Nöjesvirveln

1981 hette Sveriges statsminister Thorbjörn Fälldin, han fick spela en viss huvudroll i Hagge Geigerts Lisebergsrevy det året. Revyn utspelade sig i cirkusmiljö och cirkusdirektören hette Fälldini, gestaltad av den skicklige imitatören Sven Slättengren från Värnamo. Stefan Ljungqvist uppträdde dels som Hulken, dels som den norske trollkonstnären Bruntatussen (assisterad av Kluntetussen - Laila Westersund). Laila Westersund som redan hunnit bli en institution på Lisebergsteatern gjorde ett lyckat porträtt av vår finansminister Gunnar Sträng. Berit Carlberg var revyns primadonna och gjorde ett härligt nummer som Goldie Hawn, högaktuell i filmen "Tjejen som gjorde lumpen".  Stig Grybe hade lockats till Göteborg, hans bästa nummer var som en mycket disträ föreläsare som pratade om dåligt minne. Och sist men absolut inte minst medverkade de tre duktiga dansarna Elisabeth Edgren, Sonja Gube och Susanne Schultz. Revydirektören Hagge Geigert hade pressmottagning från sin sjuksäng på

En timmes glad revy inne på Lisebergsteatern och därefter dans på en lövad dansbana ute i Taubelunden, det var ett koncept som slog under tre somrar på Liseberg.  Mats Ljung och Stefan Ljungqvist låg bakom idén med "Sommarskôj". Laila Westersund, Bo Maniette och musikern Lennart Palm kompletterade Ljung och Ljungqvist på scenen. Sonja Gube svarade för regi och koreografi. Här bildades det parodiska dansbandet Matz-Ztefanz med Lailaz som spelade upp till dans efter revyn. Deras inspelning av Eddie Meduzas "Evert" blev en dundersuccé med 24 veckor på Svensktoppen. "Härligt, roligt och underhållande med en gnutta nostalgi och mycket värmande buskis är Sommarskôj i ett nötskal" , menade Göteborgs-Postens recensent Tore Ljungberg. Camilla Henschel i GT: "Mats Ljung är fenomenal på att få alla med sig med sin varma, direkta humor. Stefan Ljungqvist sjunger så nostalgikårarna börjar dra längs ryggarna på 50+arna, Bo Maniette är otroligt söt som dam och Laila

Författaren Joseph Kesselring åstadkom en enda succé - kriminalfarsen "Arsenik och gamla spetsar" som hade urpremiär på Broadway 1941 och blev en verklig långkörare. De två gamla rara systrarna Abby och Martha Brewster har en originell hobby. De hjälper ensamstående herrar till en bättre värld, i all välmening. Med förgiftat flädervin tar de männen av daga och begraver dem nere i sin källare, där deras brorson Teddy, som inbillar sig att han är president Roosevelt, gräver slussar till Panamakanalen.  Det blir besvärligt när deras andra brorson, teaterkritikern Mortimer, får klart för sig vilka små älskvärda dödsänglar Martha och Abby egentligen är.  1944 gjordes en filmversion av pjäsen med Carry Grant i rollen som den bekymrade Mortimer. Men den hade inte Sverigepremiär förrän 1949 - den stoppades nämligen av censuren. När filmen frisläpptes i Sverige var alla scener med lik bortklippta. Farsen har spelats åtskilliga gånger i Sverige och räknas som en klassiker i den sjuka h

I år fyller Göteborgs stad 400 år men på grund av rådande omständigheter är den stora jubileumsfesten uppskjuten till 2023, först då räknar man med att göteborgare och tillresta besökare äntligen ska få fira tillsammans. När staden fyllde 350 år 1971 firade man med pompa och ståt. Lisebergsteaterns bidrag till jubileumsåret hette "Hjärtat i Götet", en revy av Hagge Geigert. Första akten var en ren hyllning till Göteborg med Sten-Åke Cederhök som stadens store son Kal. Andra akten var mer traditionell nummerrevy utan röd tråd.  Sten-Åke hade mycket att göra i revyn, han uppenbarade sig bland annat som Sonya Hedenbratt, Karl XII och som Åke Söderqvist i en svidande parodi på dennes matlagningsprogram i televisionen.  Brita Borg var revyns primadonna, skönsjungande och vacker. Hennes bästa nummer "Man råkar vara kvinna" var en känga mot Carin Mannheimer och hennes kvinnoideal.  Georg Adelly gestaltade Göteborgs grundare Gustaf II Adolf och dök även upp som Ola Nordman.

