Nöjesvirveln

Det var på Lorensberg i Göteborg 1975 som Åkessongarvet blev ett begrepp. Gunilla var engagerad till Hagge Geigerts revy och gjorde en skrattmonolog som lät tala om sig. Den fruktade kritikern Bengt Jahnsson i Dagens Nyheter skrev: "Gunilla Åkesson har ett vidunderligt skratt. Åkesson skrattar så hela Lorensberg och hela Göteborg skakar. Det är ett skratt som hela Sverige behöver."  Sedan dess har Gunilla Åkesson smittat oss med sitt härliga skratt i oräkneliga sammanhang.  Janne "Loffe" Carlsson döpte henne till "Korven från Dingtuna" när de båda gjorde TV-underhållningen "Lördagsblandning" tillsammans. Men Gunilla kommer inte från Dingtuna, hon är från Lindesberg. Föräldrarna var förtvivlade när hon hoppade av gymnasiet och for till Stockholm för att plugga vid Calle Flygares teaterskola. Två gånger kom dom till Stockholm för att hämta hem sin dotter och övertala henne att satsa på läraryrket istället. Calle Flygare talade om henne som "

Komikerparet Magnus Härenstam och Brasse Brännström var redan etablerade genom TV när de gjorde sin första gemensamma krogshow på Nya Bacchi vintern 1974. På scenen hade de tidigare sekunderat Lill Lindfors i en show på Berns, men det var först nu som Magnus och Brasse fick fritt spelrum för sina egna upptåg. Och visst var dom lika roliga live som i TV.  Flera nummer ur showen har blivit verkliga humorklassiker. Dit hör Magnus monolog "Backhopparen" där han berättar hur det känns sekunderna innan han ska iväg. Brasses "Munspelet" med förslaget om att sticka ett munspel i munnen på sjukhuspatienterna för att personalen lättare ska kunna bevaka deras andning. Här fanns "Verkmästarn i magen" där Magnus berättar om hur det går till i veckoslutet då alla får jobba övertid, inte minst extrapersonalen från levern och gallan.  "Magnus och Brasse är utan tvekan två av Sveriges bästa komiker, deras texter är begåvade och ofta angelägna, utspelet lagom a

Anita Lindblom är den senaste i raden av omtyckta artister som lämnat oss. Även om hon inte varit verksam inom showbusiness på närmare 40 år känns det som om hon alltid funnits där.  Redan 1954 började denna begåvade Gävleflicka dansa på Chinavarietén i Stockholm. Men det var först några år senare som man upptäckte hennes djupa uttrycksfulla sångröst. Då korades hon till Miss China och sjöng "När den svenska flickan kysser, kysser hon med öppen mun". Den visan ansågs som ekivok och förbjöds i radion.  Anita Lindblom var lite farligare, lite sexigare och mer utmanande än många av sina schlagerkolleger. I en uppmärksammad TV-show gjorde hon ett sångnummer med en tropisk giftorm med tungan spelande mot hennes öra. Det var väl inte meningen att ormen skulle bli fullt så närgången. TV-producenterna bleknade och fotografen som skötte närbildskameran lämnade studion i ren panik.  När Anita något år senare framförde sin "Vickande tango" med dito kroppsrörelser blev hon bann

"Prat i kvadrat" hette en frågelek i Sveriges Television där ett antal kända personer var spelbrickor i ett levande luffarschack. Dessutom ljög dom som borstbindare. Eller talade sanning! I varje avsnitt tävlade två helt okända deltagare. De fick en fråga eller ett påstående av programledaren Fredrik Belfrage och valde sedan ut en av de levande schackpjäserna i panelen att besvara frågan. Sedan gällde det för den tävlande att avgöra om svaret var rätt eller fel. Om personen gissade rätt fick han sin ring eller kryss, vid fel fick motståndaren markeringen.  Programmet byggde på improvisation. Tävlingen i sig var inte så viktig, det var mest en förevändning för att få panelen att snacka och improvisera. Och det var inte alldeles lätt för de tävlande. I panelen fanns luringar som t.ex. Kalle Sändare och Jonas Hallberg. Deras svar var inte alltid särskilt upplysande. Kalle Sändare (utrustad med telefon) kunde plötsligt ringa till en Lennart Shakespeare för att få hjälp me

Leonard Bernsteins operett/musikal "Candide" bygger på filosofen Voltaires satiriska roman med samma namn. Det är en historia full av äventyr och förvecklingar. Candide är en naiv ung man som undervisas av professor Pangloss att han lever i den bästa av världar. Han har förlorat sin älskade Kunigunda och reser jorden runt i hopp om att få henne tillbaka.  Den obotlige optimisten Candide färdas genom krig, jordbävningar, våldtäkter, skeppsbrott och diverse katastrofer. Budskapet i "Candide" är att skratta åt det politiska hyckleriet och odla den trädgård som kallas jordklotet. "Candide" floppade vid urpremiären på Broadway 1956, tiden var ännu inte mogen för den. Revanschen kom 1973 när den presenterades i omarbetat skick och blev en stor Broadwaysuccé.  Sverigepremiären ägde rum på Stadsteatern Norrköping - Linköping 1980. I Torsten Sjöholms regi blev det en färgsprakande och påkostad uppsättning i bästa karnevalsanda.  Laurence Plumridge gestalt

