Nöjesvirveln

Det finns inte många genuina clowner längre. Clownen - han som har allt: poesin, tragiken, skrattet, tårarna.  Men Tomas von Brömssen finns tack och lov, idag fyller han 80. Hipp, hipp, hurra! Med en fot i buskisen och en fot i den "seriösa" teatern borde han kanske stå lite vingligt. Tomas står mycket stadigt. Han har letat sig djupt in i både publikens och kritikernas hjärtan. Han var något av en klassens clown i skolan, i lumpen härmade han furirer så att polarna nästan skrattade på sig i tvåvåningssängarna. När det var dags att plugga till lärare på Högskolan kunde han omöjligt avstå från spex och studentteater. Kamraterna såg till att han hamnade på scenskolan i Malmö istället.  Debutrollen var som förste älskare i Shakespeares "En midsommarnattsdröm". Det blev fyra år i Malmö innan han kom hem till Göteborg 1973. Hoppade rätt in i Stadsteaterns skolteatergrupp och skrev tillsammans med Ola Lindegren barn- och ungdomspjäsen "Rycket". Den höjdes till s

Efter den enorma framgången med "Tomas revy" 1990 var Tomas von Brömssen lite rädd för att göra en uppföljare. Det är svårt att upprepa en succé, tvåan blir sällan lika bra. Men så kom han på idén att göra två revyer på en gång, åtminstone kallade han föreställningen för "Tomas revy II & III".  Den svåra uppföljaren, revy nummer två, klarades av i första akten. Efter pausen presenterades revy nummer tre. Fiffigt! Alltihop utspelade sig i Ingemar Wibergs påhittiga scenografi som var full av tekniska lösningar, bl.a. fick Tomas sällskap av en mekanisk dockbalett som åkte upp och ner ur scengolvet.  Några av hans kända karaktärer dök upp även denna gång bl.a. dalkullan med de långa flätorna och den pratsjuke kyparen Yngve Gylling.  Som så ofta i dessa sammanhang regisserade Bo Hermansson. Sven-Eric Dahlberg var kapellmästare för ett svängigt tolvmannaband.  Trots jämförelser med Tomas första enmansshow så mottogs revyn väl av kritikerkåren: "Revyn är en höjdar

Där var hundar och katter, där var en gris, en papegoja, en häst, en baby, där var mycket vatten och rök, rök, rök. Samt snö. Och bandage.  24 program, mer än nio timmar - var och en som går in i en sån lång och stor TV-produktion vet att det är en svettig tid som stundar. Men när "Albert & Herberts julkalender" spelades in var det som att gå på en lyckad fest istället. Inför premiären i december 1982 berättade de inblandade om sina minnen från inspelningarna i en artikel i Röster i Radio-TV. Sten-Åke Cederhök, som spelar Albert: - Grisen! Grisen är mitt oförglömligaste minne från denna gudomliga inspelning. Jag hade skrivit ett avsnitt, där jag optimistiskt nog låter grisen Gottfrid svälja en medalj - det känsliga sammanhanget ska inte avslöjas så här i förväg. Jag talade med Bosse (Hermansson) om att vi med klipp och närbilder skulle kunna fejka situationen så att publiken skulle kunna bli på det klara med att lille Gottfrid mumsar i sig medaljen.  Tagningen kom, vi mot

