Nöjesvirveln

Vintern 1976 drog Sylvia Vrethammar och Rune Öfwermans orkester in på Nya Bacchi i Stockholm med en show som fick hela krogen att gunga. Sylvia levde verkligen upp till bilden av en sensuell nattklubbsstjärna och bjöd på örhängen som "Ciao, ciao Bambino" och "Feelings". Men det var hennes svängiga sambanummer som fick publiken att tända till och ropa efter mera. Sylvia Vrethammar på Nya Bacchi. "Musikanterna är på topp och aldrig har jag sett Sylvia Vrethammar så lössläppt och i vissa nummer glatt vampig" , skrev Expressens recensent Björn Vinberg.  Maria Schottenius i Aftonbladet ogillade showen och beskrev Sylvia som en halvdan mix av Siw Malmkvist, Lill Lindfors och Eva Rydberg, helt utan egen stil: "Det är så parfymerat, utstuderat, så utan äkthet. Tyvärr. Någon enstaka gång hettar det till. Det är när Sylvia får fatt i en samba, eller någon annan speciell rytm som passar henne." Sven Malm i SvD var inte heller odelat positiv: "Det är en

Det är lätt att glömma bort att Hans Wahlgren inte bara är pappa och morfar till en rad framgångsrika barn och barnbarn, han är en utmärkt skådespelare och estradör också. Med ett par skådespelande föräldrar föddes han rakt in i yrket: "Jag har aldrig gått till teatern. Jag har bara aldrig kommit därifrån" , har han sagt i intervjuer. Efter studier vid Gösta Terserus teaterskola blev det Dramatens elevskola och därefter engagemang vid Folkteatern i Göteborg. Han slog igenom i filmen "Raggare" 1959 där han spelade mot sin blivande hustru Christina Schollin, paret blev tonårsidoler. Hans Wahlgren Men det höll på att sluta illa, "Raggare" hade kunnat bli Hans Wahlgrens sista film. I en scen skulle Hans, som spelade den snälle Lasse, rädda Bibban (Christina Schollin) ur en kraschad bil sedan hon försökt köra ihjäl sig. Bilen skulle börja brinna men det ville inte ta sig. Filmteamet hällde på mer och mer bensin.  Då hände det, bensinångorna exploderade. Tryckvå

"Buren" av Kenneth Brown beskriver en dag i ett amerikanskt marinfängelse och utspelar sig hela tiden i och kring en fängelsebur av stålnät.  Det handlar om övermänniskor som fått makten i sina händer och har till uppgift att bryta ner en samling undermänniskor, som inte förstått lyckan av underkastelse, men nu är fulla av villighet att förstå den. Pjäsförfattaren Kenneth Brown använde sig av sina egna erfarenheter efter en tjugodagars vistelse i ett marinfängelse.  Sten Lonnert regisserade pjäsen när den gick upp på Stockholms stadsteater våren 1965. Tor Isedal, Nils Åsblom, Thor Hartman och Torsten Wahlund hade alla framträdande roller i detta drama. Presskritiken var blandad: "Ingen skådespelare bör nämnas framför någon annan vilket emellertid inte hindrar mig från att speciellt notera Tor Isedals disciplinerade inlevelse i det högre underbefälets kompletta själlöshet. Så ser den militäre sadisten ut, verkställaren av ett totalitärt system - lika oberörd i sin brutala

Det är många som fallit pladask för Brita Borgs djupa altröst. Det gjorde till exempel Karl Gerhard när han mötte henne för första gången i Idéons foajé. Povel Ramel beskrev henne som "textförfattarens önskedröm personifierad" . Brita Borg kunde som få nita fast varje stavelse i en sångtext.  Brita växte upp på Söder i Stockholm, Timmermansgatan närmare bestämt. Hon var yngst bland åtta sjungande syskon. Oktetten av ungar täckte alla röstlägen från bas till sopran.  1943 kom hon med bland de musikaliska ungdomarna i "Vårat gäng" och tre år senare bildade hon sångkvartetten Flickery Flies tillsammans med blivande maken Allan Johansson. I den här vevan inleddes också samarbetet med Povel Ramel. Tillsammans drabbade de radiolyssnarna med "Föreningen För Flugighetens Främjande", "Fyra kring en flygel", "Jakten på Johan Blöth" och allt vad de hette. Brita Borg (1926-2010) 1952 kom den första Knäppupprevyn "Akta huvet" som blev star