Längtan till teaterscenen vaknade tidigt hos John Harryson. Han var inte mer än tio år när han försökte komma med bland amatörerna på Arbisteatern i hemstaden Norrköping. Med tvåradigt dragspel på magen rev han av "Jolly Bob från Aberdeen" så att teaterchefen Gideon Wahlberg slog sig på knäna. Det blev inget engagemang den gången. Men han fick komma igen fyra år senare, utan dragspel.  1947 kom han in vid Norrköpings - Linköpings stadsteaters elevskola och visade sig användbar redan från början. En av hans första uppgifter var som Puck i Shakespeares pjäs "En midsommarnattsdröm". Den rollen hade dittills alltid gestaltats av en kvinna. Drygt 30 år senare gjorde han samma roll på Stockholms Stadsteater. Då hade Puck blivit en medelålders herreman med diafragma och gråsprängt skägg.  John Harryson (1926-2008) John Harryson var verksam vid många olika teaterscener. Efter åren i Norrköping - Linköping blev det fyra år vid stadsteatern i Helsingborg, därefter

"Slaget om Andersson", kallade Hagge Geigert sin nyårsrevy 1967, hans tredje på Lisebergsteatern i Göteborg. Herr Andersson, gestaltad av Olle Andersson, fick symbolisera alla ytterligheter i samhället. Han var ateist, suput, matvrak, playboy och kulturradikal. Kring honom slogs de goda makterna, monarkisterna, pingstvännerna, lantbrukarna och försvarsvännerna. De goda representerades av Georg Adelly, Laila Westersund, Inger Juel, Hans Wahlgren och Gittan Kjell. Mille Schmidt regisserade, Walter Larsson var kapellmästare och Ingemar Wiberg svarade för dekor och dräkter.  Första kvarten handlade alltså om herr Andersson, sedan lämnades plats för fristående nummer med göteborgsanknytning och TV-aktualiteter. Här gisslades Sveriges Radios underhållningsprogram för pensionärer. Bara för att man råkat fylla 67 behöver man inte nödvändigtvis uppskatta dragspelsmusik. Olle Andersson mediterade över socialdemokratisk tidningsdöd i monologen "LO:s familjegrav". Primadonn

Två överklassdamer i London har haft samme älskare i unga år, en passionerad fransman. 15 år senare, just när deras män är på golfresa, meddelar fransmannen att han är i London. De båda damerna blir alldeles till sig i trasorna och bjuder hem honom på middag. I väntan på att passionen ska dyka upp så dricker de nervösa damerna för mycket och fasaden rasar. De blir allt fullare och allt mer ovänner medan de väntar. Det blir missförstånd, de äkta männen dyker upp och sanningar sägs... När Noël Cowards komedi "Fallna änglar" hade urpremiär i London 1925 betecknades den som osmaklig, vulgär och omoralisk. Trots detta har stycket blivit en av Cowards mest spelade. I Dramatens uppsättning 1951 spelades de båda överklassdamerna Julia och Jane av Eva Dahlbeck och Irma Christenson. "Kanske är det orättvist mot den skickliga fru Christenson att ge Eva Dahlbeck segerkransen för gårdagens prestation, men vi må be henne generöst att tillåta oss den gesten. Eva Dahlbeck var ab

"Boy Friend" hette en fjäderlätt musikal som gavs på Scalateatern i Stockholm säsongen 1963-64. Musikalen, skriven av Sandy Wilson, handlar om några engelska flickors amorösa äventyr i en flickpension på franska rivieran och är en kärleksfull drift med det glada 20-talet.  Originaluppsättningen blev en långkörare på West End i London och spelades hela fem år i sträck. På Scala iscensattes föreställningen av Ivo Cramér. I rollerna sågs bland andra Britta Pettersson, Lissi Alandh, Lars Lönndahl och Anna Sundqvist. Kostymskaparen Mago hade tagit ut alla svängar av 20-talsmodet med heltäckande baddräkter, halmhattar och dixielandkavajer. Carl-Axel Dominique stod för musikarrangemangen och ledde orkestern.  "En lång rad utmärkta artister utnyttjas i detta plattitydernas knytkalas" , skrev Alf Thoor i Expressen och menade att föreställningen var en svag efterträdare till "Stoppa världen - jag vill stiga av" som varit en stor framgång på Scala föregående spelår.