Nöjesvirveln

1981 hette Sveriges statsminister Thorbjörn Fälldin, han fick spela en viss huvudroll i Hagge Geigerts Lisebergsrevy det året. Revyn utspelade sig i cirkusmiljö och cirkusdirektören hette Fälldini, gestaltad av den skicklige imitatören Sven Slättengren från Värnamo. Stefan Ljungqvist uppträdde dels som Hulken, dels som den norske trollkonstnären Bruntatussen (assisterad av Kluntetussen - Laila Westersund). Laila Westersund som redan hunnit bli en institution på Lisebergsteatern gjorde ett lyckat porträtt av vår finansminister Gunnar Sträng. Berit Carlberg var revyns primadonna och gjorde ett härligt nummer som Goldie Hawn, högaktuell i filmen "Tjejen som gjorde lumpen".  Stig Grybe hade lockats till Göteborg, hans bästa nummer var som en mycket disträ föreläsare som pratade om dåligt minne. Och sist men absolut inte minst medverkade de tre duktiga dansarna Elisabeth Edgren, Sonja Gube och Susanne Schultz. Revydirektören Hagge Geigert hade pressmottagning från sin sjuksäng på

En timmes glad revy inne på Lisebergsteatern och därefter dans på en lövad dansbana ute i Taubelunden, det var ett koncept som slog under tre somrar på Liseberg.  Mats Ljung och Stefan Ljungqvist låg bakom idén med "Sommarskôj". Laila Westersund, Bo Maniette och musikern Lennart Palm kompletterade Ljung och Ljungqvist på scenen. Sonja Gube svarade för regi och koreografi. Här bildades det parodiska dansbandet Matz-Ztefanz med Lailaz som spelade upp till dans efter revyn. Deras inspelning av Eddie Meduzas "Evert" blev en dundersuccé med 24 veckor på Svensktoppen. "Härligt, roligt och underhållande med en gnutta nostalgi och mycket värmande buskis är Sommarskôj i ett nötskal" , menade Göteborgs-Postens recensent Tore Ljungberg. Camilla Henschel i GT: "Mats Ljung är fenomenal på att få alla med sig med sin varma, direkta humor. Stefan Ljungqvist sjunger så nostalgikårarna börjar dra längs ryggarna på 50+arna, Bo Maniette är otroligt söt som dam och Laila

Författaren Joseph Kesselring åstadkom en enda succé - kriminalfarsen "Arsenik och gamla spetsar" som hade urpremiär på Broadway 1941 och blev en verklig långkörare. De två gamla rara systrarna Abby och Martha Brewster har en originell hobby. De hjälper ensamstående herrar till en bättre värld, i all välmening. Med förgiftat flädervin tar de männen av daga och begraver dem nere i sin källare, där deras brorson Teddy, som inbillar sig att han är president Roosevelt, gräver slussar till Panamakanalen.  Det blir besvärligt när deras andra brorson, teaterkritikern Mortimer, får klart för sig vilka små älskvärda dödsänglar Martha och Abby egentligen är.  1944 gjordes en filmversion av pjäsen med Carry Grant i rollen som den bekymrade Mortimer. Men den hade inte Sverigepremiär förrän 1949 - den stoppades nämligen av censuren. När filmen frisläpptes i Sverige var alla scener med lik bortklippta. Farsen har spelats åtskilliga gånger i Sverige och räknas som en klassiker i den sjuka h

"En man för mycket" utspelas i bokförläggare Markhams våning i London. Tre otrogna par, ovetandes om varandra, har råkat stämma träff i våningen när bokförläggaren och hans fru ska bort på middag. Samtidigt härjar en tvivelaktig inredningsarkitekt i hemmet och en mycket moralisk barnboksförfattarinna kommer på besök för att skriva kontrakt. Det blir en härva av trassel, prassel och förvecklingar. Varje gång en dörr öppnas kommer fel person in och dubbelsängen har så klart en framskjuten position i handlingen. Pjäsen är skriven av farsmästarna Ray Cooney och John Chapman. Originaltiteln är "Move over Mrs Markham". Urpremiär var det i London 1977, två år senare gavs den på Folkan i Stockholm med Jan Malmsjö i huvudrollen. Säsongen 1992-93 satte Hagge Geigert upp "En man för mycket" på Lisebergsteatern i Göteborg. Paret Herman och Britt Ahlsell regisserade och sonen Puck Ahlsell spelade huvudrollen som bokförläggaren Mr Markham. Laila Westersund gestaltade bo

"Slaget om Andersson", kallade Hagge Geigert sin nyårsrevy 1967, hans tredje på Lisebergsteatern i Göteborg. Herr Andersson, gestaltad av Olle Andersson, fick symbolisera alla ytterligheter i samhället. Han var ateist, suput, matvrak, playboy och kulturradikal. Kring honom slogs de goda makterna, monarkisterna, pingstvännerna, lantbrukarna och försvarsvännerna. De goda representerades av Georg Adelly, Laila Westersund, Inger Juel, Hans Wahlgren och Gittan Kjell. Mille Schmidt regisserade, Walter Larsson var kapellmästare och Ingemar Wiberg svarade för dekor och dräkter.  Första kvarten handlade alltså om herr Andersson, sedan lämnades plats för fristående nummer med göteborgsanknytning och TV-aktualiteter. Här gisslades Sveriges Radios underhållningsprogram för pensionärer. Bara för att man råkat fylla 67 behöver man inte nödvändigtvis uppskatta dragspelsmusik. Olle Andersson mediterade över socialdemokratisk tidningsdöd i monologen "LO:s familjegrav". Primadonn

