Nöjesvirveln

För den västsvenska revypubliken är namnet Ingvor Wennberg säkert bekant. Hon föddes rakt in i nöjesbranschen, pappan var den göteborgske revyartisten Nisse Wennberg. Det var i en av hans revyer på Nya Folkan som Ingvor debuterade 1943. Hon kom att medverka på många revyscener i Västsverige, i Halmstadsrevyn hos revykungen Palle Palmé, i Curt Petersons Boråsrevyer på Folkan och hos Lars Helander i Boråsparken. Hon ingick i Stora Teaterns ensemble när man gav sig ut på folkparksturné med operetten "Kyska Susanna" och hon gästspelade i Gösta Bernhards Casinorevy på Lisebergsteatern. Under fyra år turnerade hon med kabarégänget "Glada fyran".  Minns ni den norsk-svenska thrillerserien "Röd snö" med Tomas von Brömssen i rollen som den något bortkomne Evert Lind? Det är Ingvor Wennberg som spelar hans mor Ruth Lind, föreståndarinna för pensionatet där kusligheterna utspelar sig.  Ingvor Wennberg som Pippi Långstrump. Men det var genom sitt långa sa

Ännu en legend har gått hädan. Arne Weise har lämnat oss. Han var med i televisionens barndom, redan 1956 gjorde han sin TV-debut. Weise var alltid prydlig och korrekt, klädd i kostym och slips, ibland också i väst. Så skulle man se ut på 1950-talet. Sedan blåste förändringens vindar då den prydlige Arne stack ut bland alla jeansiga, tröjiga och säckiga kollegor. Inte ens när han gjorde sina naturprogram gjorde han avkall på sin elegans trots att en del ansåg att han borde ha Fjällräven och gummistövlar. Under en period på 1970-talet var han chef för barn- och ungdomsprogrammen, fortfarande i väst. De "samhällstillvända" oroade sig för att barnen skulle bli distraherade och rent av ta skada av så mycket prydlighet. Arne Weise (1930-2019) Under tre decennier var Arne Weise de ensammas vän på julafton. Prydlig och vänlig satt han i sin fåtölj och tände ljuset och lotsade tittarna genom julaftonskvällen. I en intervju berättade han om sin ensamma vandring hem i juldag

När teaterdirektören Gustav Wally bjöd in till premiär var det fest. Hela det Stockholm som brukade spegla sig i veckopressen och teater- och filmspalterna var där. Wallys lyxrevyer var en fröjd att skåda när det gällde dräkter, scenografi och kvinnlig fägring. 1945 års sommarrevy "Wallys Garden Party" på Cirkus Kungl. Djurgården utgjorde inget undantag. Här fanns stora eleganta balettnummer, varieténummer av internationell klass, traditionella kupletter, sketcher och monologer.  Den berömda dirigenten Sixten Ehrling ledde orkestern.  Här fanns clownen Charlie Rivel tillsammans med sina fyra barn Paulina, Juanito, Valentino och Charlie J:or. Publiken fick bland annat uppleva Charlie Rivels berömda Chaplinimitation medan barnen fick visa prov på sin musikalitet och danskunnighet. Gustaf Torrestad var revycharmören som svarade för skönsången, bland annat "Ett hörn av Rue Gabrielle", ett storslaget nummer som flera recensenter utnämnde till kvällens bästa ins

Det händer väl inte alltför ofta att Kungliga Dramatiska Teatern kan annonsera om skrattsuccé. Men hösten 1974 skrattades det mycket i marmorpalatset vid Nybroplan när Ludvig Holbergs gamla 1700-talskomedi "Den jäktade" sattes upp på stora scenen.  "Den jäktade" handlar om den virrige Viegelschrey som tycker sig ha så mycket att bestyra att han inte får någonting uträttat. Han tänker gifta bort sin dotter med en riktig tråkmåns. Husets piga griper in och ser till att flickan får gifta sig med mannen hon älskar.  I huvudrollen som den ständigt stressade Viegelschrey sågs Jan-Olof Strandberg. Lena Nyman spelade den listiga pigan Pernille, Ernst-Hugo Järegård hennes påhittige medhjälpare Oldfux. Margaretha Krook gjorde en av sina mer groteska rolltolkningar som en äldre och mycket kärlekskrank piga. Henning Moritzen regisserade och i övriga roller fanns bland andra Hans Klinga, Gösta Prüzelius, Ingvar Kjellson och Per Mattsson.  Jan-Olof Strandberg och Lena Nyman Åke J

