Nöjesvirveln

"Vi ses på Bråddvaj" hette en TV-serie från 1982 som fallit i total glömska. Eller är det någon minnesgod läsare som kommer i håg den?  Serien som regisserades av Hans Bergström var ett ambitiöst försök att vara en svensk motsvarighet till musikalfilmen "Pennies from Heaven". Författaren Bo Sigvard Nilsson hade skrivit manuset som handlade om fyra ungdomar på en bakgård i Masthugget i Göteborg 1951.  Bland skjulen och kåkarna drömmer de om showbusiness och om Amerika. I drömmen står de fyra redan på Broadway och sjunger och showar. Kal är den av de fyra som mest energiskt drömmer showdrömmar. Ada, hans närmsta så att säga är ganska mycket inne på samma linje som han, men inte riktigt lika övertygad om hur lätt det ska gå. Åssbon är gängets snille som gör häpnadsväckande uppfinningar. Hans Beda säljer glass, men längtar till något annat. Fem ungdomar togs ut bland hundratals sökanden till rollerna. Det var Lars Halldin (Kal), Bengt Tol (Åssbon), Suzanne Schultz (Ada)

"Hello Dolly" handlar om den viljestarka och uppfinningsrika äktenskapsmäklerskan Dolly Gallagher Levi. Hon reser till New York för att hitta en lämplig kvinna åt den snåle miljonären Horace Vandergelder, men utarbetar en plan för att själv kunna lägga beslag på honom. "Hello Dolly" blev en långkörare på Broadway med 2 844 föreställningar. Musikalens titelmelodi blev en stor hit, inte minst tack vare Louis Armstrongs inspelning. När "Hello Dolly" gick upp på Oscarsteatern i Stockholm hösten 1966 ville inte succén infinna sig. Föreställningen blev närmast en flopp och fick läggas ned tidigare än man räknat med.  Ulla Zetterberg, en gång populär aktris vid Göteborgs stadsteater, spelade Dolly. Den allmänna åsikten var att hon inte räckte till för att bära upp en musikal av det här formatet.  Som motspelare hade hon Åke Fridell, en kraftfull skådespelare som tyvärr led av svåra alkoholproblem. Han ersattes efter en tid av Gunnar Knas som från början hade en b

Den i särklass snyggaste grebban i Tomelilla på 1920-talet var dotter till stinsen i Hurva och hette Margit, men kallades Maritta. Hon hade tänkt att bli sjuksköterska men tyckte det var roligare att roa patienterna än att sköta om dem på annat sätt. Hon läste högt ur böcker och sjöng för dem och det sägs att hon förlängde deras liv med många goda skratt. Då hade hon redan fått smak på teater efter att ha spelat revy i Malmö. 1926 kom Maritta till Stockholm där mästaren Gösta Ekman d.ä. så småningom tog hand om henne och lärde henne scenens ABC. Framför allt blev hon tvungen att lära sig att prata rikssvenska och tala högt dessutom. När det blev för mycket skånskt mumlande grep Ekman efter en linjal, slog henne på fingrarna och röt: "Din förbannade NATTSTIFTSAKTRIS!" Därefter kunde ingen klaga på Maritta Markes hörbarhet. Maritta Marke (1905-83) är förmodligen helt bortglömd idag, men när det begav sig hörde hon till de mest älskade, uppskattade och utskrattade aktriserna ino

"I hjärtat av Paris", av komediförfattarna Barillet och Grédy, var samlingsrubriken på de fyra enaktare som spelades upp på Lilla Teatern i Stockholm 1970.  Det första stycket betitlat "Lampan" visade hur hopplöst det kan vara att lappa ihop ett 20-årigt, sprucket äktenskap. "Betty de la Ponche" demonstrerade att åldern inte kan överskylas med bantning och tennis. "Toreador" handlade om en rik och därför utnyttjad och ensam kvinnas livssituation.  Den fjärde och sista scenen "God jul" hade en mörk, kriminell bakgrund med drastiska inslag där en vassnäst kvinna stod i centrum. Alla fyra delarna utspelade sig i samma Parisvåning, skapad av scenografen Gunnar Lindblad.  Agneta Prytz och Claes Thelander spelade huvudrollerna i samtliga episoder. I övriga ensemblen fanns Leif Ahrle, Maude Adelson och Bo-Ivan Petersson. För regin svarade Stig Ossian Ericson. Teaterkritikern Hans Axel Holm i DN tyckte att det var en likgiltig komedi som han in

