Fenomenet Gunn Wållgren
På 1940-talet var Gunn Wållgren skådespelerskan framför alla andra, åtminstone för de människor som hade möjlighet att gå på teater, och speciellt då Nya Teatern i Stockholm. Där skapade hennes man Per-Axel Branner en nyskapande och djärv teater. Man spelade klassiker ur världsdramatiken av Tjechov, Strindberg och Oscar Wilde.
Gunn Wållgren var allsidig och lika användbar i tragedier som i komedier. Som komedienne glittrade hon till i "Garden party" på Vasan, "Arsenik och gamla spetsar" på Scala och i "Höfeber" på Maxim.
Annars var det Dramaten som var Wållgrens hemmascen, där fick hon redan från början göra de stora kvinnorollerna. Kanske allra bäst manifesterat i rollen som Jeanne d´Arc. Åtminstone var det en rolltolkning som fick självaste Ivar Harrie att utnämna henne till ett mirakel.
Gunn Wållgren (1913-83)
Gunn var göteborgska, men hennes verksamhet var i huvudsak förlagd till Stockholm. Några gästspel blev det i alla fall i hemstaden, sommartid medverkade hon i några komediroller på Lisebergsteatern. Hon var också med i Strindbergs "Christina" på Folkteatern vid Järntorget.
Hon filmdebuterade som en hårdkokt ungdomsbrottsling i "Kvinnor i fångenskap" 1943 och avslutade sin filmkarriär som farmor Ekdahl i Bergmans "Fanny och Alexander" 1982.
1981 fick hon mottaga en Guldbagge för sin roll i "Sally och friheten" och under den kaotiska TV-sändningen från galan fick hon den häpnadsväckande frågan om detta ändå inte var "krönet på hennes karriär?" Gunn såg aningen förvånad ut. Undra på det, när man höjts till skyarna i drygt 40 år och tilldelats allt från O´Neill-stipendiet till Svenska teaterförbundets guldmedalj och nu fått en hiskeligt ful bagge för en biroll i en film som inte var särskilt lyckad.
Gunn Wållgren var en av 1900-talets största svenska skådespelerskor, men trots det näst intill bortglömd idag.
Se även:
.jpg)
Kommentarer
Skicka en kommentar