Nöjesvirveln

Knö dej in fast dörra e trång, för här är de änna nåt på gång. När som du känner dej joggens vessen ta dej en frikväll, du kan adressen. Ta å lyssna te skrölet, det skummar utå ölet och alla gamla tjommarna e´ här. De trängs å de bröstas å kring desken tjötas, secken festlig atmosfär. En blandning av ursvensk buskis och engelsk music-hall blev en större succé än någon hade vågat hoppats på.  Idén till TV-serien kom från producenten Bo Hermansson som från första början möttes av ett enormt motstånd hos ledningen. Buskis var inte riktigt rumsrent och passade inte i TV ansåg dem som bestämde. Så småningom fick han i alla fall igenom sin idé och det första avsnittet sändes den 20 mars 1968. "För groteskt och folkligt" , tyckte kritikerna, men publiken tog emot programmet med öppen famn. Man slog an lite oväntade strängar i den svenska folksjälen. Det blev plötsligt inne med buskis och allt fler vågade sig på sorten.  Sten-Åke Cederhök, den mest urgöteborgska

Nils Ahlrot (1920-91) var Skånes okrönte buskiskung. 1952 startade han sitt eget kringresande revysällskap som turnerade flitigt i södra Sverige fram till slutet av 1970-talet. 1975 års Ahlrot-revy hette "Alla gökar i häcken" där Nisse bland annat hade sällskap av sina trogna primadonnor Lillemor Dahlqvist och Ulla Sonesson. "Den som älskar Nisse och älskar buskis lär inte bli besviken. Tvärtom. Nisse och hans gäng serverar sketcher, monologer, kupletter och annat med hjärtlighet och gemyt.  Textmässigt är Alla gökar i häcken inte så mycket att hänga i julgran. Sketcherna bygger i regel på gamla vitsar som man hört många gånger och kan poängerna på. Men - Nisse och hans kolleger lyckas ändå servera dessa gamla poänger på ett överraskande sätt. Eller ändrar på poängen. Och i och med överraskningsmomentet blir slutklämmen i regel rolig" , skrev Tore Ljungberg i Arbetet. Revyensemblen 1975 Nils Ahlrot blev känd långt utanfö r Skånes gränser genom TV-seri

Några glimtar ur nöjesutbudet i Sverige hösten 1998. "Guys and Dolls", en musikal om småfifflare, storspelare och frälsningssoldater gick upp på Oscarsteatern i Stockholm. I rollistan fanns stora namn som Björn Skifs, Helena Bergström, Johan Ulveson och Peter Harryson. Farsen "Hotelliggaren" med Robert Gustafsson i huvudrollen gick in på sitt andra spelår på Chinateatern. På Cirkus kunde man njuta av utvandrarmusikalen "Kristina från Duvemåla" med Helen Sjöholm.  På Göta Lejon spelades "Miss Saigon" med Stefan Sauk i en av de ledande rollerna.  Carl-Einar Häckner fanns på Södran vid Mosebacke torg med sin enmansföreställning "En monolog om kärlek".  Peter Carlsson & Blå grodorna fyllde Scalateatern till sista plats med en föreställning som kort och gott kallades "Underhållning". På Maxim och Intiman spelades det fars. Även på Dramatens stora scen gavs en fars, "Leva loppan" av George Feydeau. Folkoperan b

Broadwaymusikalen "No No Nanette" hör till de mer sällan spelade i Sverige. Den totalsågades av kritikerna och floppade totalt när den gick upp på Oscarsteatern i Stockholm 1975.  Bättre gick det för Riksteatern några år tidigare där bland andra Harriet Forssell, Åke Harnesk, Lennart Gregor, Gunilla Åkesson, Beatrice Järås och Berndt Westerberg rodde musikalen i hamn med hjälp av Bengt Blombergs regi och Lasse Kühlers koreografi. Handlingen snor sig runt en välbärgad, synnerligen frikostig och gift bokförläggare av religiös litteratur, vid namn Jimmy Smith. Han har för vana att hjälpa unga söta flickor som råkat i penningknipa. Detta leder till en ohållbar situation, vars fortsättning och lyckliga upplösning publiken får följa under några timmar.  Två av melodierna ur musikalen har överlevt och blivit evergreens, "Tea for two" och "I want to be happy". "I Bengt Blomgrens fyndiga, fartfyllda regi blev det en mycket lyckad, frisk och livfull förest

