Nöjesvirveln

Vad gör hustrun till en framgångsrik engelsk diplomat efter att under 20 år ständigt blivit bedragen och förd bakom ljuset? Hon väntar till silverbröllopsdagen och tillkännager då inför familjen att hon ämnar resa till Tanger med en amerikansk miljonär. Detta är grundintrigen i komedin "Silverbröllop" av Michael Clayton Hutton som Per Gerhard regisserade på Vasan i Stockholm 1958. Föreställningen artade sig till rena familjefesten då Inga Tidblad och Håkan Westergren stod på scenen tillsammans med sina två barn Meg och Claes-Håkan Westergren. Barbro Hiort af Ornäs och Naima Wifstrand kompletterade rollistan. Som så ofta med komedier blev mottagandet i pressen ganska svalt: "Det är en London-pjäs med traditionellt tedrickande, patiensläggning och ett evigt flyttande av soffkuddar. Men värst är att författarens produkt inte är stort mer än en scenisk fjäderkudde, som han redan i andra akten själv sätter sig på och plattar ut till teduk med ointressant brodyr" , menade

"Stig Lommer-revyn spelas bara in i augusti, så ni skall skynda er att se den, för det lär bli fullt krig om biljetterna. Den köpenhamnske nöjeskungen bjuder nämligen den allra som charmfullaste och roligaste tvåtimmarsunderhållning där det berömda danska smilat verkligen lyser" , summerade Expressens Alf Montan premiären av "Vi spelar igen" på Folkan 1952. Denna dansk-svenska uppsättning bjöd på musikaliskt lekfulla artister som Svend Asmussen och Ulrik Neumann i absolut högform.  Här fanns den originelle komikern Dirch Passer som kunde få en publik att vika sig dubbel av skratt bara genom att upplåta sin hesa stämma. Revydebutanten Meg Westergren fördärvade ingenting. Sigrid Horne Rasmussen, Sten Meurk och Guje Lagerwall fanns också med i rollistan. "Främst bland de uppträdande bör givetvis nämnas Svend Asmussen själv, som spelar, sjunger och spexar på ett sätt som saknar konkurrens åtminstone här i Norden. Som god tvåa kommer den ömsom torrolige, ömsom burle

"Goda grannar" hette en av SVT:s långkörare i slutet av 1980-talet. I  48 avsnitt fick TV-tittarna följa ett antal familjer i ett gammalt hyreshus på Kadettgatan 60 på Östermalm i Stockholm. I centrum för handlingen stod familjen Runåker. Iris Runåker drev Iris Café i bottenvåningen, en samlingsplats för husets alla grannar. Iris som spelades av Helena Brodin - var gift med den till synes bekymmerslösa Helge (Anders Nyström) som hade tapetserarverkstad på innegården.  Iris hade bekymmer med husets förvaltare Pierre Walden (Peter Dalle). Pierre hade tagit över från sin svärfar Bror Öster (Birger Malmsten) som ägde huset.  Här fanns det unga paret Birgitta (Louise Raeder) och den småkriminella Kent (Lennart Jähkel) som väntade sitt första barn.  Den strikta översten Claes Rylander (Jan-Olof Strandberg) hade det inte alldeles lätt med sin hustru Charlotte (Meg Westergren) som intresserade sig för både kortspel, vin och andra män.  Nere på caféet satt Axel (Per Eggers) och diskut

"Bäddat för 6" kallades pjäsen som teaterdirektörerna Hasse Wallman och Bosse Parnevik presenterade på Chinateatern i Stockholm 1984. Precis som titeln skvallrar om var det en typisk sängkammarfars med snurriga intriger, förvecklingar och förväxlingar. Pjäsen skrevs av engelsmannen Dave Freeman, f d sailor och polis som blev journalist och manusförfattare.  I korthet handlar pjäsen om två gifta par som av misstag hamnar i samma hotellrum, en älskarinna dyker upp, hotellägaren är galen och portieren visar sig vara pappa till en av damerna. Herman Ahlsell regisserade stycket där Johannes Brost, Kjell Bergqvist, Meg Westergen, Eva Bysing, Carl Billquist, Christina Schollin och Torsten Lilliecrona utgjorde ensemblen.  "Ordinär sexkomedi utan större finess" , ansåg Marcus Boldemann i DN. "Bäddat för 6 är en engelsk fars uppbyggd på situationskomik. Sex talar om sex, utan att någonsin komma till saken så att säga. Som en semla där grädden saknas" , skrev Aftonbl

"Missförstå mig rätt" hette en komediserie i fem avsnitt som sändes i Sveriges Television för 30 år sedan. Jag undrar om någon överhuvudtaget kommer ihåg den? Jag hade nästan glömt bort den själv när jag hittade den på ett gammalt VHS-band. Serien regisserades av Henrik von Sydow som även skrivit manus tillsammans med huvudrollsinnehavaren Henry Bronett. Denna situationskomedi handlar om den unge doktor Ferdinand Ruben (Henry Bronett) som nyligen öppnat egen praktik. Plötsligt dyker hans farbror Leo (Jarl Borssén) upp. Han har blivit utkastad av sin hustru (Meg Westergren) och flyttar in på Ferdinands vardagsrumssoffa.   Ferdinand får dessutom ideliga besök av sin mamma Gertrud (Gudrun Henricsson), som är sångpedagog. Hon styr och ställer i Ferdinands liv och gör allt hon kan för att hitta en duglig kvinna åt honom bland sina elever. Kontentan av det hela blir att alla trivs hemma hos Ferdinand - utom Ferdinand själv som aldrig får lugn och ro.  En lång rad bifigurer finns oc

