Nöjesvirveln

Det är lätt att glömma bort att Hans Wahlgren inte bara är pappa och morfar till en rad framgångsrika barn och barnbarn, han är en utmärkt skådespelare och estradör också. Med ett par skådespelande föräldrar föddes han rakt in i yrket: "Jag har aldrig gått till teatern. Jag har bara aldrig kommit därifrån" , har han sagt i intervjuer. Efter studier vid Gösta Terserus teaterskola blev det Dramatens elevskola och därefter engagemang vid Folkteatern i Göteborg. Han slog igenom i filmen "Raggare" 1959 där han spelade mot sin blivande hustru Christina Schollin, paret blev tonårsidoler. Hans Wahlgren Men det höll på att sluta illa, "Raggare" hade kunnat bli Hans Wahlgrens sista film. I en scen skulle Hans, som spelade den snälle Lasse, rädda Bibban (Christina Schollin) ur en kraschad bil sedan hon försökt köra ihjäl sig. Bilen skulle börja brinna men det ville inte ta sig. Filmteamet hällde på mer och mer bensin.  Då hände det, bensinångorna exploderade. Tryckvå

"Han har bara ett steg till världstoppen" , stod det en gång i tidskriften Opera om Arne Hasselblad, en av Malmö stadsteaters främsta lyriska krafter. Han föddes i Eskilstuna i Sörmland. I skolan var han bänkgranne med Per Grundén. Det måtte ha kommit mycket välljud från den kanten under sånglektionerna.  Arne sjöng seriöst redan som grabb. Hamnade i Stockholm, hade Karl Nygren - Kloster som sångpedagog och så småningom Arne Sunnegård.  Lasse Schmidt lät honom debutera professionellt på sin flytande farkost Teaterbåten i Göteborg 1948. Två år senare engagerades han till Stora Teatern i samma stad. Därefter följde engagemang vid Vasan och Folkan i Stockholm och flera operettroller hos Nils Poppe bl.a. "Blåjackor" och "Lorden från gränden". Arne Hasselblad (1922-75) 1957 var Lars-Levi Laestadius klok nog att knyta Arne Hasselblad till Malmö stadsteater där han sjöng sig igenom det mesta en basbaryton kan önska sig: Mustafa i "Italienskan i Alger",

Trots sitt tyskt klingande namn såg Heinz Hopf dagens ljus i Klara i Stockholm. Sin teaterbana inledde han med att som medicine studerande i Lund ägna mer tid åt studentteatern än åt anatomin.  1955 kom han in på Dramatens elevskola och framgången lät inte vänta på sig. Han slog igenom redan som elev i Mussets pjäs "Ljusstaken", sedan följde en lång rad framgångar på Dramaten. Till en början fick han mest spela vackra, känsliga och romantiskt svårmodiga unga män. På 1960-talet fick han epitetet "Sveriges vackraste karl" och blev något av en tonårsidol, inte minst genom sin flitiga medverkan inom TV-teatern.  Heinz Hopf (1934-2001) Han spelade komedi på Vasan, turnerade med Riksteatern och slogs mot mygg och hällregn under några somrar på Skansens friluftsteater. Han medverkade i ett 15-tal filmer bl.a. "Pojken i trädet" och den omtalade porrfilmen "Kvinnolek". Han föredrog att spela elaka och smått bisarra karaktärer, var hellre demon än förste ä

Lasse Krantz (1903-73) är idag bortglömd av de flesta. På sin tid var han en av Sveriges allra största revyskådespelare. Han fick ofta omnämnandet karaktärskomiker för sina väl utmejslade figurer. Han började som elev vid Svenska Teatern 1921 och framträdde sedan på de flesta av Stockholms revyscener.  I unga år var han en populär kuplettsångare och charmör, han lanserade bland annat "Strö lite rosor på den väg vi vandra" redan 1928. Han blev synnerligen uppskattad ute i landets folkparker och hade en förmåga att få med sig publiken som få andra. Under 1940- och 50-talen var han den stora stjärnan i Paddock och Pernes revyer på Scalateatern. Framför allt gjorde han succé med sina många damimitationer - Anna Lans, Karin Kavli, Greta Garbo och Zarah Leander - var några av hans "offer". Det sägs att Krantz var egensinnig och svår att regissera. Han gestaltade helst sina figurer efter eget huvud.  Privat levde han ensam i en Östermalmsvåning. Han avskydde barn och var d

