Nöjesvirveln

Mitt i januarimörkret 1988 kom det norska myhrvädret Wenche till Göteborg och livade upp restaurangbesökarna på Trägårn.  Det var första gången på sex år som Wenche Myhre framträdde med en egen show i Sverige. Showen hade gått för utsålda hus på Humla i Oslo och därefter på turné i Västtyskland innan det blev göteborgarnas tur. Wenche framträdde tillsammans med en stor orkester där hennes bror Reidar ingick på saxofon, två doatjejer och två manliga dansare.  Några pärlor ur innehållet: ett svängigt Louis Prima-potpurri, musikallåtar ur "A Chorus Line" och "Little shop of horrors" och en galen fyllemonolog där nykteristen Wenche fick utlopp för sin speciella mimik och plastik. Wenche Myhre "Hon sjunger, dansar och spexar, är ett energiknippe i kort-kort som bitvis får det att svänga ordentligt på scenen - men som också kan slå av på takten för att göra en ballad rättvisa" , berömde Kristina Torell i Göteborgs-Posten. Ingmar Glanzelius i DN tyckte att Wenche

"Slottsskogsteaterns saga är nu all. Göteborgs fastighetsnämnd har nämligen beslutat att lägga ner teatern, som hann bli 51 år gammal. Alla de som skulle vilja vallfärda till teatern, där de en gång haft så roligt, kommer bara att finna en skogsdunge - teatern skall nämligen redan i vår jämnas med marken." Ovanstående rader kunde man läsa i Göteborgs-Posten den 3 mars 1966. Med sina 51 år var teatern i Slottsskogen Göteborgs sista friluftsteater.  Den första premiären ägde rum den 20 juni 1915 och stycket hette "Timmerflottare". Då hade man under flera år diskuterat möjligheterna att öppna en teater i det fria. Det var revykungen Axel Engdahl som hörde sig för med Slottsskogsstyrelsen. Men på den tiden var man så rädd om Slottsskogen att man inte ville stänga av någon del i parken - inte ens för teater - och därför blev det avslag. I Mårtens backe, längs den branta stigen mot Bragehöjden, fanns i alla fall en plats som man tyckte var lämplig för en utomhusteater och

Musikalen "Lås in era döttrar" är en satir över domstolsväsendet och moralen i 1700-talets England. Den bygger på Fieldings pjäs "Rape upon Rape or the Justice caught in his own Trap" (Våldtäkt på våldtäkt eller Domaren som fastnar i sin egen fälla). Laurie Johnson, Lionel Bart och Bernard Miles heter männen bakom musikalen. Många förfasade sig över stycket och ansåg att historien var alldeles för ekivok. "En pjäs som man lärt sig tycka riktigt illa om" , var Alf Thoors rubrik i Expressen efter premiären på Stora Teatern i Göteborg våren 1963.  Folkkäre Åke Grönberg hade lockats till Göteborg för rollen som domaren. En annan gäst i ensemblen var den sjungande näktergalen Gunnel Eklund, tillbaka på Storan efter några år på operascener i Tyskland och Schweiz. I övrigt medverkade välkända Storan-artister som bl.a. Claes Jakobsson, Johnny Blanc och Rune Olson. "Storans artister gjorde bra ifrån sig, på få undantag när. Åke Grönberg som domaren får åter en

År 1971 fanns det fortfarande publikunderlag för en gammeldags operett med färggranna kostymer, prålig dekor, smäktande valsmusik och balett.  Stora Teatern i Göteborg presenterade Johan Strauss d.y:s "Läderlappen". Historien är klassisk med prinsar, grevar, grevinnor och tjänstefolk som förklädda hamnar på maskerad. I sista akten avslöjas den ena efter den andra och allt blir frid, fröjd och gamman. Regissören Josef Halfen hade försiktigt bearbetat texten tillsammans med Beppe Wolgers och Olle Adolphson. Tommy Jacobson, Desirée Edlund, Claes Jakobsson, Enzo Florimo, Monica Ivan och Rune Olson hade alla framträdande roller.  Gästdirigent var Klaus Tennstedt som med sin taktpinne lockade fram de mest undersköna toner ur solisternas strupar. Aftonbladets kritiker Åke Brandel höll dock inte med om det: "Det är i stor utsträckning illa beställt med Storan-solisternas sång. Peter Lindroos som den dumme Alfred, dras med en svårartad beläggning på sin tenor och dessutom är into

