Nöjesvirveln

På 1940-talet var Gunn Wållgren skådespelerskan framför alla andra, åtminstone för de människor som hade möjlighet att gå på teater, och speciellt då Nya Teatern i Stockholm. Där skapade hennes man Per-Axel Branner en nyskapande och djärv teater. Man spelade klassiker ur världsdramatiken av Tjechov, Strindberg och Oscar Wilde.  Gunn Wållgren var allsidig och lika användbar i tragedier som i komedier. Som komedienne glittrade hon till i "Garden party" på Vasan, "Arsenik och gamla spetsar" på Scala och i "Höfeber" på Maxim.  Annars var det Dramaten som var Wållgrens hemmascen, där fick hon redan från början göra de stora kvinnorollerna. Kanske allra bäst manifesterat i rollen som Jeanne d´Arc. Åtminstone var det en rolltolkning som fick självaste Ivar Harrie att utnämna henne till ett mirakel. Gunn Wållgren (1913-83) Gunn var göteborgska, men hennes verksamhet var i huvudsak förlagd till Stockholm. Några gästspel blev det i alla fall i hemstaden, sommartid m

Första gången Inger Hayman besökte Göteborgs stadsteater var hon sju år. Hon fick se "Elddonet" av H. C. Andersen. Där och då bestämde hon sig för att bli skådespelerska.  Hon började på teaterskolan Pickwickklubben i Göteborg innan hon som 17-åring blev antagen till Dramatens elevskola i Stockholm. Efter examen var hon sedan fyra år vid Dramaten och jobbade med storheter som Alf Sjöberg och Bengt Ekeroth.  1962 kallade Göteborgs stadsteater på henne. Då hade hon inga planer på att bli kvar på stadsteatern någon längre tid. För att utvecklas inom yrket skulle hon röra på sig. Men hon blev kvar vid Götaplatsen i hela 36 år och blev med tiden en av teaterns pålitligaste affischnamn. Bland hennes många roller kan nämnas Indras dotter i "Ett drömspel", Bojan i "Jösses flickor - befrielsen är nära", titelrollen i "Mor Courage", Ulla Winblad i "Haren och vråken" och Mrs Johnstone i "Blodsbröder". En av hennes allra största framgånga

Maj-Britt Nilsson var en av de stora, beundrade filmstjärnorna på 1950-talet. Ingmar Bergman lade snabbt beslag på henne och gav henne roller i "Sommarlek" och "Kvinnors väntan".  Med Alf Sjöberg gjorde hon "Resan bort" och "Det är min melodi". Arne Mattson och Hasse Ekman var två andra regissörer vars filmer Maj-Britt Nilsson förgyllde med sin värme och naturlighet.  Som 20-åring kom hon in på Dramatens elevskola. Det första hon gjorde var att be om tjänstledigt. Hon hade redan fått engagemang, huvudrollen i Vilhelm Mobergs "Mans kvinna" på Malmö stadsteater.  Föreställningen blev en succé, inte minst för Maj-Britt som fick strålande recensioner. Teaterchefen Sandro Malmquist ville behålla henne i Malmö men Maj-Britt ville inte gå miste om sina studier, så efter 50 fullsatta föreställningar i Malmö återvände hon till elevskolan i Stockholm. Maj-Britt Nilsson (1924-2006) Hon debuterade på Dramaten i "Vår ofödde son" 1945 och f

Berta Hall var en av de mest uppskattade aktriserna vid Göteborgs stadsteater. Dit kom hon 1936 efter några år på Nya Intima Teatern i Stockholm och ute på turné. I över 30 år fick hon göteborgarna att beundra hennes skicklighet på tiljorna. Många ansåg att hon var i världsklass! När hon spelade i Vilhelm Mobergs pjäs "Våld" 1937 öste kritikerna ut hela ymnighetshornet av beröm. Det blev så att säga genombrottet. Till en början fick hon nästan bara spela allvarliga intellektuella roller. När hon för första gången placerades i en komedi kände hon en sällsynt lycka över publikens bifall. "Det ljusnar vid sjutiden" hette pjäsen, en fyndig komedi av Paul Osborn som blev en jättesuccé. Fylld salong kväll efter kväll, den togs upp om och om igen. Berta Hall (1909-99) Bland hennes många framgångar på Göteborgs stadsteater kan också nämnas: "Gengångare", "Elektra", "Frun från havet", "Söndagspromenaden" och "Vem är rädd för Virgi