Skådespelaren och entertainern Jan Malmsjö fyller 90 år idag. Grattis! Redan som fyraåring stal han scenen för sina föräldrar, det skånska dansparet Fritzi. Första riktiga rollen var som piccolo med en enda replik: "Fy fan, vilket sällskap!"  Då var han åtta år.  Så småningom blev det utbildning vid Dramatens elevskola. Där vann han en ryktbarhet som killen som försökte tala mer likt den store Gösta Ekman än Ekman själv någonsin gjort. Idag räknas Malmsjö som en av våra mest mångsidigaste skådespelare, utrustad med en enorm begåvning bakom alla maneren och gesterna. Redan i slutet av 1950-talet lade han publiken för sina fötter som kabaréartist och underhållare. Rollen som Lilleman i "Stoppa världen - jag vill stiga av" på Scala 1963 blev ett ordentligt genombrott. Framgången blev så stor och påfrestande att han faktiskt ville stiga av och tog sig därför ett sabbatsår.  Han blev veckopressens favorit som talade ut om sina kvinnor, sorger, drömmar och sin mångalenska

"Har´e vart nåt?"  Kommer ni ihåg den bevingade repliken? Det var Rolf "Roffe" Bengtson som levererade den i en av sina minnesvärda monologer. Rolf Bengtson kom från Malmberget i Gällivare socken, samma ort som sett skådespelaren Stig Järrel, kompositören Bo Nilsson och skulptören Berto Marklund födas.  Roffe valde revyvägen. Han började med att ta 10 stepplektioner, sedan tyckte han att det fick räcka med utbildning. Han fick så småningom engagemang i Klangerevyn som han turnerade med i folkparkerna under 10 år. Sedan blev det nedslag hos Knäppupp, Boulevard och Casino. En butter och trumpen framtoning blev hans speciella signum som komiker. Själv kallade han sin humor för ett resultat av den "storsvenska glädjelösheten". Rolf Bengtson nådde den positionen att han i stort sett bara behövde visa sig på scenen, glappa lite med dubbelhakorna och mullra lite med stämbanden för att publiken skulle vika sig av skratt. Rolf Bengtson (1931-76) 1962 kom han till K

Sven Melander finns inte längre. Fuck cancer! Malmöpågen Melander började en gång i tiden som journalist på Aftonbladet. I slutet av 1970-talet råkade han bli glad på en fest och halkade in i filmens värld. Lasse Åberg var nämligen där, på jakt efter någon som kunde vara knall och kul på samma gång. Ni vet hur det gick. Packade Berra gjorde ett oförglömligt intryck på biopubliken som såg "Sällskapsresan". Därefter tog Sven tjänstledigt från Aftonbladet och blev nöjesmaskinist. "Nöjesmaskinen" med Stina Lundberg, pingviner och ballongdansen blev en jättesuccé i TV och Sven fick sitt definitiva genombrott som TV-underhållare.  Så kom "Nöjesmassakern" där kockarna Werner och Werner högg sönder torsken och tog sig en lille en. För att inte tala om trollet Rulle, barnens favorit med utslaget hår och glipa mellan framtänderna: "Hej alla barn, jag heter Rulle. Jag är full! Full rulle!" Sven Melander (1947-2022) Under en period var han chef över allt rol

Niels Dybeck var inte de stora rubrikernas skådespelare, men han gestaltade många betydelsefulla roller på flera av landets teaterscener, på film och i TV.  Niels kom från Lidingö och efter att ha genomgått Calle Flygares teaterskola i Stockholm kom han in på Malmö stadsteaters elevskola 1959. Från 1962-72 tillhörde han den fasta ensemblen vid Malmö stadsteater där han spelade sig igenom en stor del av världsdramatiken.  Under 1970-talet började han frilansa, turnerade med Riksteatern i pjäser som "Tillståndet" av Kent Andersson och Bengt Bratt, Allan Edwalls "Tjena Gary" och Brechts "Den goda människan i Sezuan". På Upsala stadsteater var han med i "Tiggarens opera", Lars Engströms första uppsättning som ny teaterchef i lärdomsstaden.  Under en period undervisade han på Dramatiska Institutet i Stockholm för att sedan engageras till Stockholms stadsteater.  Niels Dybeck (1936-2003) 1987 kom rollen som gjorde honom rikskänd i hela landet - den but

