Inlägg

Visar inlägg med etiketten Riksteatern

"Wienerblod", Riksteatern 1973

Bild
Operetten "Wienerblod" var ett beställningsverk från Franz Jauner, teaterdirektör i Wien. Han ville göra en operett baserad på äldre och bortglömda kompositioner av Johan Strauss d.y.  Librettot skrevs av Victor Léon och Leo Stein. Operetten fick urpremiär i Wien 1899, en stor och påkostad uppsättning. Jauner trodde på en succé, men tyvärr blev "Wienerblod" ett fiasko. Jauner blev helt ruinerad på kuppen, det gick så långt att han tog livet av sig. Trots denna tragiska start lyckades "Wienerblod" så småningom erövra Europa. 1973 gavs den på turné i Riksteaterns regi. Einar Bergh, Elisabeth Assarsson, Björn Forsberg och Tore Knatten Andersson var några av namnen som upptog rollistan. Föreställningen fick premiär i Eskilstuna Folkets Park och fortsatte sedan genom landet.  Tony Kaplan i tidningen Arbetet var inte nådig i sin recension, han menade att uppsättningen lätt kunnat bli en skandal: "Nu inskränker sig det hela bara till att vara en sällsynt dål

"Kiss me Kate", Riksteatern 1985

Bild
  Cole Porters musikal "Kiss me Kate" hade sin urpremiär i New York 1948 och blev en succé som gick mer än 1 000 gånger. Även filmversionen från 1953 blev en stor framgång.  I Sverige har den spelats åtskilliga gånger sedan premiären på Oscarsteatern 1951. Riksteatern gjorde en bejublad uppsättning i folkparkerna sommaren 1985.  För den som inte minns historien så handlar det om skådespelarparet som framför Shakespeares komedi "Så tuktas en argbigga" på scenen och har alldeles liknande uppgörelser privat. Platsen är Baltimore, ett teatersällskap på turné, och en viss betydelse har likaså en förmögen politiker med kontakter i Vita huset och två gangsters på jakt efter en spelskuld. I Riksteaterns uppsättning spelade Berit Carlberg och Ulf Björkegren huvudrollerna som det trätande paret Lilli Vanessi och Fred Graham.  Här fanns den begåvade Elizabeth Banke i rollen som den korkade blondinen Lois Lane. Det var hon som framförde en av musikalens stora sångnummer "J

"Fruar på vift", Riksteatern 1974

Bild
Fransmannen George Feydeau har kallats för farsens urfader. Hans 1800-talsdramatik har spelats världen över och gör så fortfarande.  "Fruar på vift", även känd som "Kalkontuppen" är en typisk Feydeau-fars med alla nödvändiga ingredienser.  Edmon Pontagnac suktar efter Lucienne. Men Lucienne kan inte tänka sig att vara otrogen mot sin man Vatelin, såvida hon inte kommer på honom med att bedra henne först. Lucienne uppvaktas även av ungkarlen Redillon som lovat att hjälpa henne om hon hamnar i trubbel. Det blir förbjudna snedsprång på ett hotellrum med många dråpliga situationer där alla snor in sig i en härva av lögner. Riksteaterns Västeråsensemble turnerade med "Fruar på vift" våren 1974. Heinz Hopf, Gun Andersson, Lena-Pia Bernhardsson, Lola Ewerlund och Kjell Lennartsson hade några av de bärande rollerna. Yngve Nordwall regisserade. "Feydeau är svår att spela, men skådespelarna klarar elegant den snabba rytmen, den svåra rösttekniken, de långa repl

