Nöjesvirveln

Det har alltid varit något visst med svensk sommarteater under bar himmel. Få platser bar så mycket tradition som Skansens friluftsscen. Det var en lättsam, folklig mötesplats där både Stockholmare och turister samlades för att få ta del av okomplicerad underhållning under sommarkvällarna.  När ridån gick upp för Selma Lagerlöfs herrgårdskomedi "Dunungen" en kylig junikväll 1957 prickade regissören Sandro Malmquist in ännu en fullträff.  Pjäsen utspelar sig i en idyllisk 1840-talsmiljö på Bohults gård i Värmland. I centrum står den unga, mjuka och blyga bagardottern Anne-Marie, kallad Dunungen. Hon reser dit med sin fästman Mauritz, en uppblåst och självgod lycksökare. Mauritz enda syfte med resan är att använda fästmön som ett charmigt redskap för att ställa sig in hos sin förmögne onkel, den oregerlige brukspatronen Teodor Fristedt, och på så sätt säkra sitt framtida arv. Men väl på gården sätts relationerna på prov. Dunungen får se fästmannens sanna, egoistiska natur, samt...

Sommaren är bygdespelens tid. Teaterformen är mycket speciell, kanske inte unik för Sverige men med en spridning över landet som är anmärkningsvärd.  En historisk händelse eller en sägen, oftast med lokal förankring, utgör i allmänhet underlag för pjäsen.  Inget landskap har så många bygdespel som Dalarna, och så många bra och i det allmänna medvetandet etablerade.  Sedan 1959 har man varje sommar framfört "Ingmarsspelen" i Nås. "Ingmarsspelen" är baserad på första delen i Selma Lagerlöfs roman "Jerusalem" som i sin tur bygger på en verklig händelse från 1896. Då lyckades den svavelosande predikanten Hellgum få 37 Nåsbor att sälja sina gårdar och flytta till Jerusalem där de övertygats om att uppleva Jesu återkomst till jorden. Men de som drog iväg i knirkande hästskjutsar från Nås kom inte att spela harpa i det himmelska Jerusalem. Verkligheten var en annan. En helt annan. Det var inte Herren dalfolket mötte vid ankomsten. Det var svår hetta, smuts, malar...