Siw Malmkvist tyckte att hon var för gammal för att spela Pippi Långstrump. Det tyckte regissören också! Men det var Astrid Lindgrens krav att Siw skulle spela Pippi om det överhuvudtaget skulle bli någon musikal av hennes älskade barnboksfigur.  Idag är det exakt 40 år sedan musikalversionen av "Pippi Långstrump" hade bejublad premiär på Folkan i Stockholm. Astrid hade rätt, Siw Malmkvist blev en alldeles strålande Pippi. Med en imponerande fysik studsade hon omkring på scenen, lyfte ungar, slog enhandsvolter, klängde i stuprännor, hoppade från hustak, dansade och sjöng.  Den övriga ensemblen gick inte av för hackor den heller. Här fanns Sune Mangs och Ulf Brunnberg som de två tjuvarna Blom och Dunder-Karlsson. Meg Westergren spelade Prussiluskan. Hans Wahlgren och Gunilla Åkesson var klantiga poliser. Koreografen Lasse Kühler hade drillat en stor sång- och dansensemble bestående av ett 20-tal barn och ungdomar. Bengt Stenberg och Pernilla Wahlgren spelade Tommy och Annika. 

Mr Hardcastle har lovat att donera en stor summa pengar till sin gamle väns son, Billy Hickory Wood. Den korkade Billys vapendragare Charlie utger sig för att vara advokat, för att få den knäppe Billy att framstå i bättre dager. Då dyker Rupert upp, Billys tvillingbror, för att lägga beslag på sin del av förmögenheten. Han blir förälskad i Mr Hardcastles vackra dotter Cynthia, som är förlovad med den hale Clifton Weaver. In träder nu Billys fru Winnie, som tror att Rupert är Billy.  Och innan Halfdan och Werner står på scenen, exakta kopior av Billy och Rupert, så har butlern James förhindrat en katastrof och advokat Piper försökt förföra Mr Hardcastles syster Amy... Snurrigt värre alltså i denna högst krångliga förväxlingshistoria av Ray Cooney och Tony Hilton. Skådespelaren Björn Gustafson hade sett originalföreställningen "One for the pot" i London redan 1959 och det var på hans inrådan som Olle Kinch satte upp farsen på Folkan 1987. "Oj då!... en till?!"

Som dotter till det berömda skådespelarparet Inga Tidblad och Håkan Westergren var det inte alldeles lätt för Meg att skapa sig en egen skådespelarkarriär. Förväntningarna som följde med hennes namn gjorde att det låste sig totalt när hon kom in på Dramatens elevskola. Meg Westergren varken ville eller försökte bli någon ny Inga Tidblad.  18 år gammal filmdebuterade hon i Göran Genteles "Leva på hoppet" och strax därpå gjorde hon revydebut på Folkan. Redan då anade många att Meg skulle ha en framtid som komedienn. Då, på 1950-talet väckte hon nationens intresse när hon gifte sig med hovtraktören Tore Wretman, som var sexton år äldre. Många höjde på ögonbrynen och aktören Sture Lagerwall sade till hovtraktören: "Adoptera henne istället, det blir billigare!" I 16 år var Meg gift med herr Wretman och gled lätt in i rollen som mamma, styvmorsa och värdinna med representation. Fast käket fixade ju traktören. Och Meg hann faktiskt med en och annan sprallig blondinrol

Avery Hopwoods fars "Fair and Warmer" från 1915 räknas idag till klassikerna inom genren. I Sverige har den spelats i otaliga versioner genom åren. Den första svenska uppsättningen ägde rum på Vasateatern 1921 med Gösta Ekman d.ä. i den manlige huvudrollen. 50 år senare satte Isa Quensel upp "Gröna Hissen" på Maximteatern i Stockholm.  I rollistan fanns Sven Lindberg, Anna Sundqvist, Meg Westergren, Fredrik Ohlsson, Nils Eklund, Christine Gryhagen och Gunnar Knas Lindkvist. Pjäsen handlar om hur vännerna Billy och Lillian känner sig svikna av sina respektive partners. För att göra dem svartsjuka låtsas de vara otrogna med varandra. För att lätta upp stämningen börjar de båda absolutisterna blanda till drinkar och blir allt mer och mer berusade. När deras respektive kommer hem blir det naturligtvis kalabalik. Uppsättningen på Maximteatern mottogs inte med några översvallande lovord i pressen. "Gröna Hissen - inte rolig längre" var rubriken på Bar

"Hotelliggaren" eller "Two Into One" som den heter i original hade sin urpremiär i London 1984. Pjäskonstruktören heter Ray Cooney, upphovsman till ett flertal så kallade "spring-i-dörr-farser". Teaterchefen Olle Kinch blev först med att importera detta skrattretande stycke till Sverige. Premiär var det på Folkan i Stockholm nyårsafton 1985. Pjäsen som handlar om en vänsterprasslande minister och dennes förvirrade sekreterare blev genast en stor framgång. Gösta Ekman höjdes till skyarna för rollen som sekreteraren. "Han spelar fars på högsta snubbelnivå. Publiken jublar!" skrev Bengt Jahnsson i Dagens Nyheter.  "När Gösta Ekman stiger in på Folkan-scenen stiger farsen till en helt ny dimension" konstaterade Lars Ring i Svenska Dagbladet.  Den kräsne Jurgen Schildt i Aftonbladet var mycket positiv: "Ekman bär tyngsta bördan i farsen, och han gör det med en talang som är lika framträdande som hans energier. Han är formidabel i s