Nöjesvirveln

"Ungkarlslyan" hette en mycket rolig film som Billy Wilder gjorde med Shirley McLaine och Jack Lemmon i huvudrollerna. Det var där Lemmon silade spaghetti genom ett tennisracket i en berömd scen. Komediförfattaren Neil Simon gjorde om filmen till musikal med hjälp av Burt Bacharach som kompositör. Resultatet gick hem på Broadway men det blev ingen större framgång när Sandrews presenterade musikalen på Oscars i Stockholm 1969. Handlingen i korthet: Chuck Baxter är en liten grå kontorsslav, olyckligt kär i den söta Fran Kubelik som jobbar i företagets personalmatsal. Hans enda tillgång är att han är ungkarl och har en liten våning som hans gifta medelålders chefer får låna för eskapader med sina sekreterare. Som tack för lånet blir Baxter dels förkyld, för att han tvingas gå brandvakt jämt och dels befordrad till direktörsassistent. Till slut finner även han en flicka att dela säng med. Ivo Cramér stod för såväl regi som koreografi. Yngve Gamlin hade som alltid skapat en snygg

Mitt i januarimörkret 1988 kom det norska myhrvädret Wenche till Göteborg och livade upp restaurangbesökarna på Trägårn.  Det var första gången på sex år som Wenche Myhre framträdde med en egen show i Sverige. Showen hade gått för utsålda hus på Humla i Oslo och därefter på turné i Västtyskland innan det blev göteborgarnas tur. Wenche framträdde tillsammans med en stor orkester där hennes bror Reidar ingick på saxofon, två doatjejer och två manliga dansare.  Några pärlor ur innehållet: ett svängigt Louis Prima-potpurri, musikallåtar ur "A Chorus Line" och "Little shop of horrors" och en galen fyllemonolog där nykteristen Wenche fick utlopp för sin speciella mimik och plastik. Wenche Myhre "Hon sjunger, dansar och spexar, är ett energiknippe i kort-kort som bitvis får det att svänga ordentligt på scenen - men som också kan slå av på takten för att göra en ballad rättvisa" , berömde Kristina Torell i Göteborgs-Posten. Ingmar Glanzelius i DN tyckte att Wenche

Linda Krüger var en flitigt förekommande skådespelerska under 1980- och 90-talen. Nu syns hon inte på samma sätt som hon gjorde då. Sedan 2001 är hon konstnärlig ledare för Teater Accent som riktar sig till barn och ungdomar. Linda växte upp i Stockholm med en dansk balettdansös till mamma och en finsk balettdansör till pappa. Själv började hon dansa balett vid operan som sexåring. Vid fyllda 15 stack hon ensam till Pantomimteatern i Köpenhamn för att dansa, vid 17 började hon arbeta i garderoben på Dramaten.  Hon tog teaterlektioner för Gun Jönsson och fick därefter engagemang vid Dramaten där hon arbetade under fyra års tid.  Hon gjorde TV-debut i "Peters baby" 1978 och sedan följde ytterligare några TV-jobb bl.a. "Från Boston till pop"1980.  Linda Krüger Riksteatern blev nästa anhalt i karriären, där var hon med i "Can-Can", "Bättre och bättre dag för dag" och "Anne Franks dagbok", i den sistnämnda spelade hon huvudrollen. Sedan blev

På Restaurang Centralen i Nordstan i Göteborg satt komikern Jarl Borssén uppflugen på en barstol och roade publiken med en 50 minuter lång monolog betitlad "Musen som röt".  Här fanns ingen sång, ingen dans, inget glitter... Hans enda rekvisita var en bandspelare. Jarl iklädde sig rollen som Sture Larsson, en medelålders man, ensam och frånskild. Sture delade med sig av sina tankar kring samtiden, livet och döden. Det var ett djärvt och nydanande grepp att helt ensam försöka fånga den sorlande krogpublikens intresse. I USA var genren redan etablerad genom komiker som Bill Cosby och Lenny Bruce, men i Sverige var det här konceptet oprövat. "Igår föddes en ny enmansentertainer i Sverige! Att stå ensam på en scen och snacka med en krogpublik i 50 minuter, är en utmaning som få klarar av. Det gör emellertid Jarl Borssén med eftertryck på Centralens nya restaurang. Utan några onödiga publikfriande gester eller slag under bältet får han kroggästerna att sitta fascinerade rakt

John Botvid var en lustig krumelur i många gamla svenska långfilmer. "Botte" blev hans smeknamn efter en av hans bevingade repliker i den utskällda pilsnerfilmen "Pensionat Paradiset" 1937.  Julia Caesar undrade vart en viss hotellvaktmästare tagit vägen? "Han har gått bott"  svarade Botvid med sin nasala röst.  John Botvid hann med över 100 filmroller innan han slutade. Han fick alltid spela den stillsamme, lätt förvirrade och lite tomteaktige farbrodern som droppade lustiga repliker genom näsan. John Botvid (1889-1964) Han föddes i Landala i Göteborg och började sin teaterbana vid Lorensbergsteatern, Stora Teatern och Folkteatern. Efter läroåren i Göteborg bar det 1927 iväg till Stockholm. Ryktet om hans revykunnande hade nått Mälardrottningen och han blev engagerad vid Södra Teatern, alla geniala revyartisters plattform och språngbräda på den tiden. Det var här han utmejslade sin egenartade spelstil och publiken tog emot honom med stora famnen. Han jobb

1981 hette Sveriges statsminister Thorbjörn Fälldin, han fick spela en viss huvudroll i Hagge Geigerts Lisebergsrevy det året. Revyn utspelade sig i cirkusmiljö och cirkusdirektören hette Fälldini, gestaltad av den skicklige imitatören Sven Slättengren från Värnamo. Stefan Ljungqvist uppträdde dels som Hulken, dels som den norske trollkonstnären Bruntatussen (assisterad av Kluntetussen - Laila Westersund). Laila Westersund som redan hunnit bli en institution på Lisebergsteatern gjorde ett lyckat porträtt av vår finansminister Gunnar Sträng. Berit Carlberg var revyns primadonna och gjorde ett härligt nummer som Goldie Hawn, högaktuell i filmen "Tjejen som gjorde lumpen".  Stig Grybe hade lockats till Göteborg, hans bästa nummer var som en mycket disträ föreläsare som pratade om dåligt minne. Och sist men absolut inte minst medverkade de tre duktiga dansarna Elisabeth Edgren, Sonja Gube och Susanne Schultz. Revydirektören Hagge Geigert hade pressmottagning från sin sjuksäng på

"Beteendelek" kallade manusförfattaren och regissören Jan Bergquist sin föreställning som hade premiär på Stockholms stadsteaters lilla scen hösten 1974.  Föreställningen var upplagd som ett stort gruppterapimöte där publiken fick vara patienter och skådespelarna terapeuter. Publiken delades upp i skilda socialgrupper. De två första bänkraderna fick tillhöra socialgrupp 1, de tio sista socialgrupp 3. Mellanraderna tillhörde mellansorterna. På ett humoristiskt vis bollades olika beteendebegrepp mellan grupperna. Ensemblen med Hans Bendrik, Basia Frydman, Grynet Molvig, Helge Skoog och Meta Velander var nere i bänkraderna och tog närkontakt med publiken. Revyn drev hejdlöst med psykoterapins olika former. I en sketch ordinerades sömnpiller mot trångboddhet. En snattare fick elchocker för att vänja sig av med att stjäla. I ett annat nummer grälade två föräldrar vid middagsbordet genom att spela ut sitt lilla barn mot varandra.  Publiken fick deltaga bl.a. genom att skicka ballon