Nöjesvirveln

En stark men något udda sammansättning av artister framträdde på Berns 1969 i en show med den egendomliga titeln "NYS".  De fyra artisterna som fogats samman till en showkvartett var Siw Malmkvist, Tommy Körberg, Eva Rydberg och Sten Ardenstam. För kompet svarade den eminenta orkestern Dynamite Brass under ledning av Lars Samuelsson. Janne Halldoff regisserade och Eva Rydberg svarade för koreografin. Flera textförfattare hade bidragit med material: Björn Lindroth, Gottfried Grafström, Peter Himmelstrand och Åke Cato. Resultatet blev oväntat lyckat. Synd att inte SVT dokumenterade denna pärla för eftervärlden. Här fick publiken njuta av flera duetter mellan Siw Malmkvist och Tommy Körberg, bl.a. ett festligt Beatles-potpurri med svenska texter. Siw drog ner ovationer och applådåskor på egen hand för sitt framförande av Gilbert Bécauds "It must be him". Eva Rydberg fick göra ett härligt clownnummer till tonerna av "O mein Papa".  Sten Ardenstams komiska tala

Alice Babs och Titti Sjöblom för första gången tillsammans på scen. Mötet skedde på anrika Berns i Stockholm 1976.  Nja, allra första gången var det faktiskt inte. En gång i tiden sjöng de barnvisor på skiva, och de hade uppträtt tillsammans  i en UNICEF-gala på Johanneshov. Men Bernsshowen var det första större samarbetet mellan mor och dotter.  Idén till showen fick de under en resa till Brasilien tillsammans med Svend Asmussen. Titti svarade för de poppiga och dansanta inslagen medan Alice bjöd på flera härliga Duke Ellington-låtar och några svenska folkvisor.  Bakom ryggen hade de ett riktigt elitkapell. Pianisten Nils Lindberg stod som kapellmästare för Jan Allan, trumpet, de båda alternerande gitarristerna Rune Gustafsson och Janne Schaffer, basisten Red Mitchell och trumslagaren Ed Thigpen.  Alice & Titti gjorde succé på Berns. Showen fick övervägande god kritik även om några ansåg att föreställningen var mer en konsert än en krogshow. Recensenterna var eniga om att hur dukt

"Jag är ingen nolla men jag har bondförstånd, därför är jag en vagabond"  sjöng Lill-Babs i ett av sina nummer på Berns i Stockholm hösten 1977. Visst låg det en del sanning i den textraden, för även om det var en glittrig och tempofylld show i bästa Las Vegas-stil så kunde publiken känna gransuset från Hälsingeskogarna. Barbro Lill-Babs Svensson förblev under hela karriären den bussiga och hemvävda tösen från Järvsö.  I den här showen backades hon upp av dansarna Agneta Goldéus, Margareta Kempe, Magnus Liljeroos och Åke Norin. Lasse Samuelssons orkester stod för ackompanjemanget. Det fanns många minnesvärda ögonblick: Liza Minnellis paradnummer "New York, New York" med svensk text av Bengt Haslum. Den ömsinta hyllningen till Sammy Davis på melodin "Mr. Bojangles". "Trillingarna" var ett komiskt nummer i babykläder och dans på knäna som Lill-Babs framförde tillsammans med de två manliga dansarna. Sture Lundqvists fina visa "Bli en clown&q

"En sång att ta hem" kallade Lill Lindfors sin första egna show på Berns Salonger i Stockholm hösten 1975. Lill hade stått på krogscenen många gånger förr men då i sällskap av någon scenpartner som t.ex. Owe Thörnqvist, Anders Linder eller Svante Thuresson. Den här gången stod hon på egna ben. Helt ensam var hon inte förstås, hon inramades av fem fina dansare: Norma Ahlqvist, Sussie Sulocki, Stephan Ahlqvist, Pontus Platin och Kenneth Scherman. Artisterna backades upp av Alain Leroux åttamannaorkester. Pressens nöjesskribenter var ovanligt eniga efter premiären - Succé för Lill! "Hon har utvecklats och är fullständigt unik i Sverige - kanske i Europa. Sexiga, sensuella Lill finns där hela tiden..." skrev Jan Andersson i Aftonbladet.  "Lill Lindfors är just nu stjärnan på Berns. Hela tiden närvarande på scenen bjuder hon på en bubblande, gungande och underbart rolig underhållning" , tyckte Dagens Nyheter.  "Hon har en skön friskhet när hon sjunge

I februari 1981 var det premiär för Eva Rydberg Show på Berns i Stockholm. Föreställningen baserades på en TV-show som Eva gjort i Los Angeles föregående år. För regi och koreografi svarade Steve Merritt och i ensemblen fanns fyra amerikanska dansare: Brad Jeffries, Richard Bohannon, Forest Gardner och Craig Innes. Gästartist var Ewa Roos och för musiken svarade Peo Jönis orkester förstärkta med Tony Johansson. Showen gavs på Berns i två månader och fortsatte sedan på Kronprinsen i Malmö och avslutades med en sejour i folkparkerna.  "Vilken show! Man kan bara kapitulera. Två fina månader för Berns" , skrev Kvällsposten i sin recension. Gaby Wigardt i Svenska Dagbladet föreföll närmast besviken och menade att showen var för amerikaniserad och att regissören försökt göra en Hollywoodprodukt av Rydberg:  "Han låter henne sjunga sentimentala visor vilket är helgalet. En om cirkus t. ex. som ingenstans leder. Merritt borde väl veta att när svensk publik hör orden Eva oc