Under 1950-talet föddes tonårskulturen i Sverige och behovet av en svensk tonårsidol var stort. Lotten föll på Tage Severin som till det yttre hade en viss likhet med den amerikanske tonårsstjärnan James Dean. Tage gick upp som en komet på stjärnhimlen för att bara några år senare vara bortglömd av de flesta. Men vi tar det från början. Denne Lindomegrabb kom in på Dramatens elevskola 1950 och hamnade i samma kull som bland andra Jan Malmsjö, Ulla Sjöblom och Gunnar Hellström.  Efter utbildningen blev han engagerad till Atelierteatern i Göteborg. Några ordentliga löner hade inte teatern råd att betala ut. Pengarna räckte varken till cigaretter eller spårvagnsbiljetter. Skådespelarna var själaglada när de kunde kvittera ut 50 kronor. Det var årslönen! 1957 blev Tage upptäckt av regissören Alf Kjellin som gav honom huvudrollen i filmen "Sjutton år" mot Ingeborg Nyberg. I samma veva mötte han Snoddas manager Torsten Adenby som ville göra honom till idol, Tage lanserades som Sver

Douglas Håge (1898-1959) var en av landets mest kända skådespelare, dels genom en lång teaterbana, dels genom att han framträdde inte bara på de fasta scenerna utan också gladde landsortspubliken under turnéer med Riksteatern, i folkparkerna, hördes i radio och sågs i många filmer. Han började lite smått med amatörteater hemma i Göteborg. Bröt upp från sitt jobb som lagerbiträde för att följa med på en folkparksturné, där han sökt engagemang genom att spela upp en monolog ur "Värmlänningarna". Teaterdirektören tog ett huvudvärkspulver och skickade hem honom. Men redan dagen därpå fick teaterdirektören manfall i ensemblen och Håge inkallades och togs till nåder.  Någon teaterskola var det aldrig tal om, sina läroår fick han på Vasa Teater i Finland där han placerades i drama, operett och revy. Det var som revyartist han blev populär, först på Folkets Hus Teater hos Ragnar Klange och senare hos Kar de Mumma på Blanche. Douglas Håge visade sig vara en oerhörd tillgång som monolo

Torsten Lilliecrona valde skådespelaryrket för att övervinna sitt mindervärdeskomplex. Han var en mycket blyg grabb som skämdes över att han läspade och var finnig.  Vid fyllda 20 snubblade han bokstavligen in på Dramatens elevskola. Han gjorde entré för att pröva in som budbäraren i "Agamemnon" men snavade på en matta och föll. Juryn med Olof Molander i spetsen började gapskratta. "Tyst! Jag tar om det här!" , röt Torsten. Han blev antagen. Torsten Lilliecrona (1921-99) Det var i mitten av 1960-talet som Torsten Lilliecrona vann hela svenska folkets hjärtan genom rollen som den fumlige farbror Melker i TV-serien "Vi på Saltkråkan".  Från början var det inte tänkt att farbror Melker skulle vara någon framträdande karaktär. Meningen var istället att skildra Tjorven och de andra ungarnas upplevelser och ge en färgbild av den svenska skärgården när den är som vackrast. Men manuset ändrades efter hand och Melker kom allt mer i förgrunden.  En gång i tiden medv

När Per Grundén gick bort 2011 tillägnades han en liten notis på några få rader i en av våra större kvällstidningar med rubriken "Jönssonligan-skådespelare död". En märklig rubrik med tanke på att Grundén var en av våra mest framstående opera- och operettsångare med internationella framgångar.  Egentligen skulle han bli kemist men slumpen förde honom från hemstaden Eskilstuna till Musikaliska Akademien i Stockholm. Han debuterade i kören på Stora Teatern i Göteborg 1945. Efter bara ett och ett halvt år fick han chansen att hoppa in som Joseph i operetten "Wienerblod" när den ordinarie sångaren blev opasslig. Grundén fick eftermiddagen på sig att lära in rollen. Han gjorde en storartad insats och behövde aldrig mer återvända till kören.  1949 blev han Sveriges första Frank Butler i "Annie get your gun", först på Storan i Götet och sedan på Oscarsteatern i Stockholm. Jublet ville aldrig ta slut när den nye operettcharmören stämde upp i "Den flickan skal