Anti-show - d.v.s. artister som roar hellre än bra - blev ett begrepp inom den svenska nöjesvärlden i början av 1970-talet. Stockholm var först med Dambergs Trea men Göteborg följde snabbt efter med "Cabaret Skrotten". Det var bröderna och tillika klubbägarna Ulf och Christer Johansson som ville hitta en ny form av krogunderhållning när de introducerade "Cabaret Skrotten" på Restaurang Coldin. Lars Fryklund, anställdes som producent och nu fick han i uppdrag att bilda en skrott.  Anti-showen blev en omedelbar publiksuccé. Här varvades gammaldags rockmusik med buskis. En skotte spelade säckpipa och drog dåliga vitsar. Här är en: Pojke träffar flicka i Glasgows glädjekvarter. När dom börjar bli lite tända viskar han passionerat: Jag finner inte ord för hur mycket jag älskar dej... Hon: Ja, inte har då jag något lexikon i trosorna. Ungefär på den nivån rörde det sig. Programvärd för "Cabaret Skrotten" var Arne "Bongo" Arvidsson som hade en sällsynt

"Vi ses på Bråddvaj" hette en TV-serie från 1982 som fallit i total glömska. Eller är det någon minnesgod läsare som kommer i håg den?  Serien som regisserades av Hans Bergström var ett ambitiöst försök att vara en svensk motsvarighet till musikalfilmen "Pennies from Heaven". Författaren Bo Sigvard Nilsson hade skrivit manuset som handlade om fyra ungdomar på en bakgård i Masthugget i Göteborg 1951.  Bland skjulen och kåkarna drömmer de om showbusiness och om Amerika. I drömmen står de fyra redan på Broadway och sjunger och showar. Kal är den av de fyra som mest energiskt drömmer showdrömmar. Ada, hans närmsta så att säga är ganska mycket inne på samma linje som han, men inte riktigt lika övertygad om hur lätt det ska gå. Åssbon är gängets snille som gör häpnadsväckande uppfinningar. Hans Beda säljer glass, men längtar till något annat. Fem ungdomar togs ut bland hundratals sökanden till rollerna. Det var Lars Halldin (Kal), Bengt Tol (Åssbon), Suzanne Schultz (Ada)

En operasångerska på krogscenen var en idé som visade sig fungera alldeles utmärkt. Hösten 1977 uppträdde Kjerstin Dellert på Restaurang Trägår´n i Göteborg med en egen show.  För texterna svarade bland andra Bosse Carlgren, Beppe Wolgers och Åke Söderqvist. Repertoaren rörde sig från Evert Taube via Bertolt Brecht till Tom Lehrer. Här fanns Kjerstins svensktoppare "Mamy blue", en antikärnkraftsång och en komisk Carmen-parodi.  Såväl sonen Totte Dellert som den dansande maken Nils-Åke Häggblom fanns med på scenen, likaså sångaren Göran Rydh och dansaren Vilgot Gyllengran. Anders Eljas var arrangör och kapellmästare, Göran Stangertz regisserade. Bo Ekelund i GT gjorde tummen upp: "Det är en bra, rolig, underhållande och framför allt en annorlunda föreställning Göteborg kan glädjas åt månaden framöver på Trägår´n. Den måste övriga Sverige se." Anders Björkman i Expressen var kritisk: "En operasångerska i mogen ålder, som visar benen på nöjets estrader. Jo, det är

Lite göteborgsnostalgi från den tiden när Lions arrangerade stora familjedagar med artister, lotterier och diverse attraktioner. Den 6 november 1977 presenterade man ett artistuppbåd med Anna-Lena Löfgren, Lars Lönndahl, Sonja Stjernquist och Jan "Tollarparn" Eriksson. Konferencier var Bosse "Nygammalt" Larsson. Se även: Göteborgsnöjen den 3 januari 1986