Den stöddige lagerförmannen Marve Fleksnes som bodde hemma hos sin mamma blev en av 1970-talets mest älskade komedifigurer, både i Norge och Sverige. Originalidén kom från England och hette "Hancock´s Half Hour" och skrevs av Ray Galton och Alan Simpson, vilka också skrev förlagan till "Albert & Herbert". Våren 1986 gavs en teaterpjäs med den populäre Fleksnes på Lisebergsteatern i Göteborg kallad "Jadå - vi elsker". Föreställningen hade redan två succéår bakom sig på turné hemma i Norge.  De inkörda radarparet från TV - Rolv Wesenlund och Aud Schønemann - spelade förstås Marve respektive modern. En svensk ensemble med Torsten Lilliecrona, Lasse Brandeby, Maria Zackrisson och Peter Engelfeldt utgjorde resten av rollistan när föreställningen gick upp på Liseberg. Handlingen i korthet: Marve Fleksnes från Oslo åker till Sverige på campingsemester och hoppas på att hitta svenska flickor. Hans raggningsförsök misslyckas förstås. Däremot får modern, som mot

"En man för mycket" utspelas i bokförläggare Markhams våning i London. Tre otrogna par, ovetandes om varandra, har råkat stämma träff i våningen när bokförläggaren och hans fru ska bort på middag. Samtidigt härjar en tvivelaktig inredningsarkitekt i hemmet och en mycket moralisk barnboksförfattarinna kommer på besök för att skriva kontrakt. Det blir en härva av trassel, prassel och förvecklingar. Varje gång en dörr öppnas kommer fel person in och dubbelsängen har så klart en framskjuten position i handlingen. Pjäsen är skriven av farsmästarna Ray Cooney och John Chapman. Originaltiteln är "Move over Mrs Markham". Urpremiär var det i London 1977, två år senare gavs den på Folkan i Stockholm med Jan Malmsjö i huvudrollen. Säsongen 1992-93 satte Hagge Geigert upp "En man för mycket" på Lisebergsteatern i Göteborg. Paret Herman och Britt Ahlsell regisserade och sonen Puck Ahlsell spelade huvudrollen som bokförläggaren Mr Markham. Laila Westersund gestaltade bo

Det göteborgska nöjesåret 1986 inleddes med nyårsrevy på Folkets Hus. Countrysångaren Alf Robertson var det stora affischnamnet. Han hade sällskap av bland andra Sonja Hildings och Barbro Sjöberg, båda välkända för den västsvenska revypubliken.  På Storans repertoar fanns bland annat Straussoperetten "Wienerblod" och baletten "Nötknäpparen". Henrik Ibsens pjäs "Ett dockhem" gavs på stadsteaterns stora scen. På studion höll Uno "Myggan" Ericson hov med sina populära vänkretsar.  Göteborgs Studioteater gav Dickens "En julberättelse" på Röhsska museet.  De sista föreställningarna av Willy Russells komedi "Timmarna med Rita" spelades på Folkteatern, samtidigt som Tomas von Brömssen låg i startgroparna för "Peer Gynt". På Lisebergsteatern spelade Hagge Geigert sin årliga revy för utsålda hus. Hyresgästföreningen annonserade om barnfest på Rondo. Nationalteatern presenterade "Stolarna", en absurd fars.  Orkestern

