Inlägg

Visar inlägg med etiketten Birgitta Andersson

"Hjäälp - the nerd", Lorensbergsteatern 1995

Bild
Arkitekten William Cubbert blev en gång räddad till livet under Vietnamkriget av en man vid namn Rick Steadman som han dock aldrig sett i medvetet tillstånd. Cubbert känner tacksamhetsskuld mot sin räddare och har lovat att om denne någon gång behöver något så är han välkommen att höra av sig. En dag dyker Rick Steadman upp hemma hos Cubbert. Han visar sig vara en supertönt, en ovanligt korkad och allmänt påfrestande typ.  När Steadman på eget bevåg flyttar in hos familjen Cubbert och börjar driva omgivningen till vansinne, då gäller det att till varje pris göra sig av med honom. Pjäsen skrevs av Larry Shue och var en stor framgång på West End där Rowan Atkinson gjorde succé som tönten. I Sverige föll valet på Björn Gustafson.  "Hjäälp - the nerd" fick sin Sverigepremiär på Stora Teatern vid Norra Bantorget i Stockholm och flyttades senare till Lorensbergsteatern i Göteborg. Trots redan nämnda Björn Gustafson och skickliga komediskådespelare som Mona Seilitz, Stig Engström, B

"Flott och lagom", Stora Teatern 1991-92

Bild
Kommer ni ihåg sketchen "Bryner du lök?" med en nollställd Björn Gustafson i komisk högform? Det var ett av många nummer i revyn "Flott och lagom" som hade premiär på Stora Teatern i Stockholm hösten 1991. Vidare medverkade folkkära artister som Birgitta Andersson, Ulf Brunnberg och Dan Ekborg.  Thomas Ryberger regisserade och Sven-Hugo Persson och Calle Norlén hade skrivit merparten av texterna.  Utöver redan nämnda löksketch minns man gärna Charlott Strandbergs dövtolk, Birgitta Anderssons monolog som överårig brud och Dan Ekborgs elaka parodi på Runar Søgaard.  Goda skådespelare men svaga texter var ett genomgående omdöme i tidningarnas recensioner: "Resultatet är hur som helst en rad flotta men slätstrukna lagomtexter, som ibland lyfts över vad som borde vara möjligt bara i kraft av aktörernas förmåga och utstrålning - men som lika ofta klingar tomt och ihåligt i den väldiga salongen" , skrev Lars Linder i Dagens Nyheter. Peter Wennö iDAG: "När ko

"Sylvia", Folkan 1996-97

Bild
Birgitta Andersson som hund var en av de mest oförglömliga teaterupplevelserna i Stockholm spelåret 1996-97.  "Sylvia", en komedi av amerikanen A R Gurney, handlar om hur en medelåders krisande man tar hem en övergiven hund han hittat i parken, vilket gör hans fru rasande svartsjuk. Pjäsen artar sig till ett riktigt triangeldrama.  Rickard Günther regisserade föreställningen där Jonas Falk, Viveka Seldahl och Lars Göran Persson utgjorde övriga rollistan. Föreställningen fick många rosor i pressen, inte minst Birgitta Andersson hyllades för sin geniala rolltolkning:  "Hon spelar hunden Sylvia, med sådan blötögd, trofast, löpsk, bitsk och inställsam inlevelse att hon ledigt bär det mesta av denna rätt charmerande teaterkväll på sina snygga axlar. Hon är en hund upp i dagen, in i minsta svansviftning och öronslokning, trots att hon inte har någon sådan kostym till sin hjälp - bara ett bländande kroppsspråk, ett skådespelarlivs erfarenhet, och en djup insikt i hundens roll i

"Strålande tider! Härliga tider!" Maximteatern 2000

Bild
På Maximteatern vid Karlaplan inleddes det nya millenniet med en återblick över 1900-talets svenska revyhistoria. Peter Flack och regissören Lars Amble hade sammanställt en revykavalkad med klassiska nummer signerade Karl Gerhard, HasseåTage, Povel Ramel, Carl Z, Beppe Wolgers med flera. På scenen fanns veteranerna Birgitta Andersson, Björn Gustafson och Lena Nyman tillsammans med de yngre stjärnskotten Reuben Sallmander och Sussie Eriksson. Att försöka återuppliva gamla klassiker som många har ett kärt förhållande till är givetvis svårt. Kritikerna var reserverade. Några individuella prestationer rosades, men i övrigt var recensionerna ganska ljumma: "Skickliga komiker som Birgitta Andersson, Lena Nyman och Björn Gustafson. I revynummer av 1900-talets bästa svenskar. Kan väl bara bli kul? Nej. Det här känns mer som en kväll på museum" , skrev Jens Peterson i Aftonbladet och delade ut betyget två plus. "Inga strålande tider på Maxim"  var Expressens rubrik, Anders B