När Git Gay kom till Göteborg så blev det en glitterfest av sällan skådat slag. Göteborgarna kippade efter luft när den stiliga primadonnan gjorde entré på Lorensberg utstyrd i lösögonfransar, strass, smycken, plymer och paljetter.  Det var i maj 1960 som Git Gay startade sitt framgångsrika krogshowande i Göteborg. Scenografen Folke Fasth hade dränkt krogscenen i gulddraperier och bland Gits spektakulära kreationer fanns en glasklänning som vägde 10 kilo, en i äkta leopardskinn och en i guldlamé. Hagge Geigert och Beppe Wolgers hade bidragit med textmaterial. På scenen fanns Bert-Åke Varg samt de fyra dansanta flickorna Gun-Britt Öhrström, Berit Hjelm, Annie och Nina Laising som gick under namnet Lorensbergs Show Girls.  "Göteborgarna får se en ny Git Gay. Var så säkra. Primadonnan har klivit ner från den piedestal som andra byggt och slagit sig lös i en spelglädje som bjuder många glada överraskningar" , rapporterade Göteborgs-Tidningen. Git Gays Las Vegas-inspirerade shower

"Richard Rodgers operett Oklahoma har litet sent omsider kommit till Storan i Göteborg. Premiären på fredagskvällen tydde på att teatern får motse en ny succéstid utan bekymmer för nya program, och för ett par ungdomar betydde fredagskvällen ett definitivt genombrott i operettgenren" , rapporterade Expressen. "Oklahoma" var något nytt och annorlunda på operettscenen. Förklädda prinsar, ljuva prinsessor och struttiga grevar hade fått ge vika för andra miljöer med människor av annat slag. Här hamnade man bland söta farmarflickor och cowboys. Handlingen som utspelar sig i 1800-talets Oklahoma rör sig kring rasism och fiendskap mellan jordbrukare och cowboys. I centrum finns två kärlekspar: Curly och Laurey och Will och Ado Annie. Operetten är fylld av vilda dansnummer, revolvers, blänkande knivar och illusoriska slagsmål.  I Storans uppsättning spelade Arne Hasselblad och Berit Kjerrman Curly och Laurey.  "I Arne Hasselblad har teatern fått en förmåga, som hastigt

Det göteborgska nöjesåret 1986 inleddes med nyårsrevy på Folkets Hus. Countrysångaren Alf Robertson var det stora affischnamnet. Han hade sällskap av bland andra Sonja Hildings och Barbro Sjöberg, båda välkända för den västsvenska revypubliken.  På Storans repertoar fanns bland annat Straussoperetten "Wienerblod" och baletten "Nötknäpparen". Henrik Ibsens pjäs "Ett dockhem" gavs på stadsteaterns stora scen. På studion höll Uno "Myggan" Ericson hov med sina populära vänkretsar.  Göteborgs Studioteater gav Dickens "En julberättelse" på Röhsska museet.  De sista föreställningarna av Willy Russells komedi "Timmarna med Rita" spelades på Folkteatern, samtidigt som Tomas von Brömssen låg i startgroparna för "Peer Gynt". På Lisebergsteatern spelade Hagge Geigert sin årliga revy för utsålda hus. Hyresgästföreningen annonserade om barnfest på Rondo. Nationalteatern presenterade "Stolarna", en absurd fars.  Orkestern

I början av 1960-talet gick ett ruskigt rättsfall genom världspressen. Tre holländska ynglingar mördade en kamrat, uppenbarligen för att tysta honom efter det att de fyra tillsammans begått en serie brott. Två av pojkarna var bröder och söner till en miljonär, vilket gjorde det hela än mer omskrivet, eftersom det verkade som om myndigheterna i viss mån lät sig påverkas av den mäktige fadern. Detta väckte en våldsam folkopinion, vilken bland annat tog sig uttryck i en insamling till advokatarvoden för den tredje pojken. På detta rättsfall byggde dramatikern Manuel van Loggem sin thriller "Jeugdproces", som kallades "Leken tåla" när den gavs på Atelierteatern i Göteborg 1964. Van Loggem ville i sin pjäs visa spänningarna mellan fyra olika temperament, som utsätts för en onormal press utifrån. Vad som börjar som en farlig lek slutar helt utanför de lekande pojkarnas kontroll. Van Loggem belyser hur alla inlärda attityder och inlärda beteenden krossas när individen

