Nöjesvirveln

Bernard Shaws klassiker "Pygmalion" med stjärnorna Liv Ullman och Erland Josephson i huvudrollerna var 1975 års stora teaterhändelse i Stockholm, åtminstone enligt förhandssnacket.  Ullman och Josephson hade nyligen grälat i TV-serien "Scener ur ett äktenskap" och förväntades locka storpublik när de nu skulle fortsätta som Eliza och Mr Higgins i Sandrews uppsättning av "Pygmalion". ("Pygmalion" är som bekant den pjäs som ligger till grund för succémusikalen "My fair lady".) Vid sidan av de båda huvudrollsinnehavarna fanns en stark ensemble med Arne Källerud som sopåkare Doolittle, Nils Eklund som överste Pickering, Gunn Wållgren som Mrs Higgins och en ung Kjell Bergqvist i rollen som Freddy.  Trots detta stjärnuppbåd var inte kritikerna överväldigade av Maxims "Pygmalion". Föreställningen väckte blandade känslor och recensionerna var märkbart ljumma. I stort sett var bara recensenterna överens om två saker: att Gunn Wållgrens

På 1940-talet var Gunn Wållgren skådespelerskan framför alla andra, åtminstone för de människor som hade möjlighet att gå på teater, och speciellt då Nya Teatern i Stockholm. Där skapade hennes man Per-Axel Branner en nyskapande och djärv teater. Man spelade klassiker ur världsdramatiken av Tjechov, Strindberg och Oscar Wilde.  Gunn Wållgren var allsidig och lika användbar i tragedier som i komedier. Som komedienne glittrade hon till i "Garden party" på Vasan, "Arsenik och gamla spetsar" på Scala och i "Höfeber" på Maxim.  Annars var det Dramaten som var Wållgrens hemmascen, där fick hon redan från början göra de stora kvinnorollerna. Kanske allra bäst manifesterat i rollen som Jeanne d´Arc. Åtminstone var det en rolltolkning som fick självaste Ivar Harrie att utnämna henne till ett mirakel. Gunn Wållgren (1913-83) Gunn var göteborgska, men hennes verksamhet var i huvudsak förlagd till Stockholm. Några gästspel blev det i alla fall i hemstaden, sommartid m

Handlingen i Noël Cowards komedi "Höfeber" från 1925 är näst intill obefintlig, det sägs att han skrev den på endast tre dagar. I centrum står en märklig familj som hela tiden måste spela teater därför att mamman, den f.d. skådespelerskan Judith Bliss, vill ha det så. Med teatralt patos och täta återfall i gamla roller, regisserar hon både familj och vänner. Hon går gärna händelserna i förväg och drar generöst ut konsekvenserna för hon vet ju hur alla dramer slutar.  Komiska situationer uppstår när fyra gäster, var och en inviterad av en familjemedlem de andra ovetande, dyker upp och konfronteras med familjens skådespeleri.  Hans Bergström regisserade Scalateaterns uppsättning där Gunn Wållgren spelade huvudrollen som den gamla teaterprimadonnan. Olof Widegren gestaltade hennes make. De två barnen i huset spelades av Hans Klinga och Kerstin Widgren. I rollen som familjens hushållerska sågs den komiska aktrisen Maritta Marke.  "Det har, för att uttrycka det varligt, funni

"Född igår" hette programmet på Nya Teatern i Stockholm 1947-48. Denna Broadwaykomedi av Garson Kanin handlar om Harry Brock, en förmögen gangster i skrotbranschen, som åker till Washington för att driva igenom ett lagförslag som skall möjliggöra en ytterst tvivelaktig jätteaffär. Till sin hjälp har han en försupen, cynisk, men intelligent advokat och en mutad senator. Han har även med sig sin älskarinna Billie, en före detta balettflicka med mer skönhet än bildning. För att hon inte skall göra bort sig i Washingtonsocieteten skickas hon till en journalist, medarbetare i den radikala New Republic, för att fostras. Journalisten lyckas allt för bra med sin uppgift. Billie börjar nämligen tänka själv och inser vilken suspekt figur Harry Brock är. Hon och journalisten fattar tycke för varandra och lyckas efter diverse förvecklingar omkullkasta Harrys ljusskygga projekt. Nya Teaterns chef Per-Axel Branner regisserade uppsättningen där Gunnar Björnstrand spelade huvudrollen som den

Kan man verkligen döpa en pjäs till "Agnes"? Ja, Kent Andersson gjorde det i alla fall. Premiär var det på Scalateatern i Stockholm 1972. Agnes är i pjäsen täcknamnet för en vävstol som håller på att monteras upp i en gammal hyresvåning på två rum och kök. Vävstolen tänker den intellektuella språkläraren Sture skänka till sin hustru Barbro. Tanken är att Barbro skall sitta och väva i det ena rummet medan maken har språklektioner för sina älskarinnor i det andra.  Agnes är också namnet på en äldre dam som blivit utköpt, ja mer eller mindre utkastad, ur lägenheten av Sture. Det är hon som hamnar i händelsernas centrum. Agnes berättar om sina mödor och sina fyra män, om svikna drömmar och förhoppningar, men också om glädjeämnen.  Pjäsen är skriven på blankvers och kritikerna jämförde Kent Andersson med såväl Molière som Shakespeare.  Kent hade länge hyst stor beundran för Gunn Wållgren och hade henne i åtanke redan när han skrev pjäsen. Wållgren med sin värme och livserfar