Inlägg

Visar inlägg med etiketten Scalateatern

"Hår", Scalateatern 1968-69

Bild
Broadwaymusikalen "Hair" med sitt budskap om sexuell frihet, antirasism och droger skapade rabalder när den hade premiär i Amerika 1968. Publiken på Broadway rodnade åt alla fula ord som sades på scenen. I London grep den engelska teatercensuren in och stoppade uppsättningen.  I Sverige fick musikalen heta "Hår" när den gick upp på Scalateatern hösten 1968. Denna hippie-yippie-love-in-musical handlar om en grupp människor - på scenen kallad "Stammen" därför att de inte bara hänger ihop utan hör ihop - som vill finna andra vägar till värden. Människor som gör uppror och protesterar mot krig och den kommersialiserade livsstilen.  Den stora ensemblen på Scala bestod såväl av proffs som amatörer. För regissören Pierre Fränckel var det viktigt att hitta personer som verkligen hade den rätta känslan för hippiekulturen.  Man letade efter lämpliga aktörer på popklubbar, diskotek och teaterskolor. 350 ungdomar prövades allt som allt. Krav: kunna sjunga och känna fö

"Höfeber", Scalateatern 1973-74

Bild
Handlingen i Noël Cowards komedi "Höfeber" från 1925 är näst intill obefintlig, det sägs att han skrev den på endast tre dagar. I centrum står en märklig familj som hela tiden måste spela teater därför att mamman, den f.d. skådespelerskan Judith Bliss, vill ha det så. Med teatralt patos och täta återfall i gamla roller, regisserar hon både familj och vänner. Hon går gärna händelserna i förväg och drar generöst ut konsekvenserna för hon vet ju hur alla dramer slutar.  Komiska situationer uppstår när fyra gäster, var och en inviterad av en familjemedlem de andra ovetande, dyker upp och konfronteras med familjens skådespeleri.  Hans Bergström regisserade Scalateaterns uppsättning där Gunn Wållgren spelade huvudrollen som den gamla teaterprimadonnan. Olof Widegren gestaltade hennes make. De två barnen i huset spelades av Hans Klinga och Kerstin Widgren. I rollen som familjens hushållerska sågs den komiska aktrisen Maritta Marke.  "Det har, för att uttrycka det varligt, funni

"Alltsedan Adam och Eva", Scalateatern 1961-62

Bild
"Alltsedan paradiset" hette en engelsk komedi från 1920-talet författad av J. B. Pristley. Två danskar vid namn Poul Sørensen och Erik Fiehn återupptäckte pjäsen i början av 60-talet och gjorde om den till musikal.  Handlingen rör sig inte särskilt mycket kring Adam och Evas förehavanden i paradiset utan består mest av en rad sammanfogade sketcher om äktenskapets för- och nackdelar, framspelade av ett äldre och ett yngre par. Några fikonlöv förekom alltså inte på Scalas scen, kostymskaparen Mago hade istället öst på ordentligt med sin outtömliga klädfantasi och gjort det hela till rena rama utstyrselteatern.  En fin kvartett skådespelare utgjorde ensemble, det var Max Hansen, Annalisa Ericson, Jan Malmsjö och Lena Granhagen. Paret Carl-Axel och Monica Dominique svarade för pianoackompanjemanget. Egon Larsson regisserade. Kritikerna rosade skådespelarna men beklagade att de fått en alldeles för svag pjäs att jobba med. Mest positiv var Aftonbladets recensent Hartvic Kusoffsky:

Scalarevyn "Revue à la carte" 1948-49

Bild
"Egentligen är det alldeles onödigt att kritisera revyerna på Scala, ty de blir i alla fall succéer och går sina 200 gånger. Det är rätt egendomligt, ty många av de anrättningar som serverats på denna lilla scen har varit lite si och så" , konstaterade signaturen Esset i Svenska Dagbladet med uppgift att recensera 1948-49 års "Revue à la carte". På scenen fanns bl.a. huskomikern Lasse Krantz (dunderförkyld vid premiären), primadonnan Sylva Åkesson, komikerparet Gus & Holger, debutanten Lizzy Stein, Artur Rolén, Carl-Axel Elfving och Eric Gustafsson. Men de annars så slipade revyförfattarna Nils Perne och Sven Paddock hade inte lyckats förse sina artister med tillräckligt slagkraftiga texter den här gången. Kritikerna ansåg att revyn var en flopp. Esset i SvD fortsätter sin recension: "Höstens à la carte, som serverades på fredagskvällen, har sina förtjänster, men också sina fel. Den är inte fullt så spelglatt rolig och uppsluppen till sitt humör som man had

