Nöjesvirveln

"Sånt folk" på Maximteatern 1972 var Carl Zetterströms andra revy efter den lyckade debuten med "Vad är det för fel på 1933 års modell?" året innan. Även denna gång stod Lars Amble för regin och från föregående revy fanns Birgitta Andersson, Stig Grybe och Olof Lundström kvar i ensemblen. Nya i sammanhanget var Carl-Gustaf Lindstedt, Anna Sundqvist och Yvonne Lombard.  Gunnar Svensson var kapellmästare och arrangör, Yngve Gamlin hade skapat dekoren och Herman Howell svarade för koreografin. Revyns första akt utspelade sig i ett hyreshus någonstans i Stockholm. Här möttes folk ur olika samhällsklasser - maktägarna, knegarna och de utslagna - vilka inte kunde tala samma språk trots att de hade samma modersmål. I andra akten som utspelade sig på krogen blev det mer klassisk nummerrevy. Aktuella ämnen som gisslades var bland annat centerns gröna våg, försvaret,  Karl-Erik Erikssons Skansenauktioner och Skärholmsfruarna som demonstrerade mot de höga matpriserna. Om

Se även: "Drömflickan", Göteborgs stadsteater 1950-51

"Jag är ingen nolla men jag har bondförstånd, därför är jag en vagabond"  sjöng Lill-Babs i ett av sina nummer på Berns i Stockholm hösten 1977. Visst låg det en del sanning i den textraden, för även om det var en glittrig och tempofylld show i bästa Las Vegas-stil så kunde publiken känna gransuset från Hälsingeskogarna. Barbro Lill-Babs Svensson förblev under hela karriären den bussiga och hemvävda tösen från Järvsö.  I den här showen backades hon upp av dansarna Agneta Goldéus, Margareta Kempe, Magnus Liljeroos och Åke Norin. Lasse Samuelssons orkester stod för ackompanjemanget. Det fanns många minnesvärda ögonblick: Liza Minnellis paradnummer "New York, New York" med svensk text av Bengt Haslum. Den ömsinta hyllningen till Sammy Davis på melodin "Mr. Bojangles". "Trillingarna" var ett komiskt nummer i babykläder och dans på knäna som Lill-Babs framförde tillsammans med de två manliga dansarna. Sture Lundqvists fina visa "Bli en clown&q

Det talas alldeles för lite om Britta Pettersson, flickan från Vänersborg som började som butiksbiträde och slog igenom som musikalartist. Föräldrarna ville att hon skulle bli kallskänka, men Britta hade en längtan till teaterscenen och började tidigt ta danslektioner. Efter avklarad skolgång flyttade hon till Malmö, blev tonårsmannekäng och korades till Malmös Lucia 1956.  Hon sökte till scenskolan i Malmö med siktet inställt på att bli skådespelerska. Hon sprack i skådespelarprovet men blev antagen som balettelev. Utan skådespelarutbildning, utan sångutbildning, men med gedigen balettbakgrund och oemotståndlig spelglädje uppmärksammades hon i musikalen "Fantastics" på Lilla Teatern i Stockholm 1961. Sedan följde musikaler som "Stoppa världen, jag vill stiga av" och "Boy Friend" på Scalateatern. Kabaré på Tegnér och "Spela spelet" på Oscarsteatern. Filmroller blev det också. Hon var prinsessan i Lars Forssells lyriska saga "Prins Hatt und

Offenbach berömda operett "Sköna Helena" från 1864 bygger på myten om Helena av Sparta - den vackraste kvinnan i världen. Hon gifte sig med kung Menelaos men rövades bort av prins Paris till Troja vilket blev starten till det trojanska kriget.  När "Sköna Helena" gick upp på Stora Teatern i Göteborg 1951 med debuterande Kjerstin Dellert i titelrollen blev det en smärre skandal. Skandalen låg inte på det konstnärliga planet utan på det moraliska. Visserligen ska Helena vara lättklädd, men så mycket bullar och bröd hade göteborgarna aldrig skådat. Kjerstin var det närmaste näck man kan vara utan att frysa ihjäl, men effekten uteblev inte. Pressfotografernas ögon lyste av lycka och publiken strömmade till.  "Sköna Helena blev först och sist de sköna - och lättklädda - kvinnornas parad. Sällan var tyllslöjorna så minimala och genomskinligt luftiga på Storan som vid torsdagens premiär. I andra aktens sängkammarflirt tog man på allvar upp konkurrensen med Karl Ge

