Nöjesvirveln

"Hon har en dramatik och timbre som ligger Zarah Leander nära. Hennes ögonkast får alla de manliga beundrarna i den nedre medelåldern att glömma håravfall och begynnande kulmage. Plötsligt är de ena sjutusan till karlar, och hon, Anita Lindblom, givetvis One Hell of a Woman som det heter i visan hon sjunger". Citatet är hämtat ur Jan Nordlanders recension i Svenska Dagbladet gällande Anita Lindbloms show på Hamburger Börs i Stockholm 1976.  Det här var Anita Lindbloms scencomeback i Sverige efter sex besvärliga år utomlands. Det var en snygg och påkostad show regisserad av Anitas dåvarande fästman Gunnar Hellström. Uppbackad av Sven-Olof Walldoffs 25-mannaband samt en kör bjöd Anita på ett varierat program som startade på franska med "La vie en rose" och slutade på svenska med Barbro Hörbergs text "Jag älskar honom så". Däremellan fanns bland annat en svängig version av "Operator", ett schlagerpotpurri med de gamla Svensktoppshitsen, "En häf

Om man gör en återblick på den svenska populärmusiken och dess utövare så finns det en nästintill bortglömd sångare vid namn Carli Tornehave. Han tillhörde de riktigt stora på 1960-talet. Tonårsflickorna tjöt av förtjusning var han än uppenbarade sig. När popvågen svepte in över landet hamnade Carli Tornehave i skymundan.  Han föddes i Stockholm men växte upp i Köpenhamn innan han som 18-åring bosatte sig i Sverige. Mamman var svensk och pappan dansk. Carlis första skivinspelning stoppades och kom aldrig ut i handeln. På den tiden var det inte acceptabelt med sångare som bröt på dialekt eller främmande språk. Carli blev både besviken och ilsken men tog nya tag och bestämde sig för att lära sig svenska språket ordentligt. Efter ett halvårs tragglande med svenskan snackade han istället som en söderkis som aldrig varit över Slussen. Det tog honom ytterligare några år att lära sig språket. Charlie Norman gav honom chansen att spela in en ny platta och den gavs ut.  Sina stämband hade Carli

Våren 1962 drog revydirektörerna Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källerud in på China i Stockholm med revyn "Vicke Nys" eller "Ost Side Story". Revyn utspelade sig till stora delar i fantasilandet Idolien och var en drift med TV och piratradiostationer. Carl-Gustaf spelade den snälle rörmokaren som på sin irrande väg mot ett trasigt handfat passerar frågeburen i TV-studion (10 000-kronorsfrågan var aktuell) och nyser ner tre ostindiska tallrikar och blir TV-idolen Vicke Nys. Han tas om hand av en ständigt fifflande och fixande manager i Arne Källeruds gestalt. Mest omtalat blev revyns finalnummer, en vansinnig Hamletparodi i Vilda Västern-miljö.  För manuset svarade Rune Moberg och Carl-Gustaf Lindstedt. Egon Larsson regisserade och i ensemblen fanns Lill-Babs, Ullacarin Rydén, Anna Sundqvist, Hasse Ellis och Tommy Jacobsson.  "Vicke Nys" fick ett blandat mottagande i pressen: "Tacka Carl-Gustaf för att det till slut går hem för Vicke Nys - Chinapremiä

Siw Malmkvist tyckte att hon var för gammal för att spela Pippi Långstrump. Det tyckte regissören också! Men det var Astrid Lindgrens krav att Siw skulle spela Pippi om det överhuvudtaget skulle bli någon musikal av hennes älskade barnboksfigur.  Idag är det exakt 40 år sedan musikalversionen av "Pippi Långstrump" hade bejublad premiär på Folkan i Stockholm. Astrid hade rätt, Siw Malmkvist blev en alldeles strålande Pippi. Med en imponerande fysik studsade hon omkring på scenen, lyfte ungar, slog enhandsvolter, klängde i stuprännor, hoppade från hustak, dansade och sjöng.  Den övriga ensemblen gick inte av för hackor den heller. Här fanns Sune Mangs och Ulf Brunnberg som de två tjuvarna Blom och Dunder-Karlsson. Meg Westergren spelade Prussiluskan. Hans Wahlgren och Gunilla Åkesson var klantiga poliser. Koreografen Lasse Kühler hade drillat en stor sång- och dansensemble bestående av ett 20-tal barn och ungdomar. Bengt Stenberg och Pernilla Wahlgren spelade Tommy och Annika. 