"Slaget om Andersson", kallade Hagge Geigert sin nyårsrevy 1967, hans tredje på Lisebergsteatern i Göteborg. Herr Andersson, gestaltad av Olle Andersson, fick symbolisera alla ytterligheter i samhället. Han var ateist, suput, matvrak, playboy och kulturradikal. Kring honom slogs de goda makterna, monarkisterna, pingstvännerna, lantbrukarna och försvarsvännerna. De goda representerades av Georg Adelly, Laila Westersund, Inger Juel, Hans Wahlgren och Gittan Kjell. Mille Schmidt regisserade, Walter Larsson var kapellmästare och Ingemar Wiberg svarade för dekor och dräkter.  Första kvarten handlade alltså om herr Andersson, sedan lämnades plats för fristående nummer med göteborgsanknytning och TV-aktualiteter. Här gisslades Sveriges Radios underhållningsprogram för pensionärer. Bara för att man råkat fylla 67 behöver man inte nödvändigtvis uppskatta dragspelsmusik. Olle Andersson mediterade över socialdemokratisk tidningsdöd i monologen "LO:s familjegrav". Primadonn

Skrothandlarna Albert och Herbert behöver väl ingen närmare presentation. TV-serien med Sten-Åke Cederhök och Tomas von Brömssen blev omåttligt populär när den drabbade tittarna i mitten av 1970-talet. Den har sänts i repris ett flertal gånger, givits ut på dvd och finns att återse på Öppet Arkiv. Våren 1983 tyckte man att man hade kramat ur allt som gick ur figurerna och bestämde sig för att sätta punkt för hela Albert & Herbert-epoken med folkbuskspelet "Mordet på Skolgatan 15" som spelades upp på Lisebergsteatern i Göteborg.  Huset på Skolgatan 15 i Haga hotas av rivning, men de båda skrothandlarna tar strid och barrikaderar sig i sitt hem för att hindra grävskopor och rivningsmanskap för att ta sig fram. Samtidigt får Albert anonyma hotbrev och blir mycket skärrad.  Manuset skrevs av de båda engelsmännen Ray Galton och Alan Simpson och bearbetades i vanlig ordning av regissören Bo Hermansson. På scenen hade Sten-Åke och Tomas sällskap av Barbro Oborg, Ulf Dohlst

Häromdagen skrev jag om "Drömflickan" på Göteborgs stadsteater. För jämställdhetens skull är det väl inte mer än rätt att även presentera "Drömpojken".  Pjäsen skrevs av Woody Allen och sattes upp av Gösta Bernhard på Lisebergsteatern i Göteborg sommaren 1970. Hur mycket Woody Allen hade känt igen av sin ursprungspjäs är oklart, Bernhard bearbetade stycket efter eget huvud och presenterade den som "en knas-betonad revy-komedi".  "Drömpojken" handlar om en kille som lider av mindervärdeskänslor och sexuella hämningar. Han står i ständig kontakt med sin psykiater av vilken han får omoraliska råd om hur han skall lösa sina problem. Psykiatern befinner sig i en talarstol vid sidan av scenen och låtsas hålla föreläsning om fallet för publiken. Inne på scenen får man följa den stackars mannens förehavanden. Han leds in i förödmjukelser av olika slag när han gång på gång misslyckas med att upprätta meningsfulla kontakter med kvinnor. När han äntlige

Idag är det 30 år sedan Tomas von Brömssen hade premiär på sin enmansföreställning "Tomas revy" på Lisebergsteatern i Göteborg. Efter 15 år tillsammans med sin läromästare och revypappa Sten-Åke Cederhök skulle Tomas för första gången stå på egna ben. Han fick god uppbackning av regissören Bo Hermansson, kapellmästaren Sven-Eric Dahlberg och scenografen Ingemar Wiberg. På scenen hade Tomas sällskap av de tre dansflickorna Claudia Cremer, Lotta Garthon och Maria Mebius-Schröder.  Föreställningen startade med en skildring av Tomas uppväxt på Räntmästargatan 14 i arbetarstadsdelen Lunden i Göteborg och slutade med en finstämd hyllning till Sten-Åke Cederhök som avlidit bara några månader före premiären. Däremellan spelade Tomas von Brömssen upp hela sitt register; som rysktalande clown, som klarinettist, som liten kutryggig cittraspelande gumma, som tonårstjej, som orolig förälder med barnvakt hemma...  Många snabba klädbyten blev det. När den pratsjuke kyparen Yngve Gylling

