Den ljuva Britta Pettersson
Det talas alldeles för lite om Britta Pettersson, flickan från Vänersborg som började som butiksbiträde och slog igenom som musikalartist. Föräldrarna ville att hon skulle bli kallskänka, men Britta hade en längtan till teaterscenen och började tidigt ta danslektioner. Efter avklarad skolgång flyttade hon till Malmö, blev tonårsmannekäng och korades till Malmös Lucia 1956.
Hon sökte till scenskolan i Malmö med siktet inställt på att bli skådespelerska. Hon sprack i skådespelarprovet men blev antagen som balettelev. Utan skådespelarutbildning, utan sångutbildning, men med gedigen balettbakgrund och oemotståndlig spelglädje uppmärksammades hon i musikalen "Fantastics" på Lilla Teatern i Stockholm 1961. Sedan följde musikaler som "Stoppa världen, jag vill stiga av" och "Boy Friend" på Scalateatern. Kabaré på Tegnér och "Spela spelet" på Oscarsteatern. Filmroller blev det också. Hon var prinsessan i Lars Forssells lyriska saga "Prins Hatt under jorden" och den sköna Louise Äppelpaj i Sven-Ingvars något mindre lyriska "Under ditt parasoll".
Men det är tufft att vara frilans så för säkerhets skull tog Britta examen som danspedagog, hon tyckte det var bra att ha något att falla tillbaka på om anbuden skulle minska. Men karriären rullade vidare med "Charleys tant" på Vasan, "Spelman på taket" på Helsingborgs Stadsteater, "Pippi Långstrump" och "Sound of Music" på Folkan, "Änkeman Jarl" på Komediteatern och "My fair Lady" med Riksteatern.
Britta Petterssons öde var att ständigt spela snälla, ljuva, underbara, änglalika och oskuldsfulla flickor. För henne var det befriande att någon gång få bryta sig ur det facket, som när hon fick göra titelrollen i Goldonis komedi "Värdshusvärdinnan", ett rivigt och mustigt fruntimmer.
Britta hann även med att nosa på en internationell karriär inom filmen. 1965 medverkade hon i Agnès Vardas fransk-svenska film "Varelserna" som spelades in i Bretagne. Brittas roll var en olycklig hustru som tar sitt liv genom att dränka sig. Det blev många omtagningar, en timme låg hon i det iskalla vattnet. Därefter skulle hon ligga lik på en brygga. Blåfrusen som hon var så krävdes djup koncentration för att inte visa hur hon hackade tänder. Det var minsann ingen glamorös inspelning.
Filmen fick ganska hård kritik när den visades på filmfestivalen i Venedig och klipptes om så att Brittas insats blev näst intill obetydlig.
Se även:
Kommentarer
Skicka en kommentar