"Det är från polisen", Riksteatern 1946

Bild
J. B. Priestleys pjäs "Det är från polisen" handlar om en engelsk medelklassfamilj, som just firar dotterns förlovning, då en poliskommissarie gör sin entré.  Att det inte är en kommissarie av det vanliga slaget förstår man strax, snarare en inkarnation av familjemedlemmarnas dåliga samvete. Han meddelar dem nyheten att en ung flicka, som de alla visar sig ha känt, har dött under mystiska omständigheter. Han bevisar hur de allesammans på ett eller annat sätt är inblandade. Till Riksteaterns uppsättning våren 1946 hade man lyckats engagera den utomordentlige Dramatenskådespelaren Anders Henriksson i huvudrollen som den mystiske kommissarien.  Turnépremiären gick av stapeln på stadsteatern i Linköping. Dagens Nyheters korrespondent meddelade: "Det råder inget tvivel om att pjäsen med Anders Henriksson i huvudrollen kommer att bli en stor turnéframgång, och föreställningen var över lag av mycket hög klass." I Hudiksvallstidningen skrev signaturen STIX: "Det blev e

"Chicago", Riksteatern 1976

Bild
Musikalen "Chicago" handlar om de två tjejerna Roxie Hart och Velma Kelly som skjutit sin älskare respektive sin otrogne man. De hamnar i fängelse men blir frikända eftersom det var på den tiden då försvarsadvokater kunde vinna seger genom att låta sina klienter uppträda sexuellt utmanande inför juryn som enbart bestod av män.  "Chicago" hade sin Sverigepremiär på stadsteatern i Norrköping - Linköping våren 1976. På hösten samma år satte Riksteatern upp musikalen.  Från Norrköpingsversionen hade man lånat koreografen Svend Bunch och skådespelaren Walter Norman i rollen som stjärnadvokaten Billy Flynn.  Maj Lindström och Eva Bysing spelade de två mörderskorna Roxie och Velma. Brita Borg spelade rollen som fångvaktaren "Mama" Morton.  Olle Ljungberg, Berit Kjerrman, Gunnar Nielsen, Håkan Mohede och Berit Bogg hade också framträdande roller. Hans Bergström regisserade. Omdömena om uppsättningen gick isär. Åke Perlström i G-P rosade de två huvudrollsinnehavarn

"En midsommarnattsdröm", Riksteatern 1972

Bild
Om erotiska äventyr och förvecklingar i den förtrollade och förhäxade engelska midsommarnatten handlar William Shakespeares komedi "En midsommarnattsdröm". Här finns hovets värld, de båda unga förälskade paren, de gycklande hantverkarna och slutligen den fantastiska älvvärlden och dess skogsväsen. Tom Lagerborg iscensatte denna sagokomedi för Riksteaterns räkning 1972. Åke Lundqvist spelade pjäsens genomgående figur, det skälmska andeväsendet Puck.  Rutger Nilsson och Anna Godenius var ett vackert hertigpar. Pierre Lindstedt, Gus Dahlström och Raymond Nederström firade komiska triumfer som hantverkarna.  Scenografen Jindrich Dusek hade skapat en mycket enkel men effektiv dekor bestående av lösa skärmar, vita då handlingen utspelade sig i palatset, gröna med slingrande trädrankor då skådeplatsen var skogen. Björn Isfält och Lars Damberg hade försett komedin med nyskriven musik. "På det nakna scengolvet jagar de fyra unga älskande varandra med vildsint frenesi. Det är en a

"Den musikaliska stolpsängen", Riksteatern 1969

Bild
"Den musikaliska stolpsängen" bygger på en talpjäs skriven av Jan de Hertog. Harvey Schmidt och Tom Jones (nej inte den  Tom Jones som vi känner som Tjuren från Wales) arbetade om pjäsen till musikal. Den gick upp på Broadway i mitten av 1960-talet med Robert Preston och Mary Martin i huvudrollerna. Det blev en framgång.  Musikalen som endast innehåller två roller utspelar sig i och kring en stor dubbelsäng. Man får följa ett äkta par genom 45 år. När pjäsen tar sin början är de unga och nygifta då de träder in i brudgumsgemaket. När det hela slutar stapplar två grånade åldringar ut i kulissen. Riksteatern prickade in en succé med "Den musikaliska stolpsängen" vårvintern 1969 där Ulla-Bella och Per Grundén åldrades inför öppen ridå. Teaterkritikern Barbro Hähnel i Dagens Nyheter tyckte dock att föreställningen var i tunnaste laget: "De inledande numren måste ges med mera diableri för att inte bli outhärdliga i sin menlöshet. Bo Forsbergs regi understryker emell