Scalarevyn "Vi skrattar igen" 1949-50

Bild
Sven Paddocks och Nils Pernes revy på Scalateatern 1949-50 presenterade populära artister som Artur Rolén, Gus & Holger, Git Gay, Carl-Axel Elfving, Bullan Weijden m.fl.  Som så ofta på Scala var revyn uppbyggd kring Lasse Krantz entréer. Den här gången gjorde han succé som dalmasen Pung-Anders från Siljansnäs, som husmorsgymnast och som en magnifik Zarah Leander.  Revyn hade döpts till "Vi skrattar igen", kritikerna ställde sig frågande till den titeln. "Vi skrattar igen heter den nya revyn på Scala, en farlig - och kanske självironisk? - titel med tanke på teaterns mycket molokna premiär förra hösten. Den gången stuvade man raskt och väsentligt om det hela och fick snart fram en succérik långkörare. Tyvärr måste det nog stuvas om den här gången också. Skrattar bäst som skrattar sist" , skrev Peo i Aftonbladet. Esset i SvD: "Man satt under första akten av Scalarevyn Vi skrattar igen och undrade - när kommer det stora utlösande skrattet? Det kanske kommer i

"Stoppa världen - jag vill stiga av", Scalateatern 1963

Bild
1960-talsmusikalen "Stop the World - I Want to Get Off" handlar om Lilleman. Man får följa hans livsresa från vaggan till graven. Han är en riktig streber som aldrig missar ett tillfälle att förföra de unga damer som kommer i hans väg. Han summerar sitt liv med repliken: "I hela mitt liv har jag bara älskat en enda människa - och det är mig själv." Musikalen hade premiär i London 1961 och fick sin Sverigepremiär på Scalateatern i Stockholm 1963 med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist i de två stora rollerna. Ivo Cramér svarade för såväl regi som koreografi. Föreställningen innebar ett ordentligt genombrott för Jan Malmsjö och en av musikalens låtar "Bygga upp ett stort berg" har funnits på hans repertoar alltsedan dess. Även för Anna Sundqvist innebar föreställningen ett stort kliv framåt i karriären: "Föreställningens glada överraskning är en ung dam vid namn Anna Sundqvist, som spelar inte blott Lillemans maka, den rikemansdotter han gör med barn och med

"Boy Friend", Scalateatern 1963-64

Bild
"Boy Friend" hette en fjäderlätt musikal som gavs på Scalateatern i Stockholm säsongen 1963-64. Musikalen, skriven av Sandy Wilson, handlar om några engelska flickors amorösa äventyr i en flickpension på franska rivieran och är en kärleksfull drift med det glada 20-talet.  Originaluppsättningen blev en långkörare på West End i London och spelades hela fem år i sträck. På Scala iscensattes föreställningen av Ivo Cramér. I rollerna sågs bland andra Britta Pettersson, Lissi Alandh, Lars Lönndahl och Anna Sundqvist. Kostymskaparen Mago hade tagit ut alla svängar av 20-talsmodet med heltäckande baddräkter, halmhattar och dixielandkavajer. Carl-Axel Dominique stod för musikarrangemangen och ledde orkestern.  "En lång rad utmärkta artister utnyttjas i detta plattitydernas knytkalas" , skrev Alf Thoor i Expressen och menade att föreställningen var en svag efterträdare till "Stoppa världen - jag vill stiga av" som varit en stor framgång på Scala föregående spelår.

"Agnes", Scalateatern 1972

Bild
Kan man verkligen döpa en pjäs till "Agnes"? Ja, Kent Andersson gjorde det i alla fall. Premiär var det på Scalateatern i Stockholm 1972. Agnes är i pjäsen täcknamnet för en vävstol som håller på att monteras upp i en gammal hyresvåning på två rum och kök. Vävstolen tänker den intellektuella språkläraren Sture skänka till sin hustru Barbro. Tanken är att Barbro skall sitta och väva i det ena rummet medan maken har språklektioner för sina älskarinnor i det andra.  Agnes är också namnet på en äldre dam som blivit utköpt, ja mer eller mindre utkastad, ur lägenheten av Sture. Det är hon som hamnar i händelsernas centrum. Agnes berättar om sina mödor och sina fyra män, om svikna drömmar och förhoppningar, men också om glädjeämnen.  Pjäsen är skriven på blankvers och kritikerna jämförde Kent Andersson med såväl Molière som Shakespeare.  Kent hade länge hyst stor beundran för Gunn Wållgren och hade henne i åtanke redan när han skrev pjäsen. Wållgren med sin värme och livserfar

Carl Z-revyn "Vad är det för fel på 1933 års modell?"

Bild
Redaktör Carl Zetterström, son till den legendariske Erik "Kar de Mumma" Zetterström, gick i sin fars fotspår och debuterade som revyförfattare 1971. Platsen var Scalateatern på Wallingatan i Stockholm och revyn fick heta "Vad är det för fel på 1933 års modell?"  Lars Amble anlitades som regissör och i ensemblen fanns Sif Ruud, Stig Grybe, Grynet Molvig, Olof Lundström samt Zetterströms livskamrat Birgitta Andersson.  I revyn gisslades de flesta 70-talsfenomen: ungdomskulturen där redan 30-åringar betraktades som mumier, rivningsvågen, miljöförstöringen, träningshysterin där många kände stress över att tvingas gymnastisera, lukta gott och äta sunt. Öppningsnumret var en parodi på Folkans nakenrevy "Oh Calcutta!" med ensemblen klädda i säckiga trikåer med alla känsliga organ markerade i tusch.  Föreställningen fick övervägande god kritik. Gunnar Unger i Svenska Dagbladet konstaterade att Carl Z kan stå på alldeles egna ben som revyförfattare men att han had