Nöjesvirveln

En stark men något udda sammansättning av artister framträdde på Berns 1969 i en show med den egendomliga titeln "NYS".  De fyra artisterna som fogats samman till en showkvartett var Siw Malmkvist, Tommy Körberg, Eva Rydberg och Sten Ardenstam. För kompet svarade den eminenta orkestern Dynamite Brass under ledning av Lars Samuelsson. Janne Halldoff regisserade och Eva Rydberg svarade för koreografin. Flera textförfattare hade bidragit med material: Björn Lindroth, Gottfried Grafström, Peter Himmelstrand och Åke Cato. Resultatet blev oväntat lyckat. Synd att inte SVT dokumenterade denna pärla för eftervärlden. Här fick publiken njuta av flera duetter mellan Siw Malmkvist och Tommy Körberg, bl.a. ett festligt Beatles-potpurri med svenska texter. Siw drog ner ovationer och applådåskor på egen hand för sitt framförande av Gilbert Bécauds "It must be him". Eva Rydberg fick göra ett härligt clownnummer till tonerna av "O mein Papa".  Sten Ardenstams komiska tala

Terence Frisbys komedi "There´s a girl in my soup" var oerhört populär på teaterrepertoaren i slutet av 1960-talet. I Sverige spelades den på flera olika scener samtidigt. Många minns säkert filmversionen från 1970 med Peter Sellers och Goldie Hawn i huvudrollerna. Pjäsen handlar om generationsmotsättningar av intimaste art. Mat och vinexperten, TV-idolen och tillika förföraren Robert Danvers drabbar samman med det 19-åriga yrvädret Marion. Han kopplar på sin bästa charm för att erövra flickan som med alla andra kvinnor han varit med. Men Marion är inte som alla andra. Hon är en fördomsfri och oromantisk tös från Carnaby Streets hippiga värld, lika främmande för älskogens ljuva lekar som för champagne och kaviar, mera van vid raggarkärlek och punchbål i badkaret.  Till sin stora häpnad är han på väg att nästan bli förförd. Och till sin förvåning är hon på väg att nästan bli kär... Yngve Gamlin hade inte bara skapat scenografin utan debuterade också som regissör för en helafto

I Peter Shaffers "Black Comedy" skall sex människor klara upp diverse trassligheter i en becksvart lägenhet efter att proppen har gått. Det uppstår diverse pinsamma situationer när t.ex. ett stulet möblemang skall bortföras, en älskarinna skall smugglas undan, en tilltänkt svärfar skall smörjas...  Folk går aningslöst genom stolar, ställer glas på lampskärmar, finner sig plötsligt sitta i en nytillkommen gungstol istället för stolen som stod där nyss... Idén till "Black Comedy" fick Peter Shaffer från Pekingoperan, från episoden "Värdshuset vid skiljevägen" hämtad från den kinesiska folksagan "Generaler i Yangfamiljen", som berättats i Kina sedan 1300-talet. Två människor utövar en duell i ett alldeles mörkt rum på ett värdshus. Stycket spelas på en fullt upplyst scen, men aktörerna beter sig som om det vore kolmörkt.  Sandrews satte upp "Black Comedy" på Intiman 1968 med Jan Malmsjö i huvudrollen. Runt honom fanns en rutinerad ensembl

Det är många skådespelare som gärna talar om att dom började i branschen redan som julängel i lekskolan. Med Sten Ardenstam var det tvärtom. Han var 31 år när han påbörjade sin teaterkarriär. Då hade han varit handelsresande i glödlampor i tolv år. Senare blev han bilförsäljare, sålde engelska Hillman. Fördelen med hans säljarbakgrund var att han kom i kontakt med "vanligt folk". Han lärde sig vad Svenssons tyckte var kul.  Teaterdebuten skedde i musikalen "Saken är Oscar" på Oscars 1953. Framfusiga herrar blev hans speciella rollgebit, han hade mött många sådana och studerat attityderna och gesterna.  Att spela berusad var en annan gren där Ardenstam var oslagbar. I filmen "I död mans spår" spelade Sten Ardenstam en kille som inte kunde se en flaska utan att tömma den. Vid en tagning blev fotografen så full i skratt när han såg Stens apkonster i sökaren att han tappade greppet om kameran. Med tårarna rinnande ur ögonen sjönk han dubbelvikt ner i gräset.

De tre skådespelarna hade mycket att göra. Sten Ardenstam som präst, koling och stammande beväring. Berith Bohm var hustru, glädjeflicka och svärmor. Stig Grybe skiftade mellan greve, dräng, byfåne samt huvudrollen som Albert Engström.  "Engströms blandning" som gavs på Komediteatern på Gröna Lund i Stockholm sommaren 1984 byggde på Albert Engströms mest kända berättelser, som "Karl XII" och "August Karlssons återkomst". En del sketcher baserades på Engströms teckningar och historier från skämttidningen Strix. Detta var första gången som Albert Engströms figurer presenterades på en teaterscen. Berith Bohm och Sten Ardenstam Komediteaterns producent och regissör Pi Lind låg bakom idén och hade sammanställt kavalkaden tillsammans med Sigvard Mårtensson. För scenografin svarade Albert Engströms släkting Dag Engström, ett aktat namn i teaterkretsar. Den välkände dragspelaren Nils Fläcke stod för ackompanjemanget i föreställningen. "Många av