Lena Hansson hette en av 1960-talets flitigaste estradartister. Hennes vagga stod i Hålland, inte det låglänta med o utan det fjällhöga med å som ligger i Jämtland. Hembygden var henne mycket kär. Någon kanske minns hennes riviga "Jämtlandsjazz" som hon framförde i en Beppe Wolgers-revy på Idéon. "Riktigt käpprakt uppväckt blev man när Lena Hansson föredrog sin Jämtlandsjazz: det är utan vidare revyns braknummer, ett artisteri av klass, helt igenom inspirerat och rejält yrkeskunnigt. Här ställs samtliga medartister utan vidare i skuggan" , skrev Margareta Sjögren i Svenska Dagbladet.  Lena Hansson (1944-2016) Lenas pappa var musiker och kapellmästare på ett hotell i Jämtlandsfjällen. Lilla Lena vägrade att gå och lägga sig om hon inte först fick sjunga en barnvisa för gästerna. Hon började skola i Östersund, tog balettlektioner och snart blev det en hel del sång och spel också.  Det var Merit Hemmingson - sedermera berömd jazzorganist - som ville starta en trio. Hon

Franz Lehárs berömda operett om den stenrika änkan Hanna Glavari och greve Danilo Danilowitsch nådde Oscarsteatern i Stockholm för första gången den 22 januari 1907. "Glada Änkan" blev den 47 dagar gamla teaterns tredje operett efter invigningsprogrammet "Frihetsbröderna" och sedan "Lilla Hertigen". Änkan spelades då av Emma Meissner. Calle Barcklind gjorde greve Danilo. "Glada Änkan" blev en stor framgång och spelades 178 gånger, ett alldeles otroligt rekord på den tiden. Inte mindre än åtta gånger har "Glada Änkan" återkommit till Oscarsteatern i olika uppsättningar.  Hösten 1967 spelades titelrollen av den 25-åriga Berit Carlberg som blev den yngsta änkan genom tiderna. Hon ställdes mot den store Dramatenskådespelaren Jarl Kulle som gestaltade greve Danilo på ett sätt som ingen gjort tidigare. Bara hans första entré där han berusad raglar nedför en trappa var ett komiskt uppvisningsnummer värt biljettpengen. Isa Quensel stod för regi

På nyåret 1976-77 var det premiär för den första i en rad "Kvasten-revyer" på Folkteatern i Göteborg. Huvudförfattare var Kent Andersson och Bengt Bratt. Med "Kvasten" menades att man sopade till dammiga företeelser i tiden och höjde en kvast mot den tilltagande högervinden. Med "Kvasten" ville den fackföreningsägda Folkteatern locka en arbetarpublik.  Direkt från Eriksberg hade man hämtat de båda varvsarbetarna Arne Augustsson och Bernt Andersson, båda med långt förflutet inom amatörteatern. I övrigt medverkade skådespelare ur Folkteaterns ensemble bl.a. Tord Petersson, Ulf Qvarsebo, Gunilla Nyroos, Iwar Wiklander, Gerd Hagnell, Percy Brandt och Carl-Ivar Nilsson. Lennart Hjulström regisserade och utöver Andersson och Bratt hade Staffan Göthe, Bo Lundin och Agneta Pleijel bidragit med texter. I denna satiriska revy fick man bland annat se regeringsbröderna Fälldin, Bohman och Ahlmark försöka samsas i en alltför trång säng. Man fick följa landsflyk

"Född igår" hette programmet på Nya Teatern i Stockholm 1947-48. Denna Broadwaykomedi av Garson Kanin handlar om Harry Brock, en förmögen gangster i skrotbranschen, som åker till Washington för att driva igenom ett lagförslag som skall möjliggöra en ytterst tvivelaktig jätteaffär. Till sin hjälp har han en försupen, cynisk, men intelligent advokat och en mutad senator. Han har även med sig sin älskarinna Billie, en före detta balettflicka med mer skönhet än bildning. För att hon inte skall göra bort sig i Washingtonsocieteten skickas hon till en journalist, medarbetare i den radikala New Republic, för att fostras. Journalisten lyckas allt för bra med sin uppgift. Billie börjar nämligen tänka själv och inser vilken suspekt figur Harry Brock är. Hon och journalisten fattar tycke för varandra och lyckas efter diverse förvecklingar omkullkasta Harrys ljusskygga projekt. Nya Teaterns chef Per-Axel Branner regisserade uppsättningen där Gunnar Björnstrand spelade huvudrollen som den

"Albert Herring" är en komisk opera av Benjamin Britten som gavs på Stora Teatern i Göteborg 1951. Den handlar om det blyga och bortkomna butiksbiträdet Albert Herring som väljs till majkung, då ingen av de kvinnliga kandidaterna är tillräckligt ordentliga och oskuldsfulla för att bli majdrottning. När en vän häller rom i hans saftglas vid hans högtidliga kröning får han plötsligt mod i barm och kraft i arm och hamnar i dåligheter. Under natten syndar han på skumma ställen och är inte längre mammas gosse.  Titelrollen sjöngs av Olle Sivall. Märta Ternstedt gjorde Alberts dominanta moder. Magnus Rudbeck var stadens borgmästare och i övriga roller syntes bland andra Greta Söderman, Stina-Britta Melander, Kjerstin Dellert och Arne Hasselblad. Poul Kannewoff svarade för både regi och dekor. Orkestern leddes av Styrbjörn Lindahl. "Att sitta några stycken i ett slutet sällskap med en något överbegåvad herre vid pianot och parodiera Mozarts och andra komponisters operor