Nöjesvirveln

"Jag börjar bli gammal, jag måste göra det här NU. Snart är det för sent" , sa 55-årige Jan Malmsjö till pressen inför sin krogshow på Börsen i Stockholm 1987.  "I grevens tid" kallade han showen där han samlat ihop ett pärlband av operett- och musikallåtar. Han inledde som greve Danilo i "Glada Änkan", sedan följde nummer ur "Me and my girl", "Stoppa världen - jag vill stiga av", "La Cage aux Folles" och "The Phantom of the Opera". Som moatjé till Malmsjö fanns Birgitta Smiding, inlånad från Malmö Stadsteater. Här fanns åtta dansare drillade av Hans Marklund och därtill Anders Berglunds 20-mannaorkester. "Världsklass Malmsjö!" utropade Aftonbladets nöjeschef Lars Anrell och delade ut fem plus i betyg: "Han dansar, skämtar och sjunger och det vi ser är en artist fullt i klass med de utländska stjärnor som stundtals tar 4 000 kronor för en biljett. Men Jan Malmsjö är betydligt billigare - och naturligtv

Hösten 1978 öppnade Folkan vid Östermalmstorg i ny regim: Olle Kinch hade köpt teatern av Europa-Film och en ny epok inleddes.  Kinchs första program blev musikalen "Sommarnattens leende" med musik av Stephen Sondheim, baserad på Ingmar Bergmans film från 1955. Handlingen utspelar sig på en herrgård bland listiga älskarinnor och svartsjuka älskare, dueller och kärleksdrycker.  Sällan eller aldrig har väl Ingmar Bergman varit så lättsam och rolig som när han skrev "Sommarnattens leende". Olle Kinch hade samlat ett riktigt stjärnuppbåd på Folkan. Ulla Sallert och Jan Malmsjö sågs i de roller som i filmen tillhörde Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand. Den gamla Madame Armfeldt som Naima Wifstrand gjorde i filmen spelades här av ingen mindre än Zarah Leander.  Zarah hade inte framträtt på en Stockholmsteater på mer än 40 år så hennes comeback blev något av en sensation. Andra namn i rollistan var bl.a. Tor Isedal, Grynet Molvig, Lena Ericsson och Staffan Götestam. Stig

"Sagolikt" var rubriken i Aftonbladet när klassikern "My fair lady" gick upp på Nöjesteatern i Malmö. Jens Peterson delade ut fyra plus i betyg och skrev: "Som en saga. I musikalen förvandlas Eliza från blomsterflicka till välpratande dam. Och här får Sofie Lindberg som spelar Eliza ett stort genombrott. Med charm och utstrålning och bra röst matchar hon Jan Malmsjö i denna klassiska musikal." Jan Malmsjö hade alltså lockats till sin gamla hemstad för att spela språkprofessor Higgins. Malmsjö i Malmö betyder utsålda hus. Uppåt 70 000 biljetter var förhandsbokade innan premiären gick av stapeln. Malmöflickan Sofie Lindberg gjorde succé som Eliza. Hennes pappa Doolittle gestaltades av Anders Aldgård. Här fanns Stig Grybe som överste Pickering, Maj Lindström som den bestämda Mrs Higgins och Ulf Källvik som den förälskade Freddy. Claes Sylwander regisserade och hade även signerat scenografin. Gordon Marsh skapade koreografin och Svenbörje Gaborn stod för kosty

Skådespelaren och entertainern Jan Malmsjö fyller 90 år idag. Grattis! Redan som fyraåring stal han scenen för sina föräldrar, det skånska dansparet Fritzi. Första riktiga rollen var som piccolo med en enda replik: "Fy fan, vilket sällskap!"  Då var han åtta år.  Så småningom blev det utbildning vid Dramatens elevskola. Där vann han en ryktbarhet som killen som försökte tala mer likt den store Gösta Ekman än Ekman själv någonsin gjort. Idag räknas Malmsjö som en av våra mest mångsidigaste skådespelare, utrustad med en enorm begåvning bakom alla maneren och gesterna. Redan i slutet av 1950-talet lade han publiken för sina fötter som kabaréartist och underhållare. Rollen som Lilleman i "Stoppa världen - jag vill stiga av" på Scala 1963 blev ett ordentligt genombrott. Framgången blev så stor och påfrestande att han faktiskt ville stiga av och tog sig därför ett sabbatsår.  Han blev veckopressens favorit som talade ut om sina kvinnor, sorger, drömmar och sin mångalenska