Som 18-åring satt Irma Christenson på ett kontor i Borås och hade förskräckligt långtråkigt. Då packade hon väskan och for till Stockholm för att pröva in vid Dramatens elevskola. Hon kom in! Irma var stenhuggardotter från Hunnebostrand i Bohuslän. Fast pappa högg blomster på gravstenarna och borde ha varit konstnär, kanske poet eller skådespelare. Han gav i alla fall sin dotter en aning om att det fanns en värld bortom slitet och vardagen. Han lät henne läsa Strindberg och hon grät sig tårögd över "Tjänstekvinnans son". Under några år bodde familjen i Århus på Jylland, där fadern som var socialist blev vän med två unga män i den danska arbetarrörelsen, Hans Hedtoft och H C Hansen. Lilla Irma brukade få sitta i Hedtofts knä medan han sjöng ur den röda visboken. Senare i livet skulle hon tilldelas Danmarks Frihetsmedalj. Den fick hon för att hon gömde nobelpristagaren Niels Bohr på hans flykt undan tyskarna i sin våning på Strandvägen. Irma Christenson (1915-93) Irma Christens

Catrin Westerlund var en aktris som det verkligen sprakade om. Oavsett om hon spelade tung dramatik på Dramaten, uppsluppen komedi på privatteatrarna, eller var slagfärdig panelmedlem i radioprogrammet "På minuten" så var hon alltid lika suverän och självklar. Hennes roller blev aldrig slätstrukna. Hon visade tidigt talang för att agera och placerades i Elsa Olenius barnteatergrupp på Medborgarhuset. Fast prinsessa fick hon aldrig vara. Redan då var hon mörk och rösten lite hes, mest fick hon spela elaka häxor.  Det fanns någonting franskt över Catrin Westerlund. Hon såg ut som en fransyska och hon älskade Frankrike. Men hon var född på Södermalm i Stockholm, dotter till rörläggaren Westerlund. Catrin Westerlund (1934-82) Karriären tog raketfart redan under hennes andra år som elev vid Dramatens elevskola då hon fick hoppa in som ersättare för Eva Dahlbeck på nationalscenen. Inhoppet fick mycket uppmärksamhet och ledde till kontrakt med Dramaten direkt efter utbildningen. Där

De gamla folkkära skådespelarna försvinner en efter en nu. Den senaste i raden är Margreth Weivers.  Margreth blev under senare delen av sin karriär urtypen för kloka mammor, snälla tanter och gulliga farmödrar. En och annan satkärring blev det också. När hon spelade charkuteristens elaka morsa i TV-serien "Varuhuset" på 1980-talet hoppade en kille på henne i tunnelbanan, slet henne i håret och skrek "Jävla kärring". Det säger en del om Margreth Weivers trovärdighet som skådespelerska. Hon började redan på 1930-talet. Blott 6 år gammal fick hon deklamera dikter hos Sven Jerring i det populära radioprogrammet "Barnens brevlåda". Det gjorde hon så bra att hon blev en återkommande gäst i brevlådan. Mycket radioteater blev det också. Så fort det skulle vara en ung flickröst i en pjäs kallade man på Margreth. Hon var med i de första radioversionerna av "Vårat gäng", men när man gav sig ut på folkparksturnéer fick hon inte följa med, skolarbetet gick f

Den folkkära aktrisen Mona Malm har avlidit i en ålder av 85 år. Tänk så många fina rollprestationer hon förnöjt oss med genom åren, både dramatiska och komiska. Mona Malm hade en otrolig värme och äkthet i allt hon tog sig för. Karriären började i Kar de Mummas Blancherevy 1954 där hon uppmärksammades för sin gestaltning av Audrey Hepburn. Hon hette Ericsson från början, men det ville Kar de Mumma ändra på då han redan hade Annalisa Ericson i ensemblen. Mona föreslog sin mammas efternamn Malmberg, det förkortade revydirektören till Malm.  Hon genomgick Dramatens elevskola i sällskap med bland andra Björn Gustafson, Bibbi Andersson, Gun Jönsson och Lars Lind. Knappt hade hon kommit in så gifte hon sig och blev med barn. Elevskolans lärare bedömde det som oplanerat för att inte säga okonstnärligt.  Mona Malm (1935-2021) Till en början fick hon mest spela unga, söta flickor. Det rollfacket blev hon kvar i ganska länge. Så kom en period när hon var för gammal för att vara ung och inte til

