Nöjesvirveln

Mitt i januarimörkret 1988 kom det norska myhrvädret Wenche till Göteborg och livade upp restaurangbesökarna på Trägårn.  Det var första gången på sex år som Wenche Myhre framträdde med en egen show i Sverige. Showen hade gått för utsålda hus på Humla i Oslo och därefter på turné i Västtyskland innan det blev göteborgarnas tur. Wenche framträdde tillsammans med en stor orkester där hennes bror Reidar ingick på saxofon, två doatjejer och två manliga dansare.  Några pärlor ur innehållet: ett svängigt Louis Prima-potpurri, musikallåtar ur "A Chorus Line" och "Little shop of horrors" och en galen fyllemonolog där nykteristen Wenche fick utlopp för sin speciella mimik och plastik. Wenche Myhre "Hon sjunger, dansar och spexar, är ett energiknippe i kort-kort som bitvis får det att svänga ordentligt på scenen - men som också kan slå av på takten för att göra en ballad rättvisa" , berömde Kristina Torell i Göteborgs-Posten. Ingmar Glanzelius i DN tyckte att Wenche

En operasångerska på krogscenen var en idé som visade sig fungera alldeles utmärkt. Hösten 1977 uppträdde Kjerstin Dellert på Restaurang Trägår´n i Göteborg med en egen show.  För texterna svarade bland andra Bosse Carlgren, Beppe Wolgers och Åke Söderqvist. Repertoaren rörde sig från Evert Taube via Bertolt Brecht till Tom Lehrer. Här fanns Kjerstins svensktoppare "Mamy blue", en antikärnkraftsång och en komisk Carmen-parodi.  Såväl sonen Totte Dellert som den dansande maken Nils-Åke Häggblom fanns med på scenen, likaså sångaren Göran Rydh och dansaren Vilgot Gyllengran. Anders Eljas var arrangör och kapellmästare, Göran Stangertz regisserade. Bo Ekelund i GT gjorde tummen upp: "Det är en bra, rolig, underhållande och framför allt en annorlunda föreställning Göteborg kan glädjas åt månaden framöver på Trägår´n. Den måste övriga Sverige se." Anders Björkman i Expressen var kritisk: "En operasångerska i mogen ålder, som visar benen på nöjets estrader. Jo, det är

ABBA är heta igen! Det blev en världsnyhet när kvartetten helt nyligen släppte nyinspelat material för första gången på närmare 40 år.  Första gången som Björn Ulvaeus, Agnetha Fältskog, Benny Andersson och Annifrid Lyngstad stod på scen tillsammans kallade de sig för Festfolket eller Fästfolket, båda stavningarna förekom. Året var 1970 och de två nyförlovade paren uppträdde med en krogshow på Restaurang Trägår´n i Göteborg. Medlemmarna har ibland pratat om showen som det verkliga bottennappet i deras karriär. En kväll landade publiksiffran på sex personer. Nåja, det skulle ju som bekant gå mycket bättre för den här kvartetten bara några år senare. ´ Showen på Trägår´n var i huvudsak författad av Peter Himmelstrand, men även Bosse Carlgren och Stikkan Andersson hade bidragit med textmaterial.  Leif J Anderssons recension i Göteborgs-Posten var riktigt artig: "Fästfolk som festfolk - vitsen är riktigt rolig. Men det är viktigare än vitsigt det som händer på Trägårns scen den här må

"Jag är ingen nolla men jag har bondförstånd, därför är jag en vagabond"  sjöng Lill-Babs i ett av sina nummer på Berns i Stockholm hösten 1977. Visst låg det en del sanning i den textraden, för även om det var en glittrig och tempofylld show i bästa Las Vegas-stil så kunde publiken känna gransuset från Hälsingeskogarna. Barbro Lill-Babs Svensson förblev under hela karriären den bussiga och hemvävda tösen från Järvsö.  I den här showen backades hon upp av dansarna Agneta Goldéus, Margareta Kempe, Magnus Liljeroos och Åke Norin. Lasse Samuelssons orkester stod för ackompanjemanget. Det fanns många minnesvärda ögonblick: Liza Minnellis paradnummer "New York, New York" med svensk text av Bengt Haslum. Den ömsinta hyllningen till Sammy Davis på melodin "Mr. Bojangles". "Trillingarna" var ett komiskt nummer i babykläder och dans på knäna som Lill-Babs framförde tillsammans med de två manliga dansarna. Sture Lundqvists fina visa "Bli en clown&q