1967 engagerade TV-producenten och regissören Bo Hermansson de båda norrmännen Rolv Wesenlund och Harald Heide Steen Jr för att göra sketchprogram i svensk TV.  De två herrarna hade gjort succé i hemlandet och kallades för Norges motsvarighet till HasseåTage. Serien, som fick namnet "Publikfriarna" spelades in inför en publik i tennishallarna vid Delsjövägen i Göteborg. Serien innehöll även filmade inslag med den lustige telefonmarodören Kalle Sändare som gjorde hejdlöst knasiga intervjuer med folk på stan.  "Publikfriarna" blev en tittarsuccé som gick i tre omgångar, både i Sverige och Norge, åren 1967-70.  Det inslaget som alltjämt lever kvar och blivit vad man kallar för klassiker är "Tandläkarsketchen". Harald Heide Steen Jr har svårt att framföra sina åsikter när den sadistiske tandläkaren Rolv Wesenlund hotar med att borra utan bedövning. Med detta hot lyckas han övertyga sin patient att Volvo Amazon heter Volvo Sonett, är utrustad med sex förgasare

Idag är det 40 år sedan Galenskaparna och After Shave hade premiär på sin första gemensamma revy "Skruven är lös" på Stenhammarsalen i Göteborg.  Endast fyra föreställningar var planerade, men publiken strömmade till och spelperioden fick förlängas. Allt som allt blev det 35 föreställningar i Göteborg. I "Skruven är lös" fanns det ett flertal nummer som många säkert fortfarande kommer ihåg t.ex. Claes Erikssons inledningsmonolog "I afton inställt", Jan Rippes sjungande kärleksförklaring "I min blommiga brottartrikå", och så den vansinniga sketchen "Träning av kanariefågel" med Knut Agnred förklädd till gul pippi sittandes på en pinne i en jättelik fågelbur.  Här fanns också After Shaves kvartettsång "Bara sport", en tungvrickartext på Radiosportens välbekanta signaturmelodi "Mucho gusto". Numret räknas idag som en verklig revyklassiker. "Galenskaparna och After Shave tillsammans i Stenhammarsalen i Göteborg - de

År 1971 fanns det fortfarande publikunderlag för en gammeldags operett med färggranna kostymer, prålig dekor, smäktande valsmusik och balett.  Stora Teatern i Göteborg presenterade Johan Strauss d.y:s "Läderlappen". Historien är klassisk med prinsar, grevar, grevinnor och tjänstefolk som förklädda hamnar på maskerad. I sista akten avslöjas den ena efter den andra och allt blir frid, fröjd och gamman. Regissören Josef Halfen hade försiktigt bearbetat texten tillsammans med Beppe Wolgers och Olle Adolphson. Tommy Jacobson, Desirée Edlund, Claes Jakobsson, Enzo Florimo, Monica Ivan och Rune Olson hade alla framträdande roller.  Gästdirigent var Klaus Tennstedt som med sin taktpinne lockade fram de mest undersköna toner ur solisternas strupar. Aftonbladets kritiker Åke Brandel höll dock inte med om det: "Det är i stor utsträckning illa beställt med Storan-solisternas sång. Peter Lindroos som den dumme Alfred, dras med en svårartad beläggning på sin tenor och dessutom är into

Vasateaterns chef Per Gerhard hade sett den franska komedien "Kaktusblomman" i Paris och var övertygad om en ny publiksuccé när han själv satte upp pjäsen i Stockholm. Den handlar om en tandläkare, som har en sköterska, vars charm han inte upptäcker. Han har en älskarinna också men uppger att han är gift. Sköterskan tvingas spela hans hustru och givetvis uppstår diverse förvecklingar och komplikationer. En skicklig kvartett bestående av Sven Lindberg, Maj-Britt Nilsson, Christina Schollin och Lars Lind spelade de fyra stora rollerna.  Publiken hade hjärtans roligt på premiären, men recensionerna dagen efter var näst intill förödande. "Vänta med Vasan" , var rubriken på Dagens Nyheters recension där Bengt Jahnsson skrev: "Något större intresse kan man omöjligt mobilisera för den kaktusblomma som i höst skall visas på Vasan. Varken pjäs eller föreställning tillhör de minnesvärda. Två fransmän har författat stycket. Är detta så blekt och uddlöst som Stig Ahlgrens