"Revisorn", Riksteatern 1980

Bild
Gogols "Revisorn" från 1836 är en klassisk komedi om skenet som bedrar och människan som så gärna låter sig bedras, helst om hon fikar efter förtjänst och plats vid maktens taburetter. Här hamnar en urfattig tjänsteman i en landsortshåla där han misstas för att vara en statlig revisor. Ortsbefolkningen gör allt för att behaga honom. Det går som det går. Tjänstemannen flyr så småningom fältet efter att ha lägrat både borgmästarens dotter och hans fru - på samma gång. 1980 gav Riksteatern en musikalversion av "Revisorn" med musik av Kaj Chydenius. Anders Granell spelade den falske revisorn. Borgmästaren och hans hustru gestaltades av Halvar Björk och Brita Borg. Från Finland hade man lånat Ritva Holmberg för regiuppdraget. "Första akten blev en katastrof. Det var inget fel på den klämmiga musiken. Sångtexterna var justa, om också inte glänsande. Men när inte en dörr kan öppnas - och i Revisorn måste en oherrans massa dörrar öppnas - utan att någon ramlar ut och f

"Värmlänningarna", Riksteatern 1984

Bild
"Värmlänningarna", ett av de mest spelade verken inom svensk scenkonst, gick ut på Riksteaterturné i Per-Erik Öhrns regi sommaren 1984. Detta klassiska bygdespel skrevs 1845 av Fredrik August Dahlgren och handlar  om rikemanssonen Erik som inte får gifta sig "neråt" med torpardottern Anna.  Sören Renulf gestaltade Erik och skönsjungande Grith Fjeldmose spelade Anna. Åke Lindström spelade den rike storbonden Ersson i Hult och Olof Thunberg gav liv åt den komiska rollen som Löpar-Nisse. Föreställningen gavs på 35 orter runt om i Sverige. "Per-Erik Öhrn och hans scenograf Lars-Åke Thessman gör med Riksteaterns nya uppsättning av Värmlänningarna något mycket genialt. De har bestämt sig för att inte vara geniala ett dugg. F A Dahlgrens bygderomantiska drama är egentligen en orimlighet i vår tid. Men Öhrn och Thessman försöker inte bortförklara eller antyda någonting, utan spelar verket rakt av så att det till synes anspråkslösa blir uppslagsrik enkelhet och ge

"Stanna till frukost", Riksteatern 1975

Bild
"Stanna till frukost" är en komedi skriven av Ray Cooney och Gene Stones. Den handlar om hur två människor ur helt olika generationer möts och motsättningar uppstår. En frånskild medelålders statstjänsteman med inbitna vanor får plötsligt besök av en 17-årig flicka med den unga generationens hela skepsis mot det etablerade samhället. Hon är i nionde månaden och har lämnat sin pojkvän i våningen ovanpå efter ett häftigt gräl. Det blir en underhållande komedi om två generationers livssyn, uppfostringsideal och språkbruk. Riksteatern var först i Sverige med att spela det här stycket som översattes till svenska av Torsten Ehrenmark, en man som hade känsla för de komiska formuleringarna. Skicklige Yngve Nordwall regisserade och för scenografin svarade Nisse Skoog. Maria Hedborg spelade huvudrollen som den unga flickan på rymmen. Några år senare skulle Maria vara med och bilda Backateatern i Göteborg, en av Sveriges ledande barn- och ungdomsteatrar.  Guy de la Berg gestaltade