Nationalidolen Carl-Gustaf Lindstedt var huvudperson på Intiman när man spelade upp revyn "Carl-Gustafs nöjesmaskin" hösten 1983. Här användes både gammalt och nytt material hopplockat från många olika håll. Bland de många textförfattarna rymdes både revymakaren Peter Flack och akademiledamoten Lars Forssell.  Carl-Gustaf hade sällskap på estraden av Gus Dahlström, Peter Harryson, Gunilla Åkesson, Bert-Åke Varg och Karin Håglin-Pagmar samt fyra dansanta flickor. Jan-Olof Strandberg och Mille Schmidt delade på regin medan Egon Larsson stod för de koreografiska turerna.  Det skojades om kändisar som Carola och Bert Karlsson och om Gunnar Hellströms TV-aktuella "Raskenstam". En gammal Kar de Mumma-sketch "Krångel-Sverige" i Krylbo" fick nytt liv med Carl-Gustaf, obetalbar som rågblond servitris. Gunilla Åkesson gjorde ett fint sång- och dansnummer "Medan dom andra byter". Gus Dahlström tog sig an Åke Söderbloms gamla kuplett "En kônstig

"Tokiga grevinnan", Dramaten 1950 "Den jäktade", Dramaten 1974-76

Berndt Westerberg (1902-79). Minns ni den östgötska sjörövaren i Knäppupps "Funny Boy", han som hörde så ille på ene örat... Mannen som fällde den bevingade repliken hette Berndt Westerberg.  Hans föräldrar ville att han skulle arbeta på kontor. Han gick dit och sökte jobbet men förklarade att han egentligen inte var intresserad. När detta kom till föräldrarnas kännedom rymde han med ett resande teatersällskap, då var han blott 15 år gammal.   Under sitt liv hann Berndt Westerberg avverka de flesta scener i det här landet inklusive folkparker och Folkets Hus. Han jobbade på Intiman, Scala, ABC-teatern, Riksteatern, Dramaten, Tantolundens friluftsteater och Folkan. I Stockholm var det egentligen bara Södran och Vasan som han inte hann med. Under flera säsonger var han ett pålitligt namn i de populära Klangerevyerna och han hade även engagemang hos Karl Gerhard.  Allra bäst trivdes han på Lisebergsteatern i Göteborg, där medverkade han i en lång rad uppsättningar tillsamm

B ob Philips (Karl-Arne Holmsten) har ett hemligt förhållande med Gladys Foster (Annalisa Ericson) men säger till sin fru Terry (Christina Schollin) att han varit ute med sin kamrat William Featherstone (Olof Thunberg). Samtidigt säger Gladys Foster att hon varit ute med Mary Featherstone (Inga Gill), därför att Mary tror att hennes man William har ett förhållande, och då tycker både Gladys man och Bobs fru att de skall hjälpa Featherstones, men sen visar det ju sig att de inte alls träffats den kvällen... Hänger ni med?  "Hur andra älskar" av Alan Ayckbourn är en farsartad komedi med snåriga förvecklingar.  Teaterchefen Per Gerhard fick en framgång med detta stycke när han satte upp det på Vasan i Stockholm 1971. "Succé igen på Vasan - grattis Per Gerhard, det är du ärligt förtjänt av!" skrev Lena Svanberg i Arbetet. "Buskisen blommar i spelstilen men tuktas med sofistikerad elegans. Resultatet har blivit en rasande rolig underhållning" , menade

Hösten 1969 gästade Sune Mangs krogen Valand i Göteborg för ett månadslångt engagemang. "Klart till drabbning" var rubriken på underhållningen där Mangs hade sällskap på scenen av Tina Möller, Marita Örngren och Jan Sjödin.  Showen hade sjötema och det skojades friskt med sjömansromantiken. Det handlade om skeppsbrutna män och kvinnor, åtrå och passion, en tullares fantastiska tjänstenit, om sjömansvalsens reinkarnation och saltstänkta fräckisar. För de flesta texterna svarade Bengt Linder. Även Povel Ramel hade bidragit med en visa. Regisserade gjorde norrmannen Hans Kjölaas. Det blev en trivsam kabaré som gick hem hos krogpubliken. "Gott humör, i stort sett bra texter samt bra framförande är showens mest framträdande ingredienser" , skrev Göteborgs Handels - och Sjöfartstidning. Leif J. Andersson i G-P: "Kapten Mangs drar själv tyngsta lasset med den sorts lite halvgamla visor som sitter så bra när han sjunger dem. De övriga i ensemblen lever ett litet t

