Lena Granhagen - sprallisbruden som blev samhällstillvänd!
Det har alltid funnits en mystik kring skådespelerskan Lena Granhagen. Under hela karriären har hon hållit hårt på sin integritet. Hon har ytterst sällan gett några intervjuer i pressen, aldrig ställt upp på något hemma-hos-reportage och hon skulle förmodligen aldrig komma på tanken att deltaga i något lek- eller matlagningsprogram i televisionen.
De få gånger hon låtit sig intervjuas har hon antytt att hon anses lite besvärlig att jobba med, hon vill gärna lägga sig i saker och ting.
Lena växte upp i Luleå och såg ingen teater som liten. Teatern kom till henne via radion. Hon blev helt tagen av radiopjäsen "Det lyser i kåken" av Björn-Erik Höjer.
Det där att man kunde göra något, som innebar att man blev uppmärksam på och kunde delta i andras öden gjorde henne fascinerad.
Lena Granhagen
Efter avklarad student for hon till Uppsala för att plugga till lärare, det blev mest studentteater. 1957 klev hon ut i rampljuset på riktigt i Rune Eks Uppsalarevy "Tjing tjing" där hon gjorde stor succé som Baby Doll.
Snart kom Lena till Stockholm, gjorde titelrollen i musikalen "Irma la Douce" på Scala, spelade revy hos Kar de Mumma på Folkan, var moatjé till Nils Poppe i "Spetsbyxor" på Idéon, sjöng in både visor och schlagerlåtar på grammofon.
Hon blev också känd från Arne Mattsons populära "Hillman-filmer" som fästmö till Freddy (Nils Hallberg).
I publikens ögon var Lena Granhagen en glad, sprallig och fnittrig tjej. 1968 anställdes hon vid Stockholms stadsteater och där nånstans upphörde spralligheten. Nu blev hon seriös, samhällstillvänd och engagerad. Hon gick i demonstrationståg och skrev en artikel om kvinnans roll i svensk film för tidskriften Chaplin: "... så länge filmen skiter i verkligheten och nästan uteslutande används som förförelse, så kommer kvinnan i första hand att utnyttjas som könsvarelse, för det ger bevisligen de största biokassorna... Var är alla tjejer som är trötta på filmschabloner i allmänhet och filmbrudar i synnerhet? Varför gör vi ingenting?"
Lena kom att göra en lång rad uppmärksammade rolltolkningar under sina mer än 30 år på stadsteatern. Som "Heliga Johanna från slakthusen", Mor Aase i "Peer Gynt", Nora i Ibsens "Ett dockhem", den maktfullkomliga modern i Lorcas "Bernarda Albas hus". Dubbelrollen som Shen Te / Shui Ta i Brechts "Den goda människan i Sezuan" blev en av hennes största framgångar och spelades 179 gånger.
På film minns vi henne som den rullstolsburna sömmerskan i "Barnens ö" av Kay Pollack eller som häxan i "Glasblåsarns barn". Hon var statarhustru i Ivar Lo Johanssons utskällda TV-serie "Godnatt jord".
Hon har varit sparsmakad och valt sina roller noga. TV-såpor har hon förkastat och spolat kolleger som framträtt i dylika sammanhang. "Teater ska vara mer än harmlös underhållning", är Lena Granhagens åsikt.
Se även:
.jpg)
Kommentarer
Skicka en kommentar