robotisering, hjärtats protest mot alla arter - byråkratiska, finansiella, politiska - av organiserad omänsklighet. Chaillotkvarterets fjolla, gaturoriginalens drottning, en bisarr kvarleva från en bättre tid, gör revolution för att rädda sin älskade stad. Några maktens män tänker exploatera och riva staden i sin jakt på olja. Fjollan sätter en djävulsk plan till verket. Med den söta lukten av olja och via en lucka i sin källarbostad lurar hon ner hela profitörhorden i det parisiska kloaksystemets underjord, därifrån finns ingen utväg sedan luckan slagit igen. Det är en apart historia, en mörk komedi men med både fantasi och charm.  Rollen som

Det händer väl inte alltför ofta att Kungliga Dramatiska Teatern kan annonsera om skrattsuccé. Men hösten 1974 skrattades det mycket i marmorpalatset vid Nybroplan när Ludvig Holbergs gamla 1700-talskomedi "Den jäktade" sattes upp på stora scenen.  "Den jäktade" handlar om den virrige Viegelschrey som tycker sig ha så mycket att bestyra att han inte får någonting uträttat. Han tänker gifta bort sin dotter med en riktig tråkmåns. Husets piga griper in och ser till att flickan får gifta sig med mannen hon älskar.  I huvudrollen som den ständigt stressade Viegelschrey sågs Jan-Olof Strandberg. Lena Nyman spelade den listiga pigan Pernille, Ernst-Hugo Järegård hennes påhittige medhjälpare Oldfux. Margaretha Krook gjorde en av sina mer groteska rolltolkningar som en äldre och mycket kärlekskrank piga. Henning Moritzen regisserade och i övriga roller fanns bland andra Hans Klinga, Gösta Prüzelius, Ingvar Kjellson och Per Mattsson.  Jan-Olof Strandberg och Lena Nyman Åke J

När Anita Wall dök upp i strålkastarljuset i slutet av 1950-talet fanns det många berömda Anitor: Björk, Ekberg och Lindblom. Wall är den som hållit sig bäst genom åren.  Hon är barnfödd på Söder i Stockholm. Fadern var timmerman, kommunist och reko. Morsan var glad, fantasifull och dito. Bägge gillade sin dotter även när hennes tonårsilska blommade. "Det är bra med Anita, hon har så jämt humör. Alltid förbannad!"  brukade pappan säga. Fem gånger fick Anita Wall försöka innan hon äntligen blev antagen till Dramatens elevskola. Där hamnade hon i ett getingbo av talanger: Börje Ahlstedt, Per Ragnar, Lars Amble, Evabritt Strandberg. Börje Ahlstedt och Anita Wall var de enda med s k arbetarbakgrund. Bägge lika fumliga vid balettstången. Det gick ändå bra för båda. Mycket bra! Anita Wall blev kvar på Dramaten men slog igenom med dunder och brak via TV-teatern. I Arnold Weskers "Rötter".  Året var 1968, ett vanskligt år att bli berömd i. Svårt för duktiga, som råkade