Inlägg

Visar inlägg med etiketten komedi

"Hjäälp - the nerd", Lorensbergsteatern 1995

Bild
Arkitekten William Cubbert blev en gång räddad till livet under Vietnamkriget av en man vid namn Rick Steadman som han dock aldrig sett i medvetet tillstånd. Cubbert känner tacksamhetsskuld mot sin räddare och har lovat att om denne någon gång behöver något så är han välkommen att höra av sig. En dag dyker Rick Steadman upp hemma hos Cubbert. Han visar sig vara en supertönt, en ovanligt korkad och allmänt påfrestande typ.  När Steadman på eget bevåg flyttar in hos familjen Cubbert och börjar driva omgivningen till vansinne, då gäller det att till varje pris göra sig av med honom. Pjäsen skrevs av Larry Shue och var en stor framgång på West End där Rowan Atkinson gjorde succé som tönten. I Sverige föll valet på Björn Gustafson.  "Hjäälp - the nerd" fick sin Sverigepremiär på Stora Teatern vid Norra Bantorget i Stockholm och flyttades senare till Lorensbergsteatern i Göteborg. Trots redan nämnda Björn Gustafson och skickliga komediskådespelare som Mona Seilitz, Stig Engström, B

"I sista minuten", Lilla Teatern 1959

Bild
"I sista minuten" av Aldo de Benedetti utspelar sig i bostadsbristens Rom 1912 och handlar om hur Renata Ardoni är på jakt efter en våning. När hon äntligen hittar sitt drömboende visar det sig att en man vid namn Carlo Reani också har förälskat sig i samma våning. Båda börjar gräla om vem som skall få hyra den och det slutar med att dom flyttar in som ett par. I andra akten har de varit gifta i två år, men frågan är om de gift sig av kärlek? Förvecklingar uppstår när Carlo börjar misstänka att hans hustru bedrar honom. Från Hollywood hade teaterchefen Frank Sundström hämtat hem den firade skådespelerskan Signe Hasso för den kvinnliga huvudrollen. Gunnar Sjöberg blev hennes motspelare och vidare märktes bl.a. Maud Hyttenberg, Lennart Lindberg och Sture Ström. Här gjorde även Fredrik Ohlsson debut inför svensk publik efter att ha genomgått teaterskola i London. "Singe Hasso klädde verkligen rollen. Det rent tecknade ansiktet speglade klokhet och beslutsamhet med glimtar a

"Så tuktas en argbigga", Stockholms stadsteater 1968

Bild
Året var 1968, gruppteaterns och den avpsykologiserade teaterns tidevarv. Naturligtvis var det ingen traditionell uppsättning av Shakespeares gamla komedi "Så tuktas en argbigga" som Stockholms stadsteater presenterade. I scenografin syntes inga spår av den italienska renässansstaden Padova där handlingen utspelar sig. Här möttes publiken av något som liknade en dansrotunda där någon hängt upp en belysningsanordning. Dräkterna var ett stilbrott: Rigolettokostymering, säckiga långbyxor och psykedeliska klänningar. Dialekter blandades, det var nyter göteborgska och illmarig skånska. Musikerna spelade Beatlesmusik och blankversen utsattes för en ganska brutal behandling. "Man uppträder som en skara mods, vilka plundrat en teatergarderob" , skrev Nils Beyer i tidningen Arbetet om föreställningen. Lena Granhagen spelade argbiggan Katarina som tuktades av Keve Hjelm som friaren Petruchio. Här lekte man med könsroller och lät några av männen ikläda sig kvinnoroller och vic

"Två herrars tjänare", Dramaten 1982-83

Bild
"Två herrars tjänare" är Carlo Goldonis roliga komedi om hur den listige betjänten Truffaldino lyckas med konststycket att arbeta för två herrar på samma gång, samt naturligtvis lyfta dubbla löner. Resten är en förvecklingshistoria kring diverse kärleksaffärer där Truffaldino ser till att alla får varandra i slutet. I Per Sjöstrands uppsättning på Dramaten 1982 gjorde Kjell Bergquist stor lycka i rollen som den kvicktänkte tjänaren. Han hade sällskap av goda krafter som Anita Wall, Lauritz Falk, Carl Billquist, Hans Klinga m.fl. "Här spelas det teater i en entusiasm så det bokstavligen stänker om det. Farspoänger sitter som spikar och det är bitvis urkul. Man är inte bortskämd med vare sig det ena eller det andra, varken på Dramaten eller annorstädes. Så gå dit och ta för er" , uppmanade Björn Samuelsson i Aftonbladet. Clas Brunius i Expressen: "Det här är en riktigt bra föreställning på Dramaten, det bästa jag sett regissören Per Sjöstrand åstadkomma." Be