Offenbach berömda operett "Sköna Helena" från 1864 bygger på myten om Helena av Sparta - den vackraste kvinnan i världen. Hon gifte sig med kung Menelaos men rövades bort av prins Paris till Troja vilket blev starten till det trojanska kriget.  När "Sköna Helena" gick upp på Stora Teatern i Göteborg 1951 med debuterande Kjerstin Dellert i titelrollen blev det en smärre skandal. Skandalen låg inte på det konstnärliga planet utan på det moraliska. Visserligen ska Helena vara lättklädd, men så mycket bullar och bröd hade göteborgarna aldrig skådat. Kjerstin var det närmaste näck man kan vara utan att frysa ihjäl, men effekten uteblev inte. Pressfotografernas ögon lyste av lycka och publiken strömmade till.  "Sköna Helena blev först och sist de sköna - och lättklädda - kvinnornas parad. Sällan var tyllslöjorna så minimala och genomskinligt luftiga på Storan som vid torsdagens premiär. I andra aktens sängkammarflirt tog man på allvar upp konkurrensen med Karl Ge

Hagateatern vid Järntorget Hagateatern i Göteborg hette egentligen Amatörsalongen från allra första början. Det var skådespelaren Einar Fagstad som gav den namnet Hagateatern när denne försökte sig på att driva verksamheten där i slutet av 1930-talet.  Någon etablerad teater var det knappast. Hagateatern var en samlingslokal i Arbetarföreningens hus vid Järntorget, ingång Mellangatan tre trappor. Här samlades entusiastiska teateramatörer och halvproffs för att underhålla med revyer och lustspel på lördagar och söndagar.  Den som fick ordentlig snurr på Hagateatern var Sten-Åke Cederhök. Han hade funnits i de göteborgska amatörteaterkretsarna länge och tillträdde som teaterdirektör 1942. Sten-Åke hade vad som krävdes, en frimodig personlighet, spelglädje, entusiasm och ett hjärta som klappade för rättfram och folklig underhållning.  Sten-Åkes första uppsättning "Lady Larsson från Landala" mottogs väl och blev starten på en revyepok som varade fram till 1955 när huset p

En gång i tiden guppade en teaterbåt i Rosenlundskanalen i Göteborg. Det var teaterförläggaren Lars Schmidt som stod bakom den flytande scenen. Sommartid spelades där revyer med stjärnor som Lasse Dahlquist, Thor Modéen, Anna-Lisa Baude med flera. Även gästartister som Lulu Ziegler, Evert Taube och Maurice Chevalier uppträdde ombord på skutan.  Detta pittoreska inslag i Göteborgs nöjeshistoria utspelade sig mellan åren 1948-53. Båten sjönk till botten en vinter i en hamn norr om Köpenhamn. Sommaren 1950 gavs revyn "Till båtnad för alla". Som textförfattare hade Schmidt anlitat några av landets bästa pennor, stora kanoner som Kar de Mumma, Karl Gerhard, Ulf Peder Olrog och Gösta Stevens. I ensemblen fanns namn som Douglas Håge, Siv Ericks och Ulla-Britt Fridh (senare känd som Ulla-Bella). Första akten hade Paristema och dekoratören Ernst G. Bratt hade gjort ett par mycket tjusiga Parisinteriörer.  Signaturen P-e i Aftonbladet menade att detta var den bästa revyn som fr

För göteborgarna var det under många år en kär tradition att runt nyår bege sig till den gamla dragiga cirkusbyggnaden i Lorensbergsparken för att se Karl Gerhards revy. I en äventyrlig doft av sågspån och hästspillning bjöds det på storslagna uppsättningar.  1949 års "Vershuset Gröna Stoet" utgjorde inget undantag. Runt revykungen fanns publikkära namn som Katie Rolfsen, Åke Grönberg och Gösta Jonsson. Ny primadonna för året var den fagra och skönsjungande Solveig Lagström. Stig Johansson och Göthe Ericsson fullbordade ensemblen tillsammans med de åtta engelska balettflickorna Jacksons Girls samt de häpnadsväckande dansfenomenen The Nicholas Brothers.  Bland de minnesvärda numren kan nämnas Åke Grönbergs parodi på Hasse Ekmans "Lilla Märta-filmer". Karl Gerhard gestaltade både kung Oscar II och Oscar Wilde.  En av revyns mest slitstarka kupletter "Gungorna och karusellen" minns många än idag.  Men det var de två mörkhyade grabbarna i The Nicholas Brot

