Nöjesvirveln

"Det finns knappast någon ung skådespelare här i landet som har större ormtjusartalang än Ernst-Hugo Järegård. Med stryktäck elegans kan han slå sig ner på sufflörluckan och betrakta publiken med ett roat leende utan att säga ett enda ord. Vad ska han med repliker till? Han kan domptera publiken ändå!" Orden är hämtade ur Urban Stenströms recension i Svenska Dagbladet gällande "Pappa Marojes pengar" som hade premiär på Göteborgs stadsteater 1960. Denna jugoslaviska 1500-talskomedi handlar om en köpmansson från Dubrovnik som åker till Rom för att sätta sprätt på pappans femtusen dukater. Där hittar han en älskarinna som sluter honom till sin fylliga barm, förskönar sig med dyrbara smycken - på hans bekostnad förstås - och låter sitt bankkonto växa. Då kommer pappa Maroje själv för att rädda om inte sin son så åtminstone sina pengar. Tursamt nog träffar han på tjänaren Pomet som kvickt fattar situationen och ser möjligheter att utnyttja den för sin egen herres räkning

"En man för mycket" utspelas i bokförläggare Markhams våning i London. Tre otrogna par, ovetandes om varandra, har råkat stämma träff i våningen när bokförläggaren och hans fru ska bort på middag. Samtidigt härjar en tvivelaktig inredningsarkitekt i hemmet och en mycket moralisk barnboksförfattarinna kommer på besök för att skriva kontrakt. Det blir en härva av trassel, prassel och förvecklingar. Varje gång en dörr öppnas kommer fel person in och dubbelsängen har så klart en framskjuten position i handlingen. Pjäsen är skriven av farsmästarna Ray Cooney och John Chapman. Originaltiteln är "Move over Mrs Markham". Urpremiär var det i London 1977, två år senare gavs den på Folkan i Stockholm med Jan Malmsjö i huvudrollen. Säsongen 1992-93 satte Hagge Geigert upp "En man för mycket" på Lisebergsteatern i Göteborg. Paret Herman och Britt Ahlsell regisserade och sonen Puck Ahlsell spelade huvudrollen som bokförläggaren Mr Markham. Laila Westersund gestaltade bo

Lena Brogren hette en av de allra pålitligaste aktriserna vid Göteborgs stadsteater. Hon tillhörde "teaterns begåvningsreserv" som Ernst Günther kallade de kvinnliga skådespelarna.  I mer än 40 år var Lena trogen scenen vid Götaplatsen. Hon kom dit som elev vid scenskolan redan 1952, då hade hon hunnit spela amatörteater i hemstaden Västerås och genomgått Calle Flygares teaterskola i Stockholm.   Lena hade en ovanlig intensitet och närvaro i allt hon gjorde och lämnade ingen oberörd. Man kan undra varför hon inte blev större? Varför omnämns inte hon i samma andetag som Margaretha Krook eller Sif Ruud? Förmodligen berodde det på att hon inte hade några ambitioner att slå igenom och bli rikskänd. Lena Brogren förekom aldrig i kändisspalterna eller i några hemma-hos-reportage. Intervjuerna med henne är få. Men stadsteaterns publik uppskattade henne, likaså recensenterna.  En och annan undrade om det inte var enahanda att gå och slita på samma arbetsplats år efter år? Nej, det ty