Varje sommar sedan 1942 har det bjudits på gratis underhållning i Stockholms parker. Sommaren 1964 fanns det ca 230 arrangemang att välja på. Moses Pergament var dirigent för en serie konserter med Stockholms Promenadorkester med operasångaren Erik Sædén och violinisten Bruno Eichenholtz som solister. Både 1:a och 2:a Militärmusikkårerna gav lunchkonserter i Kungsträdgården. Parkorkestern under ledning av Hans Wahlgren lekte fram lättsamma toner i grönskan. Kristinakören, Bellmanskören, Matteuspojkarna och Orfeuskörens damkör åkte runt i parkerna med konsertprogram. Varje måndag presenterades seriösa lunchkonserter på grammofon i Humlegården. Ett färgglatt inslag i stadsbilden var stadens kommunala gårdsmusikanter. De spände upp sitt röda parasoll, sjöng och spelade en kvart, för att sedan bege sig till nästa plats. Även Calle Jularbo och hans kvintett med sonen Eberhardt ingick i programutbudet den här sommaren. Bland teaterföreställningarna kan nämnas Gideon Wahlbergs folklus

Molières "Tartuffe" är en av världsdramatikens mest spelade komedier. Tartuffe är en slipad hycklare och bedragare som lurar den troskyldige familjefadern Orgon. Han blir helt förblindad av den moral och kristlighet som Tartuffe predikar och vägrar att inse att Taruffe försöker förföra hans hustru och lura av honom allt han äger. Den klipska kammarjungfrun Dorine griper in för att öppna Orgons ögon och avslöja bedragaren. Molières drift med det religiösa hyckleriet uppskattades inte av katolska kyrkan och efter uruppförandet i Frankrike 1664 blev pjäsen förbjuden att spela. Tre gånger tvingades Molière skriva om sin pjäs innan censuren upphävdes. I Dramatens uppsättning 1991 gestaltades storskojaren Tartuffe av Jarl Kulle. Ingvar Kjelson spelade den godtrogne Orgon, Gunnel Lindblom hans hustru, Mona Malm gjorde pigan Dorine. Lars Amble svarade för regin. Trots dessa stora namn i rollistan var kritiken ganska negativ:  "I Dramatens Tartuffe är det inte det religiö

När jag tänker tillbaka på 1980-talets TV-underhållning så finns det ett program som sticker ut lite extra: "Oss skojare emellan" med Ingvar Oldsberg. Programformen liknade inget annat som visats i svensk TV tidigare. Fyra deltagare ställde upp i en femkamp. Grenarna var både udda och märkliga. Rutschkaneåkning i blöjor. Plankgång över en bassäng där vissa plankor var preparerade så de gick itu. I en gren skulle den tävlande springa genom en vägg, antingen landade han på en madrass eller i en bassäng. Det kastades ägg och pajer och man kladdade med fingerfärg.   Studiopubliken satt utplacerade runt små cafébord och vek sig av skratt åt de galna upptågen. Dekoren signerad Sunniva Nordlund såg ut som ett fyrverkeri av smaskiga karamellfärger, stora fantasifigurer av papp omringade scenen som liknade en tårta av läckraste marsipan. Utöver tävlingarna innehöll programmet sång och musikinslag med olika gästartister. I den första säsongen 1982 var de tre Galenskaparna Kerstin G

"Rövarna på Hunneberg" hette 1954 års muntration på Skansens friluftsteater i Stockholm. Det var Rune Lindström som hade skrivit manus till detta stycke som byggde på Scribes och Aubers komiska opera "Fra Diavolo". Istället för Italien utspelade sig dramat i Västergötland där ett planerat giftmord på Gustav III skall genomföras på värdshuset Gyllene draken i närheten av Halle- och Hunneberg. Det var en stor uppsättning med bortåt 40 skådespelare på scenen - rövare, soldater, adelsmän, pigor och drängar. Teaterchefen Sandro Malmquist regisserade, Julius Mengarelli stod för koreografin och Bo Ekemar ledde orkestern. I rollistan hittar man namn som Margareta Hallin, Nils Hallberg, Gösta Prüzelius, "Kulörten" Andersson och Hanny Schedin. Kritiken var minst sagt ljummen: "Premiärkvällen hade idealiskt väder och skymningen blev en god bundsförvant till föreställningen. Naturen själv gjorde allt för att maskera att något saknades. Men det hjälpte ändå

"Värmlänningarna", ett av de mest spelade verken inom svensk scenkonst, gick ut på Riksteaterturné i Per-Erik Öhrns regi sommaren 1984. Detta klassiska bygdespel skrevs 1845 av Fredrik August Dahlgren och handlar  om rikemanssonen Erik som inte får gifta sig "neråt" med torpardottern Anna.  Sören Renulf gestaltade Erik och skönsjungande Grith Fjeldmose spelade Anna. Åke Lindström spelade den rike storbonden Ersson i Hult och Olof Thunberg gav liv åt den komiska rollen som Löpar-Nisse. Föreställningen gavs på 35 orter runt om i Sverige. "Per-Erik Öhrn och hans scenograf Lars-Åke Thessman gör med Riksteaterns nya uppsättning av Värmlänningarna något mycket genialt. De har bestämt sig för att inte vara geniala ett dugg. F A Dahlgrens bygderomantiska drama är egentligen en orimlighet i vår tid. Men Öhrn och Thessman försöker inte bortförklara eller antyda någonting, utan spelar verket rakt av så att det till synes anspråkslösa blir uppslagsrik enkelhet och ge