"Familjens vita får", Folkparksteatern 1952

Bild
Lisskulla Jobs, Björn Berglund, Gunvor Pontén m.fl. förnöjde folkparkspubliken sommaren 1952 med den engelska komedin "Familjens vita får". Handlingen utspelar sig i en gammal fin, borgerlig engelsk familj, en sådan som är respekterad av alla och där livet löper efter traditionsbundna linjer. Plötsligt visar det sig emellertid att alla familjemedlemmar är stortjuvar. En son i familjen är mästare på att förfalska bankpapper men när han blir kär i en flicka beslutar han sig för att börja ett nytt liv och bli en hederlig karl. Hans iver att tvätta bort sitt dåliga samvete smittar av sig på de övriga i familjen och det blir en allmän omsvängning av deras moralbegrepp ända tills det visar sig att föremålet för sonens heta låga också är stortjuv... Det var en i allra högsta grad festlig komedi som gick hem hos parkpubliken även om en del recensenter ansåg att det var ett omoraliskt stycke. För det kringresande teatersällskapet blev det en påfrestande sommarturné då turnébussen drab

"Hans Nåds testamente", Skansenteatern 1953

Bild
"Hans Nåds testamente" är ursprungligen en klassisk roman av Hjalmar Bergman som senare dramatiserats för både scen och film. Den handlar om den gamle knarrige baronen Roger Bernhusen de Sars som på sin 75-årsdag offentliggör sitt testamente. Testamentet upprör hans närmaste släktingar som sett fram emot ett rejält arv, inte minst hans intriganta syster som försöker få sin bror att ändra sig och låta henne och hennes barn få ärva istället. Sandro Malmquist satte upp "Hans Nåds testamente" på Skansens friluftsteater sommaren 1953 med Gunnar Sjöberg som baronen och Stina Ståhle som systern. Detta år firades för övrigt Stockholms stad 700-årsjubileum. "Det var en verkligt fin kväll igår då Sandro Malmquist visade sin uppsättning av Hans Nåds testamente på Skansen. Så respektlöst har man sällan sett en klassisk svensk komedi behandlas. Med trivsam ironi har den anpassats till en visserligen tuktad, men dock naturs krav försetts med en härlig uppsättning extra Bergs

"Silverbröllop", Vasan 1958-59

Bild
Vad gör hustrun till en framgångsrik engelsk diplomat efter att under 20 år ständigt blivit bedragen och förd bakom ljuset? Hon väntar till silverbröllopsdagen och tillkännager då inför familjen att hon ämnar resa till Tanger med en amerikansk miljonär. Detta är grundintrigen i komedin "Silverbröllop" av Michael Clayton Hutton som Per Gerhard regisserade på Vasan i Stockholm 1958. Föreställningen artade sig till rena familjefesten då Inga Tidblad och Håkan Westergren stod på scenen tillsammans med sina två barn Meg och Claes-Håkan Westergren. Barbro Hiort af Ornäs och Naima Wifstrand kompletterade rollistan. Som så ofta med komedier blev mottagandet i pressen ganska svalt: "Det är en London-pjäs med traditionellt tedrickande, patiensläggning och ett evigt flyttande av soffkuddar. Men värst är att författarens produkt inte är stort mer än en scenisk fjäderkudde, som han redan i andra akten själv sätter sig på och plattar ut till teduk med ointressant brodyr" , menade