De tre skådespelarna hade mycket att göra. Sten Ardenstam som präst, koling och stammande beväring. Berith Bohm var hustru, glädjeflicka och svärmor. Stig Grybe skiftade mellan greve, dräng, byfåne samt huvudrollen som Albert Engström.  "Engströms blandning" som gavs på Komediteatern på Gröna Lund i Stockholm sommaren 1984 byggde på Albert Engströms mest kända berättelser, som "Karl XII" och "August Karlssons återkomst". En del sketcher baserades på Engströms teckningar och historier från skämttidningen Strix. Detta var första gången som Albert Engströms figurer presenterades på en teaterscen. Berith Bohm och Sten Ardenstam Komediteaterns producent och regissör Pi Lind låg bakom idén och hade sammanställt kavalkaden tillsammans med Sigvard Mårtensson. För scenografin svarade Albert Engströms släkting Dag Engström, ett aktat namn i teaterkretsar. Den välkände dragspelaren Nils Fläcke stod för ackompanjemanget i föreställningen. "Många av

Skådespelerskan Brita Billsten kom aldrig att tillhöra någon av de mest kända eller uppburna aktriserna inom svenskt teaterliv, men hon hade en lång scenkarriär och hann jobba med många av de riktigt stora elefanterna.  Hon började som balettflicka på Helsingborgs stadsteater 1944 när Ingmar Bergman var teaterchef. 1946 prövade hon in till Dramatens elevskola i Stockholm och blev antagen. Jarl Kulle, Ingvar Kjellson och Per Gerhard hörde till klasskamraterna. För Brita blev det mest statistuppgifter och småroller på Dramaten och efter läroåren återvände hon till stadsteatern i Helsingborg. Så småningom träffade hon sitt livs kärlek, flygaren, skådespelaren och regissören Tom Dan Bergman, de gifte sig redan efter två månaders bekantskap. Mellan 1959 och 1973 drev Tom Dan Bergman Lilla Teatern i Stockholm där Brita var med i flera uppsättningar, men som teaterchefens fru nöjde hon sig med andraplansroller. Brev och fotografi från Brita Billsten. Vid 45 års ålder tyckte Brita

"Så tuktas en hustyrann", en komedi av John Fletcher, fick sin Sverigepremiär på Stadsteatern Norrköping - Linköping 1961. Titeln anknyter förstås till Shakespeares "Så tuktas en argbigga".  Det samma gör handling och rollkaraktärer. Den publik som berördes illa av busen Petruccios triumf i Shakespeares pjäs kunde hämta tröst genom att bevittna ragatan Marias fruktansvärda hämnd hos Fletcher. Båda författarna verkar ha viljat fastslå att kärlek bör råda i äktenskapet, kärlek och billig jämlikhet.  I Fletchers pjäs har hustyrannen Petruccio blivit änkeman efter sin lyckligt kuvade Katarina och istället gift om sig med hennes yngre syster, vilken här som hos Shakespeare heter Maria. Han hade förstås väntat sig att Maria skulle vara en snäll och foglig liten hustru men hon tar snabbt kommandot i hemmet.  I rollistan fanns namn som Bertil Norström, Margreth Weivers, Göthe Grefbo och Öllegård Wellton, alla populära hos östgötapubliken. En av pjäsens unga friare

En singelskiva som gick varm hemma hos oss i början av 1980-talet var Bengt Pegefeldts roliga "Köppäbävisan". Än idag rycker det i mungiporna när jag hör den låten. Frågan är om vi någonsin spelade B-sidan? Jag har inget som helst minne av "Popsnörerock", den förblev nog ospelad. Bengt Pegefeldt jobbade som musiklärare vid Forssaängskolan i Borlänge och skrev låten mest på kul för att eleverna skulle få nåt nytt att sjunga. Låten gick hem hos barnen som ständigt gick och nynnade på den. När Pegefeldt framförde "Köppäbävisan" live i radioprogrammet "Musikpuls" blev redaktionen nerringda av lyssnare som undrade om låten fanns på skiva, det gjorde den ju inte.  Men Bengt tog med sig några elever och åkte till studion i Falun och spelade in låten, alltihop bekostade han själv. Skivan trycktes upp i 1 000 exemplar som snabbt tog slut och en ny upplaga fick snabbt pressas fram. Snart låg "Köppäbävisan" etta både på Svensktoppen och p

