Nöjesvirveln

Den folkkäre artisten Stefan Ljungqvist från Göteborg har gått bort. Han blev känd i slutet av 1960-talet som Trubadur X. Namnet fick han vid en visafton på Röhsska museet i Göteborg, arrangören hade glömt bort hans namn och skrev ett stort X på affischen.  1972 blev Stefan årets sensation på Västerviks visfestival. Två år tidigare hade han gjort succé som Carl Michael Bellman i Bellmanspelen i Stockholm.  Stefan Ljungqvist var en våra allra finaste vissångare som kunde sjunga allt från skrattretande burlesker av Ruben Nilsson och Hisingspoeten Ture Ivar Dahlberg till finstämda Taube-visor. Ingen annan artist har kunnat tolka Lasse Dahlquists visskatt med sådan go känsla som Stefan. Den som hört honom sjunga "Morfar har berättat" förstår vad jag menar. Stefan Ljungqvist (1948-2023) Mest på skoj sökte han till scenskolan i Göteborg, operalinjen. Han blev antagen och fullföljde utbildningen. När han sedan fick chansen att vidareutbilda sig i operavärldens verkliga centrum - Sal

Lasse Krantz (1903-73) är idag bortglömd av de flesta. På sin tid var han en av Sveriges allra största revyskådespelare. Han fick ofta omnämnandet karaktärskomiker för sina väl utmejslade figurer. Han började som elev vid Svenska Teatern 1921 och framträdde sedan på de flesta av Stockholms revyscener.  I unga år var han en populär kuplettsångare och charmör, han lanserade bland annat "Strö lite rosor på den väg vi vandra" redan 1928. Han blev synnerligen uppskattad ute i landets folkparker och hade en förmåga att få med sig publiken som få andra. Under 1940- och 50-talen var han den stora stjärnan i Paddock och Pernes revyer på Scalateatern. Framför allt gjorde han succé med sina många damimitationer - Anna Lans, Karin Kavli, Greta Garbo och Zarah Leander - var några av hans "offer". Det sägs att Krantz var egensinnig och svår att regissera. Han gestaltade helst sina figurer efter eget huvud.  Privat levde han ensam i en Östermalmsvåning. Han avskydde barn och var d

Skådespelaren och entertainern Jan Malmsjö fyller 90 år idag. Grattis! Redan som fyraåring stal han scenen för sina föräldrar, det skånska dansparet Fritzi. Första riktiga rollen var som piccolo med en enda replik: "Fy fan, vilket sällskap!"  Då var han åtta år.  Så småningom blev det utbildning vid Dramatens elevskola. Där vann han en ryktbarhet som killen som försökte tala mer likt den store Gösta Ekman än Ekman själv någonsin gjort. Idag räknas Malmsjö som en av våra mest mångsidigaste skådespelare, utrustad med en enorm begåvning bakom alla maneren och gesterna. Redan i slutet av 1950-talet lade han publiken för sina fötter som kabaréartist och underhållare. Rollen som Lilleman i "Stoppa världen - jag vill stiga av" på Scala 1963 blev ett ordentligt genombrott. Framgången blev så stor och påfrestande att han faktiskt ville stiga av och tog sig därför ett sabbatsår.  Han blev veckopressens favorit som talade ut om sina kvinnor, sorger, drömmar och sin mångalenska

Under 1950-talet föddes tonårskulturen i Sverige och behovet av en svensk tonårsidol var stort. Lotten föll på Tage Severin som till det yttre hade en viss likhet med den amerikanske tonårsstjärnan James Dean. Tage gick upp som en komet på stjärnhimlen för att bara några år senare vara bortglömd av de flesta. Men vi tar det från början. Denne Lindomegrabb kom in på Dramatens elevskola 1950 och hamnade i samma kull som bland andra Jan Malmsjö, Ulla Sjöblom och Gunnar Hellström.  Efter utbildningen blev han engagerad till Atelierteatern i Göteborg. Några ordentliga löner hade inte teatern råd att betala ut. Pengarna räckte varken till cigaretter eller spårvagnsbiljetter. Skådespelarna var själaglada när de kunde kvittera ut 50 kronor. Det var årslönen! 1957 blev Tage upptäckt av regissören Alf Kjellin som gav honom huvudrollen i filmen "Sjutton år" mot Ingeborg Nyberg. I samma veva mötte han Snoddas manager Torsten Adenby som ville göra honom till idol, Tage lanserades som Sver

En udda artistkombination roade publiken i Ulricehamn för en kväll sommaren 1971. Den religiösa sångaren Jan Sparring från Bandhagen uppträdde tillsammans med revykomikern Runo Sundberg från Skövde. Inför framträdandet hade Sparring fått en del fördömande brev från religiösa kretsar som hade synpunkter på att han lät sig kopplas samman med en buskisartist. - Runo är en ömsint iakttagare av oss människor och arbetar med äkta folkhumor!  konstaterade Jan Sparring.  Jan Sparring och Runo Sundberg Stenbäcksskolans aula i Ulricehamn var fylld till bristningsgränsen när showen drog igång. Sparring sjöng med sin härliga basröst så det svängde kring såväl troende som syndare. Runo "Lanthandlar´n" Sundberg gjorde sina kluriga gubbar som räknade pappspik, "pratade skit" som miljövårdare och lade in svordomar på västgötska så dom blev sköna som liljekonvaljer.  Mötet mellan Jan Sparring och Runo Sundberg slutade med duettsång. Publiken stod upp och applåderade. Båda artisterna