"En flicka på gaffeln", Intiman 1967-68

Bild
Terence Frisbys komedi "There´s a girl in my soup" var oerhört populär på teaterrepertoaren i slutet av 1960-talet. I Sverige spelades den på flera olika scener samtidigt. Många minns säkert filmversionen från 1970 med Peter Sellers och Goldie Hawn i huvudrollerna. Pjäsen handlar om generationsmotsättningar av intimaste art. Mat och vinexperten, TV-idolen och tillika förföraren Robert Danvers drabbar samman med det 19-åriga yrvädret Marion. Han kopplar på sin bästa charm för att erövra flickan som med alla andra kvinnor han varit med. Men Marion är inte som alla andra. Hon är en fördomsfri och oromantisk tös från Carnaby Streets hippiga värld, lika främmande för älskogens ljuva lekar som för champagne och kaviar, mera van vid raggarkärlek och punchbål i badkaret.  Till sin stora häpnad är han på väg att nästan bli förförd. Och till sin förvåning är hon på väg att nästan bli kär... Yngve Gamlin hade inte bara skapat scenografin utan debuterade också som regissör för en helafto

"Som ni behagar", Hälsingborgs stadsteater 1959-60

Bild
"Hälsingborgs stadsteater begick sin annandagspremiär med Shakespeares Som ni behagar på ett i allo lyckat sätt. Inte minst den praktfulla iscensättningen imponerar, men även skådespelarprestationerna är på det hela taget bra" , meddelades i Svenska Dagbladet efter premiären. "Som ni behagar" är en av William Shakespeares mest spelade komedier. Den handlar i korthet om Rosalinda, dotter till den bannlyste hertig Senior, som växer upp i hovet kring hertig Fredrik, bror till hertig Senior. Hon förälskar sig i Orlando, men då blir hon bannlyst av sin farbror som hotar att döda henne om hon kommer till hovet igen. Marianne Aminoff spelade den sköna Rosalinda som måste fly till skogs förklädd till man. Bengt Virdestam spelade hennes älskade Orlando. Pjäsens obligatoriska narr var en roll vikt för John Harryson. Andra namn i den långa rollistan var bl.a. Percy Brandt, Gunnar Strååt, Mona Åstrand och Fredrik Ohlsson. Teaterchefen Frank Sundström regisserade. "Att Häls

"Höfeber", Scalateatern 1973-74

Bild
Handlingen i Noël Cowards komedi "Höfeber" från 1925 är näst intill obefintlig, det sägs att han skrev den på endast tre dagar. I centrum står en märklig familj som hela tiden måste spela teater därför att mamman, den f.d. skådespelerskan Judith Bliss, vill ha det så. Med teatralt patos och täta återfall i gamla roller, regisserar hon både familj och vänner. Hon går gärna händelserna i förväg och drar generöst ut konsekvenserna för hon vet ju hur alla dramer slutar.  Komiska situationer uppstår när fyra gäster, var och en inviterad av en familjemedlem de andra ovetande, dyker upp och konfronteras med familjens skådespeleri.  Hans Bergström regisserade Scalateaterns uppsättning där Gunn Wållgren spelade huvudrollen som den gamla teaterprimadonnan. Olof Widegren gestaltade hennes make. De två barnen i huset spelades av Hans Klinga och Kerstin Widgren. I rollen som familjens hushållerska sågs den komiska aktrisen Maritta Marke.  "Det har, för att uttrycka det varligt, funni

"Bettys pensionat", Folkteatern i Göteborg 1994

Bild
Larry Shues pjäs "Bettys pensionat" (mest känd under titeln "Kom igen, Charlie") är en komedi med allvarliga undertoner. Den utspelar sig på ett nedgånget pensionat i Amerikas sydstater. Dit anländer Charlie. Han är deprimerad och vill vara i fred, för att slippa prata med någon låtsas han vara utlänning.  Eftersom alla i hans omgivning är övertygade om att han inte förstår språket får han höra känsliga avslöjanden och diverse hemligheter.  Den gamla pensionatsvärdinnan Betty blommar upp när hon för första gången i sitt liv får träffa något så exotiskt som en utlänning. Den unga pastorsfrun Catherine väljer honom till trygg biktfar. Och hennes bror Ellard, en ung grabb som är något efterbliven, börjar undervisa honom i språket (med oväntad framgång...) Och den "kristna jaktklubben" klädd i vita kåpor, får ögonen på honom... "Bettys pensionat" blev en välförtjänt framgång för Folkteatern i Göteborg våren 1994. Evert Lindkvist rosades för sin värme