Se även: "Tolvskillingsoperan", Helsingborgs Stadsteater 1977 "Spelman på taket", Helsingborgs Stadsteater 1979

"Publiken hade strömmat till Folkan för att få en fröjdefull afton. Det föreföll som om förväntningarna gott och väl blev infriade",  skrev Barbro Hähnel i Dagen Nyheter om 1961 års Kar de Mumma-revy "Förälskad i Stockholm" som hade premiär på Folkan dagarna före Valborgsmässoafton. Kar de Mumma hade trummat ihop en bra ensemble med publikmagneter som Stig Järrel, Inga Gill, Lars Ekborg, Hjördis Petterson, Gaby Stenberg m.fl. Ett par nummer i revyn räknas idag som klassiker. Dit hör sketchen "Förälskade i stockholmstrafiken" med Stig Järrel, Lars Ekborg och Sven Holmberg, som sammanträder om hur man skall försvåra framkomligheten för bilisterna i Stockholms innerstad. Kupletten "Två eldiga spanjorer" med Lars Ekborg och Stig Lonnert instämda i faderskapsmål av flickorna Succia, Tussilull och Tussilo hörde också till revyns höjdpunkter. Även Ekborgs fönsterputsare "Han som stiger mot höjderna" får räknas till klassikerna. Den so

Det finns många roliga anekdoter om revykungen Ernst Rolf. Han lär ha varit en mycket charmerande herre, omöjlig att bli arg på. Vid ett tillfälle skulle Ernst Rolf träffa teaterkungen Albert Ranft för att diskutera ett samarbete. Mötet var bestämt till klockan tre på eftermiddagen. Klockan slog tre men ingen Rolf syntes till och han syntes inte ens när klockan slog fyra. Albert gick av och an på golvet som en retad tiger, han var sannerligen inte van att vänta och då Rolf äntligen dök upp utbrast han: "Hur kan man vara så förbannat vårdslös med tiden?" "Lugna dej, Albert! Lugna dej! Jag har varit på frukost hos Daniel Fallström. Kan du förresten göra så här? På ett ögonblick hade Rolf fått av sig rocken, kastat sig på golvet, fört benen över huvudet så att tåspetsarna nådde golvet och reste sig därefter triumfatoriskt.  "Va fan menar du med det där?" skrek Ranft. "Här är det fråga om viktiga saker". "Ja, men kan du göra det då?&quo

När Anita Wall dök upp i strålkastarljuset i slutet av 1950-talet fanns det många berömda Anitor: Björk, Ekberg och Lindblom. Wall är den som hållit sig bäst genom åren.  Hon är barnfödd på Söder i Stockholm. Fadern var timmerman, kommunist och reko. Morsan var glad, fantasifull och dito. Bägge gillade sin dotter även när hennes tonårsilska blommade. "Det är bra med Anita, hon har så jämt humör. Alltid förbannad!"  brukade pappan säga. Fem gånger fick Anita Wall försöka innan hon äntligen blev antagen till Dramatens elevskola. Där hamnade hon i ett getingbo av talanger: Börje Ahlstedt, Per Ragnar, Lars Amble, Evabritt Strandberg. Börje Ahlstedt och Anita Wall var de enda med s k arbetarbakgrund. Bägge lika fumliga vid balettstången. Det gick ändå bra för båda. Mycket bra! Anita Wall blev kvar på Dramaten men slog igenom med dunder och brak via TV-teatern. I Arnold Weskers "Rötter".  Året var 1968, ett vanskligt år att bli berömd i. Svårt för duktiga, som råkade