Carl-Axel Elfving från Härnösand drömde om att bli präst men blev skådespelare istället och en av de flitigast förekommande krumelurerna inom svensk film.  Han kom till Stockholm i början av 1940-talet och revydebuterade på Casino 1945. Då hade han lagt prästplanerna på hyllan och bytt ut läroböckerna i grekiska mot teaterstudier hos Gösta Terserus. Präst blev han ändå så småningom, i Janne Halldoffs film "Rötmånad", en av de få icke-komiska roller han gjorde under sin långa karriär. Carl-Axel Elfving (1920-88) Efter Casino blev det åtta säsonger i Scalarevyn, turné med Svend Asmussen, engagemang hos Karl Gerhard, gästspel hos Knäppupp, två säsonger i Hommerbergrevyn i Malmö, Hagge Geigerts revy i Göteborg samt en period vid Stockholms stadsteater. I Svenskt filmskådespelarlexikon breder Elfving ut sig över en hel sida, drygt 70 roller blev det. Han fick mestadels göra de där små namnlösa rollerna i marginalen t.ex. "en rekryt", "ett blomsterbud", "en

Under 1940- och 50-talen hette svensk films stora superhjälte Karl-Arne Holmsten. En helyllegrabb med glimten i ögat och en rak och chosefri stil. Han var charmören och förste älskaren som fick flickorna i biosalongen att sucka av hänförelse. Pojkarna stod framför spegeln och försökte kamma bena på Holmsten-vis (på vänster sida). På den tiden skulle ju en filmhjälte röka, och ingen kunde tända en cigarett så elegant som Karl-Arne Holmsten. Han blev mest känd genom sina många filmroller men han gjorde minst lika mycket teater. Han debuterade på Folkan i Stockholm 1933 mot stjärnor som Tollie Zellman och Sigurd Wallén. Sedan följde en sejour vid Göteborgs stadsteater innan han kom till Per-Axel Branner på Nya Teatern i Stockholm.  Han var en förträfflig komediskådespelare och medverkade i långkörare som bland annat "Thehuset Augustimånen" och "En flicka på gaffeln" på Intiman, "Mary, Mary" och "40 karat" på Vasan, musikaler som "Oklahoma"

Kommer ni ihåg den snälle poliskonstapeln Björk i 1950-tals-filmerna om mästerdetektiven Kalle Blomqvist? Lång, stark, med avsevärd pondus och en vänlig glimt i ögat. Det var Sigge Fürst som gestaltade den rollen så bra. Inget konstigt med det, Sigge hade nämligen varit polis på riktigt. I fem år patrullerade han barndomens gator från Valhallavägen ner mot Roslagstull. Sibirien kallades distriktet av andra stockholmare, för att det ansågs ligga så okristligt långt från stadens centrum. Så småningom blev han skådis och skulle spela polis i en av Sigurd Walléns filmer. Wallén regisserade och instruerade: - Herr Fürst, när ni nu ska anhålla den här boven, tar ni tag så här... - Men så kopplar man inte ett grepp! Jag vet för jag har själv varit polis. Sigurd Wallén tog sig för pannan och kved: - Åh, denna förbannade sakkunskap! Sigge Fürst (1905-84) Sigge Fürsts långa skådespelarkarriär låter sig inte sammanfattas på några få rader. Några ungefärliga siffror: Han medverkade i närmare 130 l

Blott nio år gammal började Växjösonen Hans-Peter Edh att sjunga offentligt. Som 12-åring upptäcktes han på ett folkparksforum där han sjöng "O Sole Mio" så att allas hjärtan kom i dallring. Han jämfördes med den italienske gossopranen Robertino Loerti och utpekades som "Smålands Robertino". Sedan blev det turnéer i folkparkerna med familjeunderhållaren Elon Dahl. När målbrottet kom blev det uppehåll i sjungandet. Idag fyller Hans-Peter 70 år. Grattis! En del säger att han är förvillande lik Ulf Lundell. Det har hänt att folk har tagit fel och frågat honom: "Du är väl den där sångaren som flyttat till Österlen...?"  Båda är visserligen sångare, men rösterna är helt olika! Hans-Peter hade egentligen tänkt sig att bli arkeolog, men efter att ha deltagit i en amatörteateruppsättning hemma i Växjö uppmanades han att söka till scenskolan. Han genomgick den lyriska linjen på scenskolan i Göteborg och engagerades därefter till stadsteatern i Uppsala. Efter en sej