Skrothandlarna Albert och Herbert behöver väl ingen närmare presentation. TV-serien med Sten-Åke Cederhök och Tomas von Brömssen blev omåttligt populär när den drabbade tittarna i mitten av 1970-talet. Den har sänts i repris ett flertal gånger, givits ut på dvd och finns att återse på Öppet Arkiv. Våren 1983 tyckte man att man hade kramat ur allt som gick ur figurerna och bestämde sig för att sätta punkt för hela Albert & Herbert-epoken med folkbuskspelet "Mordet på Skolgatan 15" som spelades upp på Lisebergsteatern i Göteborg.  Huset på Skolgatan 15 i Haga hotas av rivning, men de båda skrothandlarna tar strid och barrikaderar sig i sitt hem för att hindra grävskopor och rivningsmanskap för att ta sig fram. Samtidigt får Albert anonyma hotbrev och blir mycket skärrad.  Manuset skrevs av de båda engelsmännen Ray Galton och Alan Simpson och bearbetades i vanlig ordning av regissören Bo Hermansson. På scenen hade Sten-Åke och Tomas sällskap av Barbro Oborg, Ulf Dohlst

Idag är det 30 år sedan Tomas von Brömssen hade premiär på sin enmansföreställning "Tomas revy" på Lisebergsteatern i Göteborg. Efter 15 år tillsammans med sin läromästare och revypappa Sten-Åke Cederhök skulle Tomas för första gången stå på egna ben. Han fick god uppbackning av regissören Bo Hermansson, kapellmästaren Sven-Eric Dahlberg och scenografen Ingemar Wiberg. På scenen hade Tomas sällskap av de tre dansflickorna Claudia Cremer, Lotta Garthon och Maria Mebius-Schröder.  Föreställningen startade med en skildring av Tomas uppväxt på Räntmästargatan 14 i arbetarstadsdelen Lunden i Göteborg och slutade med en finstämd hyllning till Sten-Åke Cederhök som avlidit bara några månader före premiären. Däremellan spelade Tomas von Brömssen upp hela sitt register; som rysktalande clown, som klarinettist, som liten kutryggig cittraspelande gumma, som tonårstjej, som orolig förälder med barnvakt hemma...  Många snabba klädbyten blev det. När den pratsjuke kyparen Yngve Gylling

Lördagen 28 november 1942 är ett tåg på väg norrut från Göteborg. Ombord finns bland annat den unga norskan Anne Eriksen, som delar kupé med en man som utger sig för att vara svensk löjtnant. Innan flickan stiger av tåget är mannen död, mördad med ett knivhugg i ryggen... Det är upptakten till Bo Hermanssons och Tony Williamsons thriller "Röd snö" som visades i TV vintern 1985.  Handlingen utspelar sig på ett litet pensionat i Dalsland, bara fyra kilometer från norska gränsen. Där vimlar det av mer eller mindre underliga figurer, och innan första avsnittet tagit slut hittas ytterligare en man mördad. Hemmasonen och pensionatets allt-i-allo Evert Lind, påpekar i all stillhet, men med all rätt: - Det händer så mycket konstigt här... Även om "Röd snö" är en spionthriller och innehåller allvarliga ämnen som kriget och det norska motståndet så kan den ändå betecknas som en komedi, den är full av komiska inslag. Av alla de komiska roller Tomas von Brömssen ge

Sommaren 1987 bjöd Sten-Åke Cederhök och Tomas von Brömssen på "Sommarkvetter", en rolig timme på Lisebergsteatern. Skrothandlarna Albert och Herbert från Haga fanns givetvis med som en slags röd tråd genom föreställningen. Tomas presenterade sin välkända kypare (han med kanintänderna). Sten-Åke sjöng kupletter och drog vitsar så att folk kiknade i bänkraderna. Oförglömlig är von Brömssens fäbodjänta som höll en monolog på helt obegripligt bygdemål.  "En föreställning som värmer i hjärtat" skrev Peter Sandberg i Dagens Nyheter. Expressens Anders Björkman: "Jag kan tänka mig rader av erkända underhållningsartister som hade fallit platt till scengolvet i detta sammanhang. Här räcker inte scenskolans grundutbildning, här krävs känsla, kontakt med publiken och ett stort hjärta. Cederhök, 75, och Brömssen, 44, detta unika svenska scenpar, låter hjärtat vara med. Och den som inte njuter av deras samspel och utspel, den är själv helt tom i bröstkorgen." M