Våren 1979 bjöds det på "Aprilskämt" på krogen Bacchi Wapen i Stockholm. De som skämtade var Laila Westersund, Tor Isedal, Hans Wahlgren och Agneta Lindén.  Det var en glad och lättsam underhållning som till stor del bestod av ett hopplock ur de fyra artisternas egen repertoar.  Laila Westersund gjorde sin raggardrottning från Södertälje med mottot: "Förlorar vi en i framsätet så gör vi en ny i baksätet".  Hans Wahlgren imiterade både Björn Borg och Per Oscarsson. Agneta Lindén visade ett frejdigt humör och strålande kondition som Bette Midler. Tor Isedal gjorde en monolog om hur det är att vara hemlig polis.  Hela showen avslutades med en fin hyllning till Bröderna Marx signerad Beppe Wolgers och Olle Adolphson. 17 nummer klarades av på drygt 90 minuter. Rutinerade revyräven Mille Schmidt regisserade. Recensionerna var inte särskilt positiva: "Helhetsintrycket av denna vårrevy är förvirrande. Den är för lång och för rörig. Och allt för ofta påtagligt tråki

"Publiken skrattade så den nästan dog" konstaterade Göteborgs-Posten efter premiären på farsen "Panik på kliniken" på Lisebergsteatern i Göteborg hösten 1993.  Pjäsen är en av Ray Cooneys många skrattpiller och heter i original "It Runs in the family". Handlingen tilldrar sig på ett sjukhus där en överläkare efter 18 år får veta att hans utomäktenskapliga äventyr med en undersköterska resulterade i en son. Naturligtvis dyker sonen upp på sjukhuset samma dag som överläkaren skall hålla ett viktigt föredrag på en stor läkarkongress. Sedan följer den ena lögnen efter den andra, missförstånden och förvecklingarna blir allt värre. Överläkaren jagas av sonen, som jagas av polisen. Från andra hållet rycker hans fru och sjukhusdirektören i honom, samtidigt som några kolleger repeterar ett julspex.  I Hagge Geigerts bearbetning utspelades handlingen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Puck Ahlsell spelade den ledande rollen som den stressade överläkaren. Ulf Doh

Hösten 1980 firade Hagge Geigert 25 år som revymakare. Det började i Uddevalla 1955, "Stan kring Thordén", hette den första revyn. Hagges Uddevallarevyer blev enormt populära och 1965 flyttade han verksamheten till Lisebergsteatern i Göteborg där han kom att stanna i mer än 30 år. Recensionerna var upp och ner genom åren men om 1980 års jubileumsrevy var recensenterna ovanligt nog eniga: det var den bästa Hagge åstadkommit. Här fanns den burleska parodin på Bröderna Djup i form av "Systrarna Djup". En hejdlös drift med småländska TV-serier kallad "Död och pina", där Stefan Ljungqvist och Märta Ternstedt klarade av allt från "Utvandrarna" till "Raskens". Vidare fanns en ömsint hyllning till den nyligen bortgångne Lasse Dahlquist, en porträttlik Björn Borg-parodi med Curt Borkman som tenninsidolen, Sigge Ernst och Laila Westersund som vilt rockande pensionärer i "Aktivt åldrande." Israels kamp låg Hagge varmt om hjärtat,

1969 års Hagge-revy på Lisebergsteatern fick titeln "Under täcket" och startade i en jättelik paradsäng, stor nog att rymma hela ensemblen bestående av Sune Mangs, Laila Westersund, Hans Wahlgren, Ewa Roos, Gittan Kjell och Georg Adelly. En efter en kom de krypande fram under täcket för att gissla det svenska välfärdssamhället i kupletter, sketcher och monologer.  Det gångna året hade varit gruppteaterns hektiska år och den häcklades friskt i första akten, som i övrigt rosade och risade ungdomens frigörelse och gav stort svängrum åt grupperotik och könssamhälle både över och under täcket. Det skojades om Barbro Jansson och påvens p-piller-moral. Göteborgs illröda stadsteater döptes om till "Pekingoperan" och det drevs med Black Powers svarta knytnävar i OS. "Det finns en del nummer i den nya revyn som inte har nämnvärd lyskraft men där finns också förvånansvärt många höjdpunkter och framförallt finns där numera effektiva slutrader i kupletter och texter&quo

Året var 1961 och platsen Linköpings Folkets Hus. Folkparkerna arrangerade sitt årliga artistforum där nya talanger skulle visa upp sig med hopp om att få framtida engagemang. Det hade varit en ganska sömnig tillställning. Olle Björklund var presentatör och hade haft många nervösa debutanter att tala lugnande ord med, men få som verkligen kunde betraktas som fynd. Den församlade skaran av folkparksgubbar hade försjunkit ner i en dvala som knappast räckte till för en hövlig applåd åt vad som bjöds. Det var då det hände! In på scenen kom ett yrväder från Trollhättan vid namn Laila Westersund. Olle Björklund började tala vänligt och snällt med henne. Till sist tyckte yrvädret att det kunde vara nog snackat: - Är du nervös? frågade hon. Och så rev hon av två nummer till eget gitarrackompanjemang, det första en parodi på den rockande samen och hans "Vid foten av fjället" och därefter den populära schlagern "April April" där hon klämde i med en rejäl busvissling i r