Nöjesvirveln

Året var 1968, gruppteaterns och den avpsykologiserade teaterns tidevarv. Naturligtvis var det ingen traditionell uppsättning av Shakespeares gamla komedi "Så tuktas en argbigga" som Stockholms stadsteater presenterade. I scenografin syntes inga spår av den italienska renässansstaden Padova där handlingen utspelar sig. Här möttes publiken av något som liknade en dansrotunda där någon hängt upp en belysningsanordning. Dräkterna var ett stilbrott: Rigolettokostymering, säckiga långbyxor och psykedeliska klänningar. Dialekter blandades, det var nyter göteborgska och illmarig skånska. Musikerna spelade Beatlesmusik och blankversen utsattes för en ganska brutal behandling. "Man uppträder som en skara mods, vilka plundrat en teatergarderob" , skrev Nils Beyer i tidningen Arbetet om föreställningen. Lena Granhagen spelade argbiggan Katarina som tuktades av Keve Hjelm som friaren Petruchio. Här lekte man med könsroller och lät några av männen ikläda sig kvinnoroller och vic

August Strindbergs "Dödsdansen" handlar om ett djupfryst äktenskap mellan kapten Edgar och den före detta aktrisen Alice. De bor isolerade på en befästningsö långt ute i skärgården och har blivit varandras fångvaktare. Lagom till att de ska fira sitt silverbröllop får de besök av Kurt, en släkting från Amerika, vars närvaro manar fram det samlade missnöjet från ett 25 år långt, stagnerat äktenskap. "Dödsdansen" har spelats i många olika uppsättningar sedan urpremiären 1909. I Göran Graffmans uppsättning på Dramaten 1983 fick man uppleva Keve Hjelm och Margaretha Krook som Edgar och Alice.  Recensionerna var minst sagt svala: "Spelet mellan denne Edgar och denna Alice saknar kort sagt fallhöjd; man får riktigt ta i för att föreställa sig den erotiska attraktion som en gång kittat dem samman och som årtiondena alltså försumpat till ett livsbesvikelsens hat. Hur i fridens namn har detta gått till?"  undrade Björn Nilsson på Expressens kultursida. Bengt Jahnss

Farmor Agnes Borck sitter på sängkanten och samtalar med Gud och ser tillbaka på sitt liv. Hon började som fattig piga, gifte sig rikt och blev karriärkvinna. Under alla år har hon drivit sin makes gods med hårda nypor. Hon har inte varit snäll. Hon har hunsat sin make, tyranniserat tjänstefolket och aldrig givit sina barn någon kärlek. Barnen har sedan länge vänt henne ryggen och hon får heller inte träffa sina barnbarn. Nu, inför sin 76-årsdag, gör hon ett tafatt försök att försonas med barnen. Hon tänker sälja gården för att ge dem ett fint arv. Hjalmar Bergmans "Farmor och Vår Herre" är en klassiker som har spelats på många teaterscener och rollen som Farmor har blivit en paradroll för många äldre aktriser.  1963 gjorde operettstjärnan Naima Wifstrand rollen i en bejublad uppsättning på Stockholms stadsteater. Åke Fridell, Märta Dorff och Nils Fritz spelade de tre barnen. Keve Hjelm gestaltade familjens svarta får Nathan, det förskrämda barnbarnet som stal och flydde

Det var många teaterdirektörer som slogs om rättigheterna till Murray Schisgals Broadwaykomedi "Luv". Det blev slutligen Tom Dan-Bergman på Lilla Teatern i Stockholm som gick segrande ur striden. "Kääärlek" fick pjäsen heta på svenska. Premiären gick av stapeln i oktober 1965 och i de tre rollerna spelade Nils Poppe, Gun Arvidsson och Olof Thunberg. Regisserade gjorde Keve Hjelm.  Pjäsen utspelar sig på en bro på Manhattan i New York och handlar om den misslyckade och hypokondriske Harry som är på väg att hoppa över broräcket sedan han träffat sin gamle kamrat Milt, finanshaj på soptunnor. Sedan träffar han också Milts fru Ellen, en mycket sexualmedveten kvinna som för statistik över sina erotiska äventyr. Det blir en uppgörelse mellan dessa tre vid broräcket. "Kääärlek" är en mörk komedi, ett tragikomiskt triangeldrama om människors egoism och bristande förmåga till kärlek.  Pjäsen mottogs med övervägande positiv kritik, inte minst väckte Nils Poppe f