Teater Glädjehuset bildades 1993 av sex skådespelare som just blivit uppsagda från Malmö stadsteater. I september samma år satte den nybildade gruppen upp den engelska farsen "Hassans hotell" på Star Hotel i Lund. Precis som titeln antyder utspelar sig farsen på ett hotell och innehåller de klassiska ingredienserna med dörrar som smäller, älskarinnor som förväxlas, fel personer hamnar i säng med varandra... Mitt i röran står hotellägaren Hassan, en godmodig invandrare som försöker ordna upp alla bekymmer.  "Föreställningen är språkligt vig och ofta kvick, men det är besvärande långt mellan de hjärtliga skratten. Skådespelarna har också ett hårt arbete att övervinna konferenslokalens stora och ödsliga salong. Någon sensmoral att tala om spårar jag inte. Jag skulle önska att Teater Glädjehuset satte ribban lite högre nästa gång. Det finns även komedier med innehåll." skrev DN:s recensent Sven Hansell. Yvonne Erlandsson i Arbetet: "Teater Glädjehuset gör,

Dansaren och showmannen Lasse Kühler hade hunnit skriva ner många av sina artistminnen innan han avled i juni 2014. Hans döttrar Marie och Cathrin har färdigställt materialet till en spännande minnesbok som utkom i fjol: Lasse Kühler, en dansares grundsteg och snedsteg. I boken får vi följa Lasses svindlande danskarriär på krogar, teaterscener, cirkus, film och TV. Han berättar om sina samarbeten med storheter som Nils Poppe, Git Gay, Jarl Kulle, Charlie Norman, Hjördis Petterson, Hagge Geigert, Eva Rydberg, Björn Skifs och många fler.  1976 började han undervisa då han öppnade sin dansskola i Stockholm, han kom att lära flera generationer att dansa. Många framstående artister har tagit sina första stapplande steg på Lasse Kühlers dansskola. Från allra första början gick det inte så bra. Lasse annonserade om lektioner i stepp, showdans och bugg men ingen visade intresse. Lasse hade glömt en viktig detalj i annonserna - adressen och telefonnumret till skolan.  Boken om Lasse Kühle

1969 års Hagge-revy på Lisebergsteatern fick titeln "Under täcket" och startade i en jättelik paradsäng, stor nog att rymma hela ensemblen bestående av Sune Mangs, Laila Westersund, Hans Wahlgren, Ewa Roos, Gittan Kjell och Georg Adelly. En efter en kom de krypande fram under täcket för att gissla det svenska välfärdssamhället i kupletter, sketcher och monologer.  Det gångna året hade varit gruppteaterns hektiska år och den häcklades friskt i första akten, som i övrigt rosade och risade ungdomens frigörelse och gav stort svängrum åt grupperotik och könssamhälle både över och under täcket. Det skojades om Barbro Jansson och påvens p-piller-moral. Göteborgs illröda stadsteater döptes om till "Pekingoperan" och det drevs med Black Powers svarta knytnävar i OS. "Det finns en del nummer i den nya revyn som inte har nämnvärd lyskraft men där finns också förvånansvärt många höjdpunkter och framförallt finns där numera effektiva slutrader i kupletter och texter&quo

Den 30 oktober 1981 var det premiär för "Amadeus" på Stockholms stadsteater. Pjäsen, skriven av Peter Schaffer, handlar om den berömde tonsättaren Wolfgang Amadeus Mozart och hans avundsjuka rival, hovkapellmästaren Antonio Salieri. Rollen som Mozart spelades av en 27-årig Philip Zandén som här fick sitt genombrott som skådespelare. "Philip Zandéns Mozart är en överraskning. Han har lagt ner hela sin själ i rollen och åstadkommit något i ordets bokstavliga mening fantastiskt. Hans lösa galna skratt är oförlikneliga, hans uppsluppenhet har den rätta stolligheten, hans obstinata utbrott i opassande skällsord är häpnadsväckande. Någon har hittat ett mer eller mindre autentiskt porträtt av Mozart, där denne skelar. Philip Zandén har lärt sig också den konsten och utnyttjar den inte minst i de scener där Mozart koncipierar Trollflöjten. Nog är detta magi!" skrev teaterkritikern Åke Janzon i SvD.  Nils Gredeby i Stockholms-Tidningen var negativ: "Publiken lider slu