Arne Källerud var en verkligt folkkär skådespelare i ordets rätta bemärkelse. Han kunde gestalta vardagliga och genuina människor, arbetare som kunde handskas med hammare och såg. Kostymroller passade honom inte.  Han var evigt förknippad med Söder och Vita Bergen efter sina rollfigurer i "Söderkåkar" och "Grabbarna i 57:an", men han föddes i Upplands Bro 1913 och flyttade in till Stockholm och Östermalm 1919. Efter folkskolan blev han springgrabb på en tidningsredaktion, jobbade på fabrik och hotell.  Han gick på Tekniska Realskolan med siktet inställt på att bli ingenjör men teatern kom emellan. Det började med amatörrevyer i Fredhälls sällskapsklubb. Efter Gösta Terserus teaterskola kom Arne Källerud 1941 till Casinoteatern vid Bryggargatan som alltiallo. Han avancerade snart upp på scenen och visade sig vara en användbar komiker med känsla för improvisation. När han spelade den höggradigt berusade Bacchus i Casinorevyn "OH" höll både publik och medspel

- Goddag, det är jag som har så roligt namn! - Jasså, vad heter du då? - Dahlström. - Vad är det för roligt med det? - Det vet jag inte. Men varje gång jag presenterar mig och säger Dahlström, då säger folk: "Det var roligt att höra." En sådan enkel vits kunde få publiken på Casinoteatern att explodera av skratt, särskilt när poängen serverades av Gus Dahlström.  Denna lysande och säregne humorist föddes i Järvsö och döptes till Gustav Adolf Dahlström. I sin ungdom bildade han Järvsö-Gustavs trio och for runt med sitt dragspel på logdanserna i Hälsingland. Det var som dragspelare han kom till Stockholm, debut på Nalen 1929. Han skrev och komponerade egna melodier också. En av de mer kända var "Tangonätter" som Gustaf Torrestad sjöng in på en 78-varvsskiva.  Gus Dahlström (1906-89) Vid en spelning på Haga Nöjesfält träffade han trumslagaren Holger Höglund. Tillsammans bildade de crazyduon Bror min och ja´. Vem som var bror min och vem som var ja´ blev aldrig riktigt

På Systembolaget på Götgatan i Göteborg arbetade en kille som både kunde sjunga, steppa och berätta roliga historier. Han hette Nils Peterson. När han inte stod och sålde våtvaror på bolaget sågs han ofta på de västsvenska revyscenerna, då under namnet Nisse Peters.  Denna urgöteborgare från Masthugget blev revybiten redan som barn när han fick följa med föräldrarna till Lorensbergs Cirkus och se Karl Gerhard. Men det allra roligaste var när han fick gå på Hagateatern och se Sten-Åke Cederhök. Inte anade han då att han långt senare skulle bli en av Cederhöks scenkamrater.  En annan idol var Fred Astaire. Nisse såg hans filmer 20 gånger för att lära sig dans- och steppstegen. Sedan övade han de nya stegen varje morgon i en bordtennishall på Sahlgrenska sjukhuset, där hans pappa arbetade.  Betty Hutton var en artist som gjorde stort intryck på den unge Nisse. Han gick ombord på fartyget Gripsholm och diskade sig över Atlanten för att få se Betty Huttons show på Broadway. Han fick till oc

Dansaren och skådespelaren Egon Larsson var bara 12 år när han stod på Oscarsteaterns scen för första gången. Den gången spelade han en tomtenisse. Senare i livet fick han smeknamnet "Mr Oscars" med anledning av sina många framgångar på den scenen. Han föddes på Söder i Stockholm 1914. Som 15-åring blev han helt betagen av dans efter att ha sett en film med Fred Astaire. Han påbörjade sina dansstudier 1929 och kom till Operabalettens skola året därpå. 1933 började han i kören på Oscarsteatern. Sedan följde engagemang vid Stora Teatern i Göteborg och Hippodromteatern i Malmö innan han återvände till Stockholm. Egon Larsson (1914-89) Under 1940-talet var Egon Larsson engagerad i många revyer på Södran där han och Åke Söderblom blev ett populärt komikerpar. Åke döpte sin kollega till "Egondomliga Larsson". De båda jobbade även ihop i flera långfilmer bl.a. "Flottans kavaljerer", "Boman får snurren" och "Flottans glada gossar".  Men allra b