Lena Brogren hette en av de allra pålitligaste aktriserna vid Göteborgs stadsteater. Hon tillhörde "teaterns begåvningsreserv" som Ernst Günther kallade de kvinnliga skådespelarna.  I mer än 40 år var Lena trogen scenen vid Götaplatsen. Hon kom dit som elev vid scenskolan redan 1952, då hade hon hunnit spela amatörteater i hemstaden Västerås och genomgått Calle Flygares teaterskola i Stockholm.   Lena hade en ovanlig intensitet och närvaro i allt hon gjorde och lämnade ingen oberörd. Man kan undra varför hon inte blev större? Varför omnämns inte hon i samma andetag som Margaretha Krook eller Sif Ruud? Förmodligen berodde det på att hon inte hade några ambitioner att slå igenom och bli rikskänd. Lena Brogren förekom aldrig i kändisspalterna eller i några hemma-hos-reportage. Intervjuerna med henne är få. Men stadsteaterns publik uppskattade henne, likaså recensenterna.  En och annan undrade om det inte var enahanda att gå och slita på samma arbetsplats år efter år? Nej, det ty

Under många år, långt in på 1980-talet, var det vanligt med TV-teater i Sverige. Det var påkostade produktioner, omsorgsfullt gjorda direkt för televisionen. TV-teatern spelade upp klassiker av t. ex. Strindberg, Brecht och Shakespeare rakt in i vardagsrummen. I rollistan fanns många gånger Helena Brodin.  Hon gjorde sin TV-debut redan 1960, just nykläckt från Dramatens elevskola, i "Ett leende triumftåg" av Olle Hedberg. Hon kastades huvudstupa in i TV-teatern och gjorde elva roller på ett enda  år. Hon uppmärksammades på allvar av tittarna och inte minst av recensenterna 1963, då Bengt Lagerkvist gjorde en version av Carl-Jonas Love Almqvists novell "Det går an" från 1839. Helena Brodin Många minns henne som den kloka och godmodiga Signe Svensson i Sven Delblancs "Hedebyborna" 1978-82.  Där var hon gift med den opålitlige slarvern Svensson (Anders Nyström). Brodin och Nyström spelade äkta makar i ytterligare en populär TV-serie, den mer lättsam

Som dotter till det berömda skådespelarparet Inga Tidblad och Håkan Westergren var det inte alldeles lätt för Meg att skapa sig en egen skådespelarkarriär. Förväntningarna som följde med hennes namn gjorde att det låste sig totalt när hon kom in på Dramatens elevskola. Meg Westergren varken ville eller försökte bli någon ny Inga Tidblad.  18 år gammal filmdebuterade hon i Göran Genteles "Leva på hoppet" och strax därpå gjorde hon revydebut på Folkan. Redan då anade många att Meg skulle ha en framtid som komedienn. Då, på 1950-talet väckte hon nationens intresse när hon gifte sig med hovtraktören Tore Wretman, som var sexton år äldre. Många höjde på ögonbrynen och aktören Sture Lagerwall sade till hovtraktören: "Adoptera henne istället, det blir billigare!" I 16 år var Meg gift med herr Wretman och gled lätt in i rollen som mamma, styvmorsa och värdinna med representation. Fast käket fixade ju traktören. Och Meg hann faktiskt med en och annan sprallig blondinrol

Skådespelerskan Brita Billsten kom aldrig att tillhöra någon av de mest kända eller uppburna aktriserna inom svenskt teaterliv, men hon hade en lång scenkarriär och hann jobba med många av de riktigt stora elefanterna.  Hon började som balettflicka på Helsingborgs stadsteater 1944 när Ingmar Bergman var teaterchef. 1946 prövade hon in till Dramatens elevskola i Stockholm och blev antagen. Jarl Kulle, Ingvar Kjellson och Per Gerhard hörde till klasskamraterna. För Brita blev det mest statistuppgifter och småroller på Dramaten och efter läroåren återvände hon till stadsteatern i Helsingborg. Så småningom träffade hon sitt livs kärlek, flygaren, skådespelaren och regissören Tom Dan Bergman, de gifte sig redan efter två månaders bekantskap. Mellan 1959 och 1973 drev Tom Dan Bergman Lilla Teatern i Stockholm där Brita var med i flera uppsättningar, men som teaterchefens fru nöjde hon sig med andraplansroller. Brev och fotografi från Brita Billsten. Vid 45 års ålder tyckte Brita