Operetten utspelar sig i 1700-talets Venedig. Hertigen av Urbino är en kvinnotjusare som fått ögonen på Delacouas stiliga hustru. För att rädda henne undan Hertigen utbryter en förklädnadscirkus med många förvecklingar. I den mörka, italienska natten vet man inte vem som är utklädd till vem.  "En natt i Venedig" av Johan Strauss d.y. hör inte till hans största framgångar. Redan vid urpremiären konstaterades att texten var i tunnaste laget och musiken kom att omarbetas gång på gång. Stora Teatern i Göteborg fick ändå en hygglig framgång när operetten sattes upp i Josef Halfens regi 1953. Här fanns publikkära namn i rollistan som Gösta Kjellertz, Maj Lindström, Eric Zetterman, Märta Ternstedt och Nisse Ericson.  "Halfen, som har en beundransvärd förmåga att blåsa liv i Storans stundom något slumrande förmågor, ger en glad och livlig föreställning i rivande tempo. Straussoperettens första tämligen menlösa akt har inte varit mycket att göra åt, men desto bättre blir det

Hösten 1969 gästade Sune Mangs krogen Valand i Göteborg för ett månadslångt engagemang. "Klart till drabbning" var rubriken på underhållningen där Mangs hade sällskap på scenen av Tina Möller, Marita Örngren och Jan Sjödin.  Showen hade sjötema och det skojades friskt med sjömansromantiken. Det handlade om skeppsbrutna män och kvinnor, åtrå och passion, en tullares fantastiska tjänstenit, om sjömansvalsens reinkarnation och saltstänkta fräckisar. För de flesta texterna svarade Bengt Linder. Även Povel Ramel hade bidragit med en visa. Regisserade gjorde norrmannen Hans Kjölaas. Det blev en trivsam kabaré som gick hem hos krogpubliken. "Gott humör, i stort sett bra texter samt bra framförande är showens mest framträdande ingredienser" , skrev Göteborgs Handels - och Sjöfartstidning. Leif J. Andersson i G-P: "Kapten Mangs drar själv tyngsta lasset med den sorts lite halvgamla visor som sitter så bra när han sjunger dem. De övriga i ensemblen lever ett litet t

"Publiken skrattade så den nästan dog" konstaterade Göteborgs-Posten efter premiären på farsen "Panik på kliniken" på Lisebergsteatern i Göteborg hösten 1993.  Pjäsen är en av Ray Cooneys många skrattpiller och heter i original "It Runs in the family". Handlingen tilldrar sig på ett sjukhus där en överläkare efter 18 år får veta att hans utomäktenskapliga äventyr med en undersköterska resulterade i en son. Naturligtvis dyker sonen upp på sjukhuset samma dag som överläkaren skall hålla ett viktigt föredrag på en stor läkarkongress. Sedan följer den ena lögnen efter den andra, missförstånden och förvecklingarna blir allt värre. Överläkaren jagas av sonen, som jagas av polisen. Från andra hållet rycker hans fru och sjukhusdirektören i honom, samtidigt som några kolleger repeterar ett julspex.  I Hagge Geigerts bearbetning utspelades handlingen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Puck Ahlsell spelade den ledande rollen som den stressade överläkaren. Ulf Doh

"Upptakten är ett snilledrag: svagt ljus över en sjaskig cafélokal, en sorgsen saxofon intonerar spelet. In stapplar Olivia i en fuktglänsande tunn klänningstrasa, lystet betittad av ett trött gäng musiker. Hon dras in i en dans med caféägaren, sliter sig loss och rycker åt sig en fäll för att skyla och torka sin våta  kropp. Under fällen ligger ett trasbylte, narren Feste, som skall bli hennes första trygghet i Illyrien.  Eva Bergman har publiken med sig med ens och släpper aldrig greppet om den" , skrev kritikern Hans-Ingvar Hanson efter att ha bevittnat premiären av Eva Bergmans uppsättning av William Shakespeares komedi "Trettondagsafton" på Backateatern i Göteborg 1991. I ensemblen fanns välkända namn som Ulf Dohlsten, Puck Ahlsell, Maria Hedborg, Stig Torstensson och Claes Malmberg. Särskilt uppmärksammad blev Maria Lundqvist för sin roll som kammarjungfrun Maria: "Kvinnliga komiker är en bristvara i teatern men med denna aktris ter sig framtiden l