Nöjesvirveln

Vintern 1970 sammanstrålade Östen Warnerbring, Cornelis Vreeswijk och Ernst-Hugo Järegård i en gemensam krogshow på gamla Hamburger Börs i Stockholm.  Showen fick heta "Lyckohjulet" eller "Var ska jag hänga min hatt inatt?" Ett stort chokladhjul spelade en viss huvudroll. Tanken var att innehållet i showen (36 nummer) skulle lottas fram med hjälp av hjulet. En äggklocka ställd på en timme avgjorde när föreställningen var slut. Idén höll inte riktigt hela vägen. När samma artist fick för många nummer på sin lott uppstod dålig stämning i trion där alla var måna om sin plats, särskilt Ernst-Hugo surnade till och hotade att hoppa av. Den store Dramatenstjärnan hade minsann ingen lust att sitta i bakgrunden och se på när de andra showade. Lyckohjulet fick således manipuleras så att fördelningen mellan de tre blev någorlunda jämn. Östen kunde styra hjulet på baksidan med hjälp av sitt pekfinger.  Öppningsnumret var ett genidrag, då såg man till så att hjulet alltid stanna

"Det finns knappast någon ung skådespelare här i landet som har större ormtjusartalang än Ernst-Hugo Järegård. Med stryktäck elegans kan han slå sig ner på sufflörluckan och betrakta publiken med ett roat leende utan att säga ett enda ord. Vad ska han med repliker till? Han kan domptera publiken ändå!" Orden är hämtade ur Urban Stenströms recension i Svenska Dagbladet gällande "Pappa Marojes pengar" som hade premiär på Göteborgs stadsteater 1960. Denna jugoslaviska 1500-talskomedi handlar om en köpmansson från Dubrovnik som åker till Rom för att sätta sprätt på pappans femtusen dukater. Där hittar han en älskarinna som sluter honom till sin fylliga barm, förskönar sig med dyrbara smycken - på hans bekostnad förstås - och låter sitt bankkonto växa. Då kommer pappa Maroje själv för att rädda om inte sin son så åtminstone sina pengar. Tursamt nog träffar han på tjänaren Pomet som kvickt fattar situationen och ser möjligheter att utnyttja den för sin egen herres räkning

"Nine" av Arthur Kopit och Maury Yeston slog ner som en bomb på Broadway 1982 och utsågs till årets bästa musikal. Oscarsteatern i Stockholm var först i Europa med att presentera detta stycke som fick premiär i september 1983. Musikalens centralgestalt är den italienske filmregissören Guido Contini, men egentligen handlar det om Federico Fellinis liv och livsverk och själva titeln "Nine" kan härledas till hans film "8 1/2".  Contini, alias Fellini, anländer till Venedig för att få ro att tänka igenom sitt konstnärsskap och sitt brokiga liv. Runt omkring honom samlas snart alla de kvinnor som på olika sätt inspirerat honom och givit honom kraft i livet. Hans hustru Lovisa börjar tappa tålamodet och vill skiljas, hans älskarinnor pockar på mer uppmärksamhet och hans producent hetsar på manusförfattandet.  Trots sina framgångar som filmregissör är Contini som ett litet barn. När omgivningen ställer för stora krav på honom, flyr han till mammas tröstande

Det händer väl inte alltför ofta att Kungliga Dramatiska Teatern kan annonsera om skrattsuccé. Men hösten 1974 skrattades det mycket i marmorpalatset vid Nybroplan när Ludvig Holbergs gamla 1700-talskomedi "Den jäktade" sattes upp på stora scenen.  "Den jäktade" handlar om den virrige Viegelschrey som tycker sig ha så mycket att bestyra att han inte får någonting uträttat. Han tänker gifta bort sin dotter med en riktig tråkmåns. Husets piga griper in och ser till att flickan får gifta sig med mannen hon älskar.  I huvudrollen som den ständigt stressade Viegelschrey sågs Jan-Olof Strandberg. Lena Nyman spelade den listiga pigan Pernille, Ernst-Hugo Järegård hennes påhittige medhjälpare Oldfux. Margaretha Krook gjorde en av sina mer groteska rolltolkningar som en äldre och mycket kärlekskrank piga. Henning Moritzen regisserade och i övriga roller fanns bland andra Hans Klinga, Gösta Prüzelius, Ingvar Kjellson och Per Mattsson.  Jan-Olof Strandberg och Lena Nyman Åke J