"No, no, Nanette", Riksteatern 1972

Bild
Broadwaymusikalen "No No Nanette" hör till de mer sällan spelade i Sverige. Den totalsågades av kritikerna och floppade totalt när den gick upp på Oscarsteatern i Stockholm 1975.  Bättre gick det för Riksteatern några år tidigare där bland andra Harriet Forssell, Åke Harnesk, Lennart Gregor, Gunilla Åkesson, Beatrice Järås och Berndt Westerberg rodde musikalen i hamn med hjälp av Bengt Blombergs regi och Lasse Kühlers koreografi. Handlingen snor sig runt en välbärgad, synnerligen frikostig och gift bokförläggare av religiös litteratur, vid namn Jimmy Smith. Han har för vana att hjälpa unga söta flickor som råkat i penningknipa. Detta leder till en ohållbar situation, vars fortsättning och lyckliga upplösning publiken får följa under några timmar.  Två av melodierna ur musikalen har överlevt och blivit evergreens, "Tea for two" och "I want to be happy". "I Bengt Blomgrens fyndiga, fartfyllda regi blev det en mycket lyckad, frisk och livfull förest

"Jag vill träffa Mjosov", Riksteatern 1975

Bild
"Jag vill träffa Mjosov" är något så ovanligt som en rysk fars. Valentin Katajev skrev den här satiriska  pjäsen redan på 1930-talet men den fick sin urpremiär först 1946. I Sverige upptäcktes pjäsen på 1970-talet, det var Malmö Stadsteater som var först med att ta upp den på repertoaren. 1975 var det Riksteaterns tur.  Intrigen utspelar sig på vilohemmet Solrosen i Moskvas utkanter. På hemmet vilar sig byråkratfunktionären Mjosov varje söndag. En lägre tjänsteman uppsöker honom för tillstånd till köp av målarfärg. För att komma in på det berömda vilohemmet uppger han sig att vara make till en berömd traktorförerska, just medaljerad. Hon dyker givetvis upp på Solrosen, liksom hennes riktige make, liksom Mjosovs älskarinna, liksom älskarinnans man o.s.v. Det blir förväxlingar och spring i biljardrummet, in och ut ur trånga garderober och ännu trängre klockfodral... I själva verket är farsen en satirisk känga till den sovjetiska byråkratmoralen. I Riksteaterns version spe

"Can-Can", Riksteatern 1967

Bild
Cole Porters musikal "Can-Can" utspelar sig i Paris på 1890-talet. På La Mome Pistaches nattklubb i Montmartre har den skandalösa modedansen Can-Can fått sitt fäste. Domaren Forestier skickas dit för att stänga nöjesetablissemanget, men råkar förälska sig i nattklubbsägarinnan. Persongalleriet vimlar av konstnärer, poeter och eldiga dansöser. "Can-Can" är fest och glädje och innehåller Cole Porters underbara melodier: "Vi är goda döttrar av La France", "C´est Magnifique", "Vad du gör, bli aldrig konstnär" med flera.  Hösten 1967 stod "Can-Can" på Riksteaterns repertoar. Huvudrollen som nattklubbsägarinnan La Mome gestaltades av Gun Andras. Per Grundén gjorde domaren Forestier. Wolfgang Vollhardt hade signerat en smakfull dekor och den norska regissören Henny Mürer svarade för en livfull föreställning.  Dagens Nyheters Barbro Hähnel rapporterade från föreställningen på Christinasalen i Piteå: "Som domaren Forestier ser

"Omaka par", Riksteatern 1974-75

Bild
De två herrarna Oscar och Felix flyttar ihop, den ene är skild och den andre utkastad och ingen av dem är riktigt säker på varför deras äktenskap gick i kras. Det dröjer inte länge förrän konflikter uppstår, samma strider som de hade i sina äktenskap. Den robuste och slarvige Oscar upptäcker snart att kvinnliga egenskaper, sådana som städmani och matpratande, blir dubbelt irriterande om det är en man som utför dem. Felix är en övernitisk pedant som blir hysterisk när steken får vänta för länge eller om cigarraska faller på textilierna.  Neil Simons komedi "Omaka par" hade urpremiär på Broadway 1965 och kom till Sverige året därpå i en uppsättning på Intiman med Jan Malmsjö och Carl-Gustaf Lindstedt i de två huvudrollerna.  Spelåret 1974-75 gick pjäsen ut på Riksteaterturné med Hans Lindgren och Jarl Borssén som det omaka paret. Lindgren och Borssén hade samarbetat i flera teateruppsättningar, en krogshow och i TV-serien "Herrarna i hagen" och etablerat sig som