Blott nio år gammal började Växjösonen Hans-Peter Edh att sjunga offentligt. Som 12-åring upptäcktes han på ett folkparksforum där han sjöng "O Sole Mio" så att allas hjärtan kom i dallring. Han jämfördes med den italienske gossopranen Robertino Loerti och utpekades som "Smålands Robertino". Sedan blev det turnéer i folkparkerna med familjeunderhållaren Elon Dahl. När målbrottet kom blev det uppehåll i sjungandet. Idag fyller Hans-Peter 70 år. Grattis! En del säger att han är förvillande lik Ulf Lundell. Det har hänt att folk har tagit fel och frågat honom: "Du är väl den där sångaren som flyttat till Österlen...?"  Båda är visserligen sångare, men rösterna är helt olika! Hans-Peter hade egentligen tänkt sig att bli arkeolog, men efter att ha deltagit i en amatörteateruppsättning hemma i Växjö uppmanades han att söka till scenskolan. Han genomgick den lyriska linjen på scenskolan i Göteborg och engagerades därefter till stadsteatern i Uppsala. Efter en sej

Om man gör en återblick på den svenska populärmusiken och dess utövare så finns det en nästintill bortglömd sångare vid namn Carli Tornehave. Han tillhörde de riktigt stora på 1960-talet. Tonårsflickorna tjöt av förtjusning var han än uppenbarade sig. När popvågen svepte in över landet hamnade Carli Tornehave i skymundan.  Han föddes i Stockholm men växte upp i Köpenhamn innan han som 18-åring bosatte sig i Sverige. Mamman var svensk och pappan dansk. Carlis första skivinspelning stoppades och kom aldrig ut i handeln. På den tiden var det inte acceptabelt med sångare som bröt på dialekt eller främmande språk. Carli blev både besviken och ilsken men tog nya tag och bestämde sig för att lära sig svenska språket ordentligt. Efter ett halvårs tragglande med svenskan snackade han istället som en söderkis som aldrig varit över Slussen. Det tog honom ytterligare några år att lära sig språket. Charlie Norman gav honom chansen att spela in en ny platta och den gavs ut.  Sina stämband hade Carli

Längtan till teaterscenen vaknade tidigt hos John Harryson. Han var inte mer än tio år när han försökte komma med bland amatörerna på Arbisteatern i hemstaden Norrköping. Med tvåradigt dragspel på magen rev han av "Jolly Bob från Aberdeen" så att teaterchefen Gideon Wahlberg slog sig på knäna. Det blev inget engagemang den gången. Men han fick komma igen fyra år senare, utan dragspel.  1947 kom han in vid Norrköpings - Linköpings stadsteaters elevskola och visade sig användbar redan från början. En av hans första uppgifter var som Puck i Shakespeares pjäs "En midsommarnattsdröm". Den rollen hade dittills alltid gestaltats av en kvinna. Drygt 30 år senare gjorde han samma roll på Stockholms Stadsteater. Då hade Puck blivit en medelålders herreman med diafragma och gråsprängt skägg.  John Harryson (1926-2008) John Harryson var verksam vid många olika teaterscener. Efter åren i Norrköping - Linköping blev det fyra år vid stadsteatern i Helsingborg, därefter

Idag lyfter jag på hatten för sångaren Lasse Berghagen som fyller 75 år. Folkkäre Berghagen har roat  och förnöjt oss i 55 år nu.  Det var 1965 som han debuterade på ett IOGT-möte med sin egen komposition "Ragatan på Baggensgatan" och ytterligare en handfull visor. Bland publiken fanns en skivproducent som tog honom till Simon Brehm på Karusell vilket ledde till skivkontrakt. Strax därpå träffade han Barbro Lill-Babs Svensson, de gifte sig och fick en dotter. Pressen envisades med att kalla honom för "Herr Lill-Babs" och det var inte alldeles lätt för Lasse att skapa en egen karriär. När han sedan började göra barnprogram i TV, ja då fick han heta "Lasse Barnhagen".  På 1970-talet började det i alla fall lossna för den unge låtskrivaren, då kom svensktoppssuccéerna tätt: "Ding Dong", "Hålligång i skogen", "Du som vandrar genom livet", "Breda leenden", "Han är en clown", "Tacka vet jag logdans"...

