Nöjesvirveln

Norrköpingsgrabben Tor Isedal ville bli artist redan som liten och började med amatörteater hos IOGT. Redan då fick han spela bov. I barnoperetten "Vita skuggor i Söderhavet" fick han göra en otäck sjörövare. Hans mörka hår och den svarta uppsynen gjorde honom passande för den typen av roller. Men han hade ingen större nytta av det när han så småningom ville in på Dramatens elevskola. Två gånger försökte han. I första anloppet gick han vidare till andra provet. Andra gången drog han till med "Peer Gynt" och blev utkörd efter två repliker. "Peer Gynt" med norrköpingsdialekt blev för mycket för Lars Hanson i juryn. Tor Isedal (1924-90) här tillsammans med Mona Andersson. Tor Isedal fick gå den långa vägen istället, den är ju oftast den mest lärorika. Han hade tur och kom snart till Malmö stadsteater där Ingmar Bergman styrde och ställde som värst. Ingmar upptäckte snart talangen bak de mörka dragen: ögonbrynen som höjde sig i förakt och den cyniska vinkeln i

Torsten Lilliecrona valde skådespelaryrket för att övervinna sitt mindervärdeskomplex. Han var en mycket blyg grabb som skämdes över att han läspade och var finnig.  Vid fyllda 20 snubblade han bokstavligen in på Dramatens elevskola. Han gjorde entré för att pröva in som budbäraren i "Agamemnon" men snavade på en matta och föll. Juryn med Olof Molander i spetsen började gapskratta. "Tyst! Jag tar om det här!" , röt Torsten. Han blev antagen. Torsten Lilliecrona (1921-99) Det var i mitten av 1960-talet som Torsten Lilliecrona vann hela svenska folkets hjärtan genom rollen som den fumlige farbror Melker i TV-serien "Vi på Saltkråkan".  Från början var det inte tänkt att farbror Melker skulle vara någon framträdande karaktär. Meningen var istället att skildra Tjorven och de andra ungarnas upplevelser och ge en färgbild av den svenska skärgården när den är som vackrast. Men manuset ändrades efter hand och Melker kom allt mer i förgrunden.  En gång i tiden medv

Under 1940- och 50-talen hette svensk films stora superhjälte Karl-Arne Holmsten. En helyllegrabb med glimten i ögat och en rak och chosefri stil. Han var charmören och förste älskaren som fick flickorna i biosalongen att sucka av hänförelse. Pojkarna stod framför spegeln och försökte kamma bena på Holmsten-vis (på vänster sida). På den tiden skulle ju en filmhjälte röka, och ingen kunde tända en cigarett så elegant som Karl-Arne Holmsten. Han blev mest känd genom sina många filmroller men han gjorde minst lika mycket teater. Han debuterade på Folkan i Stockholm 1933 mot stjärnor som Tollie Zellman och Sigurd Wallén. Sedan följde en sejour vid Göteborgs stadsteater innan han kom till Per-Axel Branner på Nya Teatern i Stockholm.  Han var en förträfflig komediskådespelare och medverkade i långkörare som bland annat "Thehuset Augustimånen" och "En flicka på gaffeln" på Intiman, "Mary, Mary" och "40 karat" på Vasan, musikaler som "Oklahoma"

Hans Lindgren blev hjälplöst förälskad i teatern redan som liten. Då kunde han inte gå och lägga sig på kvällen om inte någon först applåderat åt honom.  Han var blott 10 år när han gjorde sin filmdebut i "Prästen som slog knockout". Annars är det väl som en av de sju syskonen i "Barnen från Frostmofjället" som många minns Hans Lindgren. Denna snyftklassiker från 1945 var en av de första riktigt stora svenska barnfilmerna och den blev en stor succé. Lindgren medverkade som barnskådespelare i en lång rad filmer innan han blev för gammal och övergick till teaterscenen. Ett par år i mitten av tonåren var han anställd vid Dramaten med det furstliga gaget a´ 30 kr per föreställning. Jarl Kulle och Per Oscarsson spelade då som elever på samma scen för bara 6:50. Hans Lindgren (1932-2012) På Dramaten fick den unge Hans Lindgren bland annat spela mot Lars Hansson, en av Sveriges största skådespelare genom tiderna. I Shakespeares "Rickard III" gjorde Hans högtidlig

Det är sorgligt att behöva konstatera att skådespelaren Sven Wollters hesa stämma har tystnat för gott. Sven avled i sviterna av covid-19. Han blev 86 år. Under en lång rad år stod Sven Wollter i centrum för teaterdebatten i sin födelsestad Göteborg. För många var han ett rött skynke och sågs som den blodiga revolutionens förespråkare. Säga vad man vill om Wollter men han hymlade aldrig med sina politiska åsikter. Som skådespelare var han djupt respekterad. Hans rolltolkningar var väl genomarbetade och lämnade ingen likgiltig. Sven Wollter (1934-2020) Efter scenskolan i Göteborg blev det några år vid Riksteatern, stadsteatern i Norrköping - Linköping och Vasan i Stockholm. Många år vid Göteborgs stadsteater, ett mellanspel på Folkteatern i Gävleborg och slutligen Stockholms stadsteater. Han blev känd för den breda publiken som Gusten, den bortskämda gossen i TV-versionen av "Hemsöborna" 1966.  På teaterscenen gjorde han bland mycket annat stor succé som Gustaf III. För den ro

Längtan till teaterscenen vaknade tidigt hos John Harryson. Han var inte mer än tio år när han försökte komma med bland amatörerna på Arbisteatern i hemstaden Norrköping. Med tvåradigt dragspel på magen rev han av "Jolly Bob från Aberdeen" så att teaterchefen Gideon Wahlberg slog sig på knäna. Det blev inget engagemang den gången. Men han fick komma igen fyra år senare, utan dragspel.  1947 kom han in vid Norrköpings - Linköpings stadsteaters elevskola och visade sig användbar redan från början. En av hans första uppgifter var som Puck i Shakespeares pjäs "En midsommarnattsdröm". Den rollen hade dittills alltid gestaltats av en kvinna. Drygt 30 år senare gjorde han samma roll på Stockholms Stadsteater. Då hade Puck blivit en medelålders herreman med diafragma och gråsprängt skägg.  John Harryson (1926-2008) John Harryson var verksam vid många olika teaterscener. Efter åren i Norrköping - Linköping blev det fyra år vid stadsteatern i Helsingborg, därefter

Micha Gabay är en intressant skådespelare som det var längesen man hörde talas om.  Under 1970- och 80-talen var han flitigt förekommande på film och TV. Någon minns honom säkert som Magnus Härenstams tuffare jag i filmen "Jag är med barn". "Bröderna Lejonhjärta", "Träpatronerna", "Raskens", "Lösa förbindelser" och "Tryggare kan ingen vara", det är bara ett litet urval av vad Micha Gabay hunnit med.  Oförglömlig är hans Tok-Harry i Sven Delblancs "Hedebyborna", det var han som studsade upp och ner i pur glädje och utbrast: "Länsman ska sjunga! Länsman ska sjunga!"  En annan stark rolltolkning gjorde han i TV-pjäsen "Hundarnas morgon". Där spelade han en ung student som snappat upp mycket av den nazistiska propagandan och lär upp sina kamrater iförd brun skjorta och läderkoppel - en mycket ångestladdad och osympatisk figur. Micha Gabay Micha föddes i en teatersläkt. Hans pappa, Eugéne