"Anne Franks dagbok", Riksteatern 1983

Bild
Jag hörde att "Anne Franks dagbok" sänds som radioteater i P1, en repris från 1995. Det är bra, det är en pjäs som bör spelas med jämna mellanrum, inte minst för att nya generationer skall få ta del av Anne Franks öde.  Annes historia är identisk med tusentals andras. Familjen var judisk, och tillsammans med pappa Otto, mamma Edith och systern Margot flydde hon från Frankfurt i Tyskland undan Hitlers judeförföljelser. En lycklig barndom i Amsterdam - och så samma skräck igen när Holland ockuperades av tyskarna 1940. Till slut måste man gå under jorden. Man gömde sig i faderns affärshus vid Prinzengracht 263. I två år isolerade från yttervärlden skrev Anne den dagbok som kom att bli ett så viktigt dokument från andra världskriget. Så en dag stod Gestapo där med höjda pistoler mot Kleimann, Kugler, Miep och Elli - de fyra anställda på faderns kontor som var deras vänner och beskyddare. Den så skickligt kamouflerade dörren slogs in. Några andlösa ögonblick. Så var hoppet ute

"Kung för en natt", Riksteatern 1971

Bild
1930-talsoperetten "Kung för en natt" handlar om en kung som är i behov av en stand in, som liknar honom intill förväxling. Han är inte så populär bland undersåtarna och inför en galaföreställning på operan blir det aktuellt att byta ut honom mot en kopia; statsministern anser det mera önskvärt att kulor från en attentatsman hamnar i kroppen på en obetydlig man än i landets härskare. En hemlig agent skickas iväg för att leta upp någon som i alla avseenden är kungens avbild. Som man kunnat vänta är agenten framgångsrik, annars hade det ju inte blivit någon pjäs. I Riksteaterns uppsättning 1971 spelades den fattige mannen som får betalt för att föreställa kungen av publikfavoriten Lasse Lönndahl. Han träffar drottningen och blir kär. Drottningen spelades av Annalisa Ericson. I sina memoarer "Mina sju liv" beskriver Annalisa föreställningen som en av de största publikframgångar hon upplevt. Kritiken i de stora drakarna var ganska ljummen. "I den här recens

"Oss bröder emellan" Riksteatern 1983

Bild
"Oss bröder emellan" är en dansk revy-musical av Ernst Bruun-Olsen och Knud Paulsen och handlar om sex herrar från The Upper Class som träffas i logen Lejonets Klo, där man skall välja in ett nytt ungt lejon. Herrarna äter en gammaldags middag och hamnar så småningom på nattklubb med en massa galanta damer. Kort sagt ett frosseri i mulligt mansgriseri sett i en skrattspegel.  Riksteatern tog upp pjäsen 1983 med sex lysande skådespelerskor i de sex mansrollerna. Det var Brita Borg, Maj Lindström, Mona Andersson, Norma Ahlquist, My Holmsten och Moa Myrén.  Premiären gick av stapeln i Oxelösund, sedan följde 57 föreställningar på turné runt om i Sverige. "Fullträff för utmärkt sextett" var rubriken i Svenska Dagbladet där Gaby Wigardt skrev berömmande om ensemblen. Hon menade att i händerna på fel skådespelare hade det lätt kunnat bli en katastrof. "Att kvinnliga skådespelare får ha scenen ensamma en hel kväll och vara roliga är lika unikt som efterföljansvärt&