SOS, det låter som ett nödrop, men han kallades faktiskt så. Det handlar om Sven-Olof Sandberg (1905-74), mannen med en av Sveriges mest uppskattade sångröster. Han hade tänkt sig att bli skådespelare och efter att ha gjort några statistroller och tagit teaterlektioner fick han jobb hos ett resande teatersällskap. Han övergav teaterdrömmarna för ett tag och blev radiohandlare, först i Stockholm och senare i Sundsvall. Grammofondebuten kom 1926 och han sjöng sig snabbt in i svenska folkets hjärtan. "Mor, lilla mor", "När bröllopsklockor ringa", "Varje stjärna är mig kär" var några av melodierna som slog. Sentimental smörja ansåg en del, men sentiment är ju helt enkelt känsla och kan vara fullt uthärdlig bara den serveras på rätt sätt. 1929 var hans verkliga toppår, nära en och en halv miljon SOS-skivor pressades ut på marknaden, däribland "Säg det i toner" och "Tangokavaljeren". SOS blev folkparksidol, det sägs att folk inrättade

Häromdagen nåddes vi av budet att Strömstads revypappa Kjell Kraghe har avlidit. Kraghe-revyerna var under många år en stor begivenhet i Bohuslän. Hans rykte som duktig revyförfattare spred sig snabbt och han fick leverera texter till revykungar som Kar de Mumma och Hagge Geigert samt till de flesta nyårsrevyer ute i landet.  På 1970-talet skrev och medverkade han i flera radioserier bl.a. "Revymeny" och "Cabaret Musslan". Han gjorde TV-serien "Revykort från Fjällbacka", sjöng in ett flertal grammofonskivor och hamnade på Svensktoppen.  För många är Kjell Kraghe starkt förknippad med "Ålefeskarns vals" som spelades flitigt i radion och blev en stor skivframgång. Själv blev han till slut lite trött på att ständigt behöva sjunga västkustvalser så fort han fick chansen att medverka i TV. Hans repertoar bestod av mycket annat också. "Men när folk hör mig tänker de automatiskt på en kal bohusklippa och en västkustsvala" , konstatera

Sven Lindberg (1918-2006) Sven Lindberg var under många år den självskrivne komedihjälten på privatteaterscenerna. Med Lindberg på affischen kunde teatercheferna räkna med fullsatta hus för lång tid framöver. Han var med i flera riktiga långkörare t.ex. "Kaktusblomman" som spelades 725 gånger på Vasan,  "Thehuset Augustimånen" på Intiman gick 500 gånger och "Gungstolen" på samma scen upplevde 450 föreställningar.  "Den evige yngligen med det blygt vinnande leendet" brukade han kallas. Han hade en lågmäld spelstil som verkligen lyfte fram komedins alla nyanser. Han hade också förmågan att göra djupt allvarliga karaktärsroller. På Dramaten arbetade han redan på 1940-talet, när han återkom 1973 skrev pressen att nu har Lindberg blivit seriös, trots att han jobbat seriöst i hela sitt liv. Det mesta han rörde vid blev till guld, oavsett genre. Lovorden sköljde över Andreas Blek af Nosen i "Trettondagsafton", den psykologiskt komplic

Christer Borg, tidigare journalist på Kvällsposten, har skrivit en biografi om artisten Östen Warnerbring. Det är en mastig bok på närmare 300 sidor som täcker in hela Östens karriär, från starten som klarinettist på Malmös jazzklubbar, via skivframgångar och svensktoppsplaceringar, krogshower, teater och tv-program.  Visste ni att Östen avled under sitt gästspel i Hagge Geigerts Uddevallarevy på 1960-talet? Åtminstone enligt Expressens löpsedel: "Östen Warnerbring dog - Läkare grep in med hjärtmassage!" På grund av en svårartad halsinfektion fick Östen en penicillinspruta, något som han inte tålde skulle det visa sig. Östen fick hjärtstillestånd, men doktorn fick liv i honom igen.  En annan episod som återges i boken utspelar sig i Tranås Folkets Park. Parken hade utlyst en tävling som gick ut på att kora Smålands Östen Warnerbring. Östen ställde upp själv, lite lätt maskerad. Han kom på andra plats! Boken om Östen är full av intressanta anekdoter, ett rikt bildmaterial samt

Den mångsidige multikonstnären Gösta Linderholm utkom för en tid sedan med en självbiografi betitlad "In kommer Gösta". Det är ingen traditionell memoarbok där livet berättas i kronologisk ordning, det är mer osorterade minnen, foton, sångtexter, noter, teckningar och målningar, alltihop i en salig röra. "Huller om buller" för att referera till en av Linderholms många sånger. Med humoristisk ton berättar Gösta om tiden som ung klarinettist, om det stora genombrottet med Sveriges Jazzband och deras sanslösa galenskaper på turné och i TV. Anekdoter om hans karriär som reklamchef på ett grammofonbolag, spännande möten med storheter som John Denver, Lee Hazlewood, Tom Jones, Jimi Hendrix med flera. Historien bakom succén "Rulla in en boll och låt den rulla" och hur han fick uppdraget att skriva musiken till Astrid Lindgren-filmen "Rasmus på luffen". In kommer Gösta Linderholm Det är en mycket lättläst och underhållande bok. Det råder in