"Skulle det dyka upp fler lik är det bara å ringa", Lilla Teatern 1971

Bild
På ett kontor i London råkar städerskan Mrs Piper snubbla över ett lik. En stund senare finner hon samma lik i ett annat rum och när polisen kommer är naturligtvis liket försvunnet.  Den företagsamma och nyfikna Mrs Piper driver den svårt förkylda kriminalkommissarien Baxter till vansinne när hon lägger sig i mordutredningen. Naturligtvis blir det hon som hjälper honom att lösa fallet till sist. I Lilla Teaterns programhäfte står det "Om ni har haft en trevlig kväll - berätta det gärna för andra, men kom ihåg; berätta inte vem som är mördaren!" Det skall naturligtvis inte avslöjas här heller, däremot kan sägas att pjäsen är en briljant kriminalkomedi, alldeles för sällan spelad i Sverige. "Busybody" heter pjäsen på originalspråk, skriven av Jack Popplewell. På Lilla Teatern i Stockholm fick den en ovanligt lång och krånglig titel: "Skulle det dyka upp fler lik är det bara å ringa!" Rollen som städtanten Mrs Piper var som klippt och skuren för Agneta Prytz.

"Kaktusblomman", Vasan 1966-68

Bild
Vasateaterns chef Per Gerhard hade sett den franska komedien "Kaktusblomman" i Paris och var övertygad om en ny publiksuccé när han själv satte upp pjäsen i Stockholm. Den handlar om en tandläkare, som har en sköterska, vars charm han inte upptäcker. Han har en älskarinna också men uppger att han är gift. Sköterskan tvingas spela hans hustru och givetvis uppstår diverse förvecklingar och komplikationer. En skicklig kvartett bestående av Sven Lindberg, Maj-Britt Nilsson, Christina Schollin och Lars Lind spelade de fyra stora rollerna.  Publiken hade hjärtans roligt på premiären, men recensionerna dagen efter var näst intill förödande. "Vänta med Vasan" , var rubriken på Dagens Nyheters recension där Bengt Jahnsson skrev: "Något större intresse kan man omöjligt mobilisera för den kaktusblomma som i höst skall visas på Vasan. Varken pjäs eller föreställning tillhör de minnesvärda. Två fransmän har författat stycket. Är detta så blekt och uddlöst som Stig Ahlgrens

"Thehuset Augustimånen", Intiman 1954-56

Bild
John Patricks satiriska komedi "Thehuset Augustimånen" var en av 1950-talets mesta långkörare på teaterscenerna. Den hade premiär på Broadway 1953 där den gavs 1 027 gånger. 1954 kom den till Sverige och Intiman i Stockholm där den gick för utsålda hus i två år och passerade 400 föreställningar. Stig Olin regisserade och i ensemblen hittade man namn som Sven Lindberg, Sigge Fürst, Helga Brofeldt, Hasse Ekman, Börje Nyberg och Karl-Arne Holmsten m.fl. "Thehuset Augustimånen" handlar i korthet om en ockupationsofficers svårigheter med att inympa amerikansk demokrati i en liten by på en japansk ö. Pressen talade om komedisuccé på Intiman: "Intimans ridå gick på tisdagskvällen upp för en komedi som är vettig, maliciös, poetisk och kvick. Jag upprepar, mina damer och herrar: kvick" , konstaterade Per Erik Wahlund i Svenska Dagbladet. "Denna fina pjäs fick i Stig Olins regi och Bibi Lindströms dekor ett ypperligt utförande med framgångarna jämnt fördelade p

"Kamrer Gunnarsson i skärgården"