I Peter Shaffers "Black Comedy" skall sex människor klara upp diverse trassligheter i en becksvart lägenhet efter att proppen har gått. Det uppstår diverse pinsamma situationer när t.ex. ett stulet möblemang skall bortföras, en älskarinna skall smugglas undan, en tilltänkt svärfar skall smörjas...  Folk går aningslöst genom stolar, ställer glas på lampskärmar, finner sig plötsligt sitta i en nytillkommen gungstol istället för stolen som stod där nyss... Idén till "Black Comedy" fick Peter Shaffer från Pekingoperan, från episoden "Värdshuset vid skiljevägen" hämtad från den kinesiska folksagan "Generaler i Yangfamiljen", som berättats i Kina sedan 1300-talet. Två människor utövar en duell i ett alldeles mörkt rum på ett värdshus. Stycket spelas på en fullt upplyst scen, men aktörerna beter sig som om det vore kolmörkt.  Sandrews satte upp "Black Comedy" på Intiman 1968 med Jan Malmsjö i huvudrollen. Runt honom fanns en rutinerad ensembl

"Alltsedan paradiset" hette en engelsk komedi från 1920-talet författad av J. B. Pristley. Två danskar vid namn Poul Sørensen och Erik Fiehn återupptäckte pjäsen i början av 60-talet och gjorde om den till musikal.  Handlingen rör sig inte särskilt mycket kring Adam och Evas förehavanden i paradiset utan består mest av en rad sammanfogade sketcher om äktenskapets för- och nackdelar, framspelade av ett äldre och ett yngre par. Några fikonlöv förekom alltså inte på Scalas scen, kostymskaparen Mago hade istället öst på ordentligt med sin outtömliga klädfantasi och gjort det hela till rena rama utstyrselteatern.  En fin kvartett skådespelare utgjorde ensemble, det var Max Hansen, Annalisa Ericson, Jan Malmsjö och Lena Granhagen. Paret Carl-Axel och Monica Dominique svarade för pianoackompanjemanget. Egon Larsson regisserade. Kritikerna rosade skådespelarna men beklagade att de fått en alldeles för svag pjäs att jobba med. Mest positiv var Aftonbladets recensent Hartvic Kusoffsky:

1960-talsmusikalen "Stop the World - I Want to Get Off" handlar om Lilleman. Man får följa hans livsresa från vaggan till graven. Han är en riktig streber som aldrig missar ett tillfälle att förföra de unga damer som kommer i hans väg. Han summerar sitt liv med repliken: "I hela mitt liv har jag bara älskat en enda människa - och det är mig själv." Musikalen hade premiär i London 1961 och fick sin Sverigepremiär på Scalateatern i Stockholm 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i de två stora rollerna. Ivo Cramér svarade för såväl regi som koreografi. Föreställningen innebar ett ordentligt genombrott för Jan Malmsjö och en av musikalens låtar "Bygga upp ett stort berg" har funnits på hans repertoar alltsedan dess. Även för Anna Sundqvist innebar föreställningen ett stort kliv framåt i karriären: "Föreställningens glada överraskning är en ung dam vid namn Anna Sundqvist, som spelar inte blott Lillemans maka, den rikemansdotter han gör med barn och med

På nyårsafton 1989 var det premiär för "Skaffa mig en tenor" på Folkan i Stockholm. "Lend me a tenor" som den heter på originalspråk är skriven av Ken Ludwig och utspelar sig på en opera i Cleveland i USA 1934. En kväll ska den världsberömde tenoren Tito Merelli framföra Verdis "Othello". Merelli dyker upp på operan i väldigt dåligt skick och kan inte genomföra föreställningen. Operachefens alltiallo Max som är en hängiven amatörsångare klär ut sig till Merelli och hoppar in i rollen. Max visar sig ha en alldeles utmärkt stämma. Här finns också några galanta damer som försöker få en stund ensamma med stjärntenoren. Merellis svartsjuka hustru Maria dyker upp och försöker förhindra detta. Det blir förvecklingar och en rad missförstånd innan ridåfallet. Teaterchefen Olle Kinch hade trummat ihop en stjärnspäckad ensemble. Jan Malmsjö spelade den stora divan Merelli. Inga Gill iklädde sig rollen som hans hustru. Björn Gustafson spelade den stressade och koleris

"Revy" var en underhållningsserie på tre program som hade premiär i Sveriges Television den 7 november 1970.  Karin Falck var producent, Nisse Hansén kapellmästare, Gordon Marsh svarade för koreografin och lustifikationerna skrevs av manusförfattarna Bengt Linder och Björn Barlach. Artisterna som framträdde var Monica Nielsen, Isa Quensel och Jan Malmsjö. Programmen spelades in live inför publik på Cirkus i Stockholm utan några omtagningar. Karin Falck menade att det skulle vara mer livsglädje än perfektionism. Någon kameramiss eller en bortslarvad replik gjorde inte så mycket. Förutom de tre artisterna fanns en balett med i bilden också, fyra unga herrar och två damer.  TV-kritikern Ingvar Orre i DN talade om storsuccé redan efter första avsnittet: "Jag tycker mycket om den här blandningen och anser att Jan Malmsjö med sitt våldsamt oblyga utspel är en rejäl tillgång för oss som vill ha trevligt på lördagskvällarna." Åsa Wall i Svenska Dagbladet tilltala