"Publiken skrattade så den nästan dog" konstaterade Göteborgs-Posten efter premiären på farsen "Panik på kliniken" på Lisebergsteatern i Göteborg hösten 1993.  Pjäsen är en av Ray Cooneys många skrattpiller och heter i original "It Runs in the family". Handlingen tilldrar sig på ett sjukhus där en överläkare efter 18 år får veta att hans utomäktenskapliga äventyr med en undersköterska resulterade i en son. Naturligtvis dyker sonen upp på sjukhuset samma dag som överläkaren skall hålla ett viktigt föredrag på en stor läkarkongress. Sedan följer den ena lögnen efter den andra, missförstånden och förvecklingarna blir allt värre. Överläkaren jagas av sonen, som jagas av polisen. Från andra hållet rycker hans fru och sjukhusdirektören i honom, samtidigt som några kolleger repeterar ett julspex.  I Hagge Geigerts bearbetning utspelades handlingen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Puck Ahlsell spelade den ledande rollen som den stressade överläkaren. Ulf Doh

Hösten 1980 firade Hagge Geigert 25 år som revymakare. Det började i Uddevalla 1955, "Stan kring Thordén", hette den första revyn. Hagges Uddevallarevyer blev enormt populära och 1965 flyttade han verksamheten till Lisebergsteatern i Göteborg där han kom att stanna i mer än 30 år. Recensionerna var upp och ner genom åren men om 1980 års jubileumsrevy var recensenterna ovanligt nog eniga: det var den bästa Hagge åstadkommit. Här fanns den burleska parodin på Bröderna Djup i form av "Systrarna Djup". En hejdlös drift med småländska TV-serier kallad "Död och pina", där Stefan Ljungqvist och Märta Ternstedt klarade av allt från "Utvandrarna" till "Raskens". Vidare fanns en ömsint hyllning till den nyligen bortgångne Lasse Dahlquist, en porträttlik Björn Borg-parodi med Curt Borkman som tenninsidolen, Sigge Ernst och Laila Westersund som vilt rockande pensionärer i "Aktivt åldrande." Israels kamp låg Hagge varmt om hjärtat,

1969 års Hagge-revy på Lisebergsteatern fick titeln "Under täcket" och startade i en jättelik paradsäng, stor nog att rymma hela ensemblen bestående av Sune Mangs, Laila Westersund, Hans Wahlgren, Ewa Roos, Gittan Kjell och Georg Adelly. En efter en kom de krypande fram under täcket för att gissla det svenska välfärdssamhället i kupletter, sketcher och monologer.  Det gångna året hade varit gruppteaterns hektiska år och den häcklades friskt i första akten, som i övrigt rosade och risade ungdomens frigörelse och gav stort svängrum åt grupperotik och könssamhälle både över och under täcket. Det skojades om Barbro Jansson och påvens p-piller-moral. Göteborgs illröda stadsteater döptes om till "Pekingoperan" och det drevs med Black Powers svarta knytnävar i OS. "Det finns en del nummer i den nya revyn som inte har nämnvärd lyskraft men där finns också förvånansvärt många höjdpunkter och framförallt finns där numera effektiva slutrader i kupletter och texter&quo

"Modell 73" kallade Hagge Geigert sin nyårsrevy på Lisebergsteatern i Göteborg 1973. Brita Borg och Martin Ljung var årets stora affischnamn och övriga truppen bestod av Bernt Dahlbäck, Charlie Elvegård och Lena Bergqvist.  Hagge var knappast någon favorit hos teaterkritikerna, särskilt inte under det politiska 70-talet då han allt som oftast drev med den vänstervridna teaterkulturen. Det var ju Hagge som döpte om Göteborgs stadsteater till Pekingoperan.  Framför allt stockholmspressen älskade att sabla ner Hagges revyer. En av de allra giftigaste recensenterna var Bengt Jahnsson på Dagens Nyheter, (det var han som åkte på stryk av självaste Ingmar Bergman). 1973 års revy fick mer skäll än vanligt. "Brita Borg räddar Hagge från katastrof ", skrev Bengt Melin i Aftonbladet. "Hagge Geigerts nionde Lisebergsrevy går i sparsamhetens tecken. Det gäller såväl dekor och dräkter som orkester men också - tyvärr - infall och poänger. Jag kan bara finna ett nummer