I januari 1970 slog Kar de Mumma upp dörrarna till sitt revyhus på Folkan. Precis som så många gånger tidigare var Hasse Ekman regissör för lustigheterna. Ur innehållet minns man gärna den fina dialogen mellan Stig Järrels Östermalmspensionär i pälskrage och Rolf Bengtsons gormande snötakvakt "Snitsar´n från Söder". De båda förbrödrar sig snart i gemensamma intressen och värderingar. Rolf Bengtson användes flitigt i revyn, han sjöng om "Maxwells silverklubba" och gjorde även en frustande parodi på Tom Jones.  Järrel gjorde ännu en av sina utmejslade satkärringar. Som alltid dök Fibban Karlsson upp strax före revyfinalen. Den här gången serverade han svidande sanningar om den svenska UD-hjälpen, om de tre vise männen Palme, Nilsson och Wickman som tillber stjärnan i öster om Alva Myrdals offervilliga ädelmod att i jämlikhetens intresse ta emot hög lön för att kunna betala en så mycket högre skatt. Nykomling i ensemblen var Charlie Elvegård som gjorde en elak pa

F olkan vid Östermalmstorg i Stockholm var en teater med gamla anor, den byggdes 1856 på inrådan av Georg Albert Müller och hette från första början Ladugårdslandsteatern. Den blev senare påbyggd, kallades en tid på 1870-talet för Bijouteatern och där spelades främst lustspel. Även mer dramatiska verk fanns på repertoaren, bland annat fick "Kameliadamen" sin svenska urpremiär på teatern 1872. I början av 1880-talet användes teatern för helt andra ändamål. På en minnestavla som fanns på Folkans fasad stod att läsa: "Den 28 december 1882 hölls i detta hus, dåvarande Ladugårdslandsteatern, Frälsningsarméns första möte i Sverige". Några år senare fick Frälsningsarmén en mer varaktig lokal och så småningom bytte Ladugårdslandsteatern namn till Folkteatern.  Carl Lund, som var teaterdirektör under 1800-talets sista decennium bjöd huvudsakligen på operett och lustspel. Mer seriösa inslag blev det under August Falcks tid i början av 1900-talet, då spelades bland ann

På 1930-talet stod friluftsteatrarna i blom. I Stockholm fanns ett flertal scener: Skansenteatern, Söders friluftsteater i Vitabergsparken, Vanadislunden, Bellevue, Klippan och Tantolundens friluftsteater.  Här kunde man se publikfavoriter som t.ex. Thor Modéen, Julia Caesar, Rut Holm, John Elfström, Ludde Juberg och Dagmar Ebbesen.  Man spelade verkligen bland buskarna med himlen som tak. Scenbilden var enkel och bestod oftast av två stugor och en grusad gårdsplan emellan. På repertoaren stod folklustspel som "Bröderna Östermans huskors", "Folket i Skinnarviksbergen", "Värmlänningarna", "Söderkåkar"...   Handlingen var enkel och okomplicerad, så även om en del repliker gick förlorade av suset i trädkronorna eller andra ovidkommande ljud kunde åskådarna ändå hänga med i händelseförloppet. Här fanns de självklara karaktärerna: den argsinta ragatan, gubbarna som tittade lite för djupt i brännvinsflaskan, polisen som var tryggheten i kvarteret,

"Jag vill träffa Mjosov" är något så ovanligt som en rysk fars. Valentin Katajev skrev den här satiriska  pjäsen redan på 1930-talet men den fick sin urpremiär först 1946. I Sverige upptäcktes pjäsen på 1970-talet, det var Malmö Stadsteater som var först med att ta upp den på repertoaren. 1975 var det Riksteaterns tur.  Intrigen utspelar sig på vilohemmet Solrosen i Moskvas utkanter. På hemmet vilar sig byråkratfunktionären Mjosov varje söndag. En lägre tjänsteman uppsöker honom för tillstånd till köp av målarfärg. För att komma in på det berömda vilohemmet uppger han sig att vara make till en berömd traktorförerska, just medaljerad. Hon dyker givetvis upp på Solrosen, liksom hennes riktige make, liksom Mjosovs älskarinna, liksom älskarinnans man o.s.v. Det blir förväxlingar och spring i biljardrummet, in och ut ur trånga garderober och ännu trängre klockfodral... I själva verket är farsen en satirisk känga till den sovjetiska byråkratmoralen. I Riksteaterns version spe