Niels Dybeck var inte de stora rubrikernas skådespelare, men han gestaltade många betydelsefulla roller på flera av landets teaterscener, på film och i TV.  Niels kom från Lidingö och efter att ha genomgått Calle Flygares teaterskola i Stockholm kom han in på Malmö stadsteaters elevskola 1959. Från 1962-72 tillhörde han den fasta ensemblen vid Malmö stadsteater där han spelade sig igenom en stor del av världsdramatiken.  Under 1970-talet började han frilansa, turnerade med Riksteatern i pjäser som "Tillståndet" av Kent Andersson och Bengt Bratt, Allan Edwalls "Tjena Gary" och Brechts "Den goda människan i Sezuan". På Upsala stadsteater var han med i "Tiggarens opera", Lars Engströms första uppsättning som ny teaterchef i lärdomsstaden.  Under en period undervisade han på Dramatiska Institutet i Stockholm för att sedan engageras till Stockholms stadsteater.  Niels Dybeck (1936-2003) 1987 kom rollen som gjorde honom rikskänd i hela landet - den but

"Alltsedan paradiset" hette en engelsk komedi från 1920-talet författad av J. B. Pristley. Två danskar vid namn Poul Sørensen och Erik Fiehn återupptäckte pjäsen i början av 60-talet och gjorde om den till musikal.  Handlingen rör sig inte särskilt mycket kring Adam och Evas förehavanden i paradiset utan består mest av en rad sammanfogade sketcher om äktenskapets för- och nackdelar, framspelade av ett äldre och ett yngre par. Några fikonlöv förekom alltså inte på Scalas scen, kostymskaparen Mago hade istället öst på ordentligt med sin outtömliga klädfantasi och gjort det hela till rena rama utstyrselteatern.  En fin kvartett skådespelare utgjorde ensemble, det var Max Hansen, Annalisa Ericson, Jan Malmsjö och Lena Granhagen. Paret Carl-Axel och Monica Dominique svarade för pianoackompanjemanget. Egon Larsson regisserade. Kritikerna rosade skådespelarna men beklagade att de fått en alldeles för svag pjäs att jobba med. Mest positiv var Aftonbladets recensent Hartvic Kusoffsky:

"Ååå tjejer, Ååå tjejer, vi måste höja våra röster för att höras" Idag är det som bekant Internationella kvinnodagen och då passar det ju bra att uppmärksamma pjäsen "Jösses flickor - befrielsen är nära!" Denna musikaliska kvinnosakspjäs av Margareta Garpe och Suzanne Osten handlar om några fritänkande kvinnor på 1920-talet som grundar föreningen Jösses flickor. De slåss för ekonomisk jämlikhet, rätten till arbete, preventivmedel och barnomsorg. Pjäsen hade urpremiär på Stockholms Stadsteater 1974 och blev en dundersuccé som spelades 140 gånger. 1976 hade turen kommit till Malmö Stadsteater där bl.a. Emy Storm, Gunilla Poppe, Maud Hansson och Li Brådhe fick höja sina röster för att höras.  Ruth Halldén i Dagens Nyheter tyckte att uppsättningen var långtråkig och saknade geist: "Man fick ett intryck av att regissören, Jan Lewin, inte gillat pjäsen och att han inte hemsökts av så värst många idéer vid utformningen. Allt är långsamt och valhänt." Bertil Palmq

Här kommer några glimtar ur det rika nöjesutbud som fanns att tillgå i Stockholm för 60 år sedan. Ännu fanns inte TV-apparater i alla hem. Netflix eller andra streamingtjänster var inte uppfunnet. Folk gick fortfarande ut för att roa sig på bio, teatrar och danslokaler.  På Dramatens stora scen spelade Lars Hansson i "Johan Ulfstjerna". På lilla scenen kunde man se stjärnor som Georg Rydeberg och Max von Sydow i "Läckan". Operettpubliken gick till Oscars för att se Benatzkys "Värdshuset Vita Hästen" med publikfavoriterna Sonja Stjernquist och Egon Larsson som Josepha och Leopold. På Intiman vid Odenplan hade Hasse Ekman prickat in en långkörare med komedin "Gungstolen". Sture Lagerwall och Maj-Britt Nilsson spelade Shakespeares "Så tuktas en argbigga" för 146:e gången på Vasan. För revypubliken fanns Nöjeskatten på Söder där Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källerud roade med "Framåt mars". Knäppupp höll till på Idéonteatern vid