Bild
En tillknäppt kamrer lämnar högst ofrivilligt asfaltsdjungeln och hamnar ute i skärgården över midsommarhelgen. Det gör honom illa till mods, liksom allt annat som hör naturen till. Träden i Observatorielunden och plaskdammen utanför stadsbiblioteket är allt kamrer Gunnarsson sett av skog och vatten. Ända tills han faller av Djurgårdsfärjan, plockas upp av en stressad seglare på väg till Sandhamn, råkar bli stående på ett grund, plockas upp av en koloniföreståndare och omsider hamnar på Landsort. Kamrer Gunnarsson i skärgården I likhet med Odysseus - som till viss del inspirerat till handlingen - är kamrer Gunnarsson med om de mest fatala äventyr och irrfäder innan han återser sitt älskade Stockholm med ett "äntligen" på läpparna. Magnus Härenstam spelade huvudrollen som kamrer Gunnarsson. Han hade även skrivit manus tillsammans med filmens regissör Hans Dahlberg.  Bland övriga medverkande kan nämnas bl.a. Ulf Brunnberg, Anita Ekström, Lars-Erik Berenett och Bernt Dahlbäck. D

"Färdknäpp", Lorensbergsteatern 1989-90

Bild
Willy Russells komedi "Färdknäpp" handlar om två grannfamiljer i ett radhusområde utanför Liverpool. Dennis som ska fira sin 35-årsdag får spader. Han har tröttnat på det inrutade radhuslivet och bestämmer sig för att rymma. Samtidigt vilar ett orosmoln över området. Vandaler har slagit sönder alla trädgårdsstatyer, som naturligtvis alla har, samt klottrat på husväggarna.  "Färdknäpp" med sin dubbeltydiga titel hade först premiär på Scalateatern i Stockholm för att sedan flyttas till Lorensbergsteatern i Göteborg.  Dan Ekborg spelade huvudrollen som den krisande Dennis. Suzanne Ernrup spelade hans hustru. Grannparet gestaltades av Peter Harryson och Pia Green. Olle Ljungberg svarade för både regi och scenografi. Suzanne Ernrup och Dan Ekborg "Färdknäpp beskriver osofistikerat och underhållande en samtida verklighet som är påtaglig för en välavlönad medelålders generation. Russells avsikt är att få publiken att få syn på sig själv, pekpinnarna är lämnade därhän

"Pappa Marojes pengar", Göteborgs stadsteater 1960

Bild
"Det finns knappast någon ung skådespelare här i landet som har större ormtjusartalang än Ernst-Hugo Järegård. Med stryktäck elegans kan han slå sig ner på sufflörluckan och betrakta publiken med ett roat leende utan att säga ett enda ord. Vad ska han med repliker till? Han kan domptera publiken ändå!" Orden är hämtade ur Urban Stenströms recension i Svenska Dagbladet gällande "Pappa Marojes pengar" som hade premiär på Göteborgs stadsteater 1960. Denna jugoslaviska 1500-talskomedi handlar om en köpmansson från Dubrovnik som åker till Rom för att sätta sprätt på pappans femtusen dukater. Där hittar han en älskarinna som sluter honom till sin fylliga barm, förskönar sig med dyrbara smycken - på hans bekostnad förstås - och låter sitt bankkonto växa. Då kommer pappa Maroje själv för att rädda om inte sin son så åtminstone sina pengar. Tursamt nog träffar han på tjänaren Pomet som kvickt fattar situationen och ser möjligheter att utnyttja den för sin egen herres räkning

"Gungstolen", Intiman 1961-62

Bild
"Hasse Ekman har haft premiär på Intima teatern - han medverkade som författare, regissör och innehavare av en av huvudrollerna. Pjäsen hette Gungstolen, den framkallade under premiären sådana ovationer, att direktionen sannolikt måste ta vissa förstärkningar av takkonstruktionen i salongen under allvarligt övervägande" , skrev Sven Stolpe i Göteborgs-Posten om Hasse Ekmans komedi "Gungstolen". Pjäsen handlade precis som titeln antyder om en gungstol. Gungstolen hade den magiska kraften att kunna förverkliga den gungandes erotiska önskedrömmar.  Publiken fick möta Hasse Ekman i rollen som damtidningsredaktör. Sickan Carlsson gjorde scencomeback i rollen som redaktörens hemmafru. Alice Eklund spelade hennes mor, en friherrinna från Göteborg. Maude Adelsson gestaltade en tonårstjej från grannvillan, och Sven Lindberg en ungdomskamrat till redaktören. Yngve Gamlin hade signerat scenografin föreställande ett vardagsrum i Äppelviken. Mago svarade för kostymerna. Trots at