"Omaka par", Maximteatern 1987-88

Bild
Neil Simons komedi "Omaka par" från 1965 handlade ursprungligen om två herrar som flyttar ihop. På 1980-talet lät sig Simon övertalas att arbeta om sitt manus och skriva en kvinnlig version. Det grabbiga pokergänget ersattes av ett tjejgäng som sitter hemma hos den bohemiska Ulla och spelar Trivial Pursuit. Så kommer väninnan Beatrice som just blivit övergiven av sin make. Den strikt pedantiske Beatrice får flytta in hos slarvern Ulla och har snart förvandlat hennes trivsamma oreda till något som liknar ett bildreportage i Sköna Hem. Motsättningar uppstår och de båda väninnorna går snart varandra på nerverna.  Produktionsbolaget Limabrall satte upp tjejversionen av "Omaka par" på Maximteatern i Stockholm 1987. Lena Nyman spelade slarvan och Birgitta Andersson gjorde hennes pedantiska väninna. I tjejgänget fanns Mona Seilitz, Nina Gunke, Anki Lidén och Anna Sundqvist.  I andra akten fick damerna sällskap av Thomas Hellberg och Stig Engström som spanska piloter. Lars

Carl Z-revyn "Sånt folk", Maximteatern 1972

Bild
"Sånt folk" på Maximteatern 1972 var Carl Zetterströms andra revy efter den lyckade debuten med "Vad är det för fel på 1933 års modell?" året innan. Även denna gång stod Lars Amble för regin och från föregående revy fanns Birgitta Andersson, Stig Grybe och Olof Lundström kvar i ensemblen. Nya i sammanhanget var Carl-Gustaf Lindstedt, Anna Sundqvist och Yvonne Lombard.  Gunnar Svensson var kapellmästare och arrangör, Yngve Gamlin hade skapat dekoren och Herman Howell svarade för koreografin. Revyns första akt utspelade sig i ett hyreshus någonstans i Stockholm. Här möttes folk ur olika samhällsklasser - maktägarna, knegarna och de utslagna - vilka inte kunde tala samma språk trots att de hade samma modersmål. I andra akten som utspelade sig på krogen blev det mer klassisk nummerrevy. Aktuella ämnen som gisslades var bland annat centerns gröna våg, försvaret,  Karl-Erik Erikssons Skansenauktioner och Skärholmsfruarna som demonstrerade mot de höga matpriserna. Om

15 frågor till Birgitta Andersson

Bild
Är det något du skulle vilja ändra på i radio och TV? - Jag skulle vilja ha mer teater och gärna svenska serier om vår egen tid. Något hoppfullt med människor och miljöer som ger en kraft att leva, leva med en jätteförtröstan och stor glädje. Vad skulle du göra om du vore osynlig? - Ja, då blev det väl mest radiojobb. Tror du på ett liv efter detta? I så fall hurdant? - Självklart. Jag tror att det är helt enkelt underbart. Vilket är ditt tidigaste minne? - När jag hade krupit omkring i hönsgården med en alldeles ny finklänning och mamma blev så ledsen att hon grät. När var du senast rädd? - Idag. Var skulle du helst vilja bo? - I ett hus, i England, en våning i Paris, ett mindre hus på Rivieran eller ett stort hus på Djurgården. Birgitta Andersson Vad ångrar du mest i ditt liv? - Att jag började röka. Säg något som irriterar dig mer än allt annat? - Att det inte finns meningsfulla jobb för alla människor. Vilka tre människor, utöver dina närmaste, sk

Carl Z-revyn "Vad är det för fel på 1933 års modell?"

Bild
Redaktör Carl Zetterström, son till den legendariske Erik "Kar de Mumma" Zetterström, gick i sin fars fotspår och debuterade som revyförfattare 1971. Platsen var Scalateatern på Wallingatan i Stockholm och revyn fick heta "Vad är det för fel på 1933 års modell?"  Lars Amble anlitades som regissör och i ensemblen fanns Sif Ruud, Stig Grybe, Grynet Molvig, Olof Lundström samt Zetterströms livskamrat Birgitta Andersson.  I revyn gisslades de flesta 70-talsfenomen: ungdomskulturen där redan 30-åringar betraktades som mumier, rivningsvågen, miljöförstöringen, träningshysterin där många kände stress över att tvingas gymnastisera, lukta gott och äta sunt. Öppningsnumret var en parodi på Folkans nakenrevy "Oh Calcutta!" med ensemblen klädda i säckiga trikåer med alla känsliga organ markerade i tusch.  Föreställningen fick övervägande god kritik. Gunnar Unger i Svenska Dagbladet konstaterade att Carl Z kan stå på alldeles egna ben som revyförfattare men att han had

"Hotelliggaren", Folkan 1985-87

Bild
"Hotelliggaren" eller "Two Into One" som den heter i original hade sin urpremiär i London 1984. Pjäskonstruktören heter Ray Cooney, upphovsman till ett flertal så kallade "spring-i-dörr-farser". Teaterchefen Olle Kinch blev först med att importera detta skrattretande stycke till Sverige. Premiär var det på Folkan i Stockholm nyårsafton 1985. Pjäsen som handlar om en vänsterprasslande minister och dennes förvirrade sekreterare blev genast en stor framgång. Gösta Ekman höjdes till skyarna för rollen som sekreteraren. "Han spelar fars på högsta snubbelnivå. Publiken jublar!" skrev Bengt Jahnsson i Dagens Nyheter.  "När Gösta Ekman stiger in på Folkan-scenen stiger farsen till en helt ny dimension" konstaterade Lars Ring i Svenska Dagbladet.  Den kräsne Jurgen Schildt i Aftonbladet var mycket positiv: "Ekman bär tyngsta bördan i farsen, och han gör det med en talang som är lika framträdande som hans energier. Han är formidabel i s