Hagateatern - arbetarklassens nöje

Hagateatern vid Järntorget

Hagateatern i Göteborg hette egentligen Amatörsalongen från allra första början. Det var skådespelaren Einar Fagstad som gav den namnet Hagateatern när denne försökte sig på att driva verksamheten där i slutet av 1930-talet. 

Någon etablerad teater var det knappast. Hagateatern var en samlingslokal i Arbetarföreningens hus vid Järntorget, ingång Mellangatan tre trappor. Här samlades entusiastiska teateramatörer och halvproffs för att underhålla med revyer och lustspel på lördagar och söndagar. 

Den som fick ordentlig snurr på Hagateatern var Sten-Åke Cederhök. Han hade funnits i de göteborgska amatörteaterkretsarna länge och tillträdde som teaterdirektör 1942. Sten-Åke hade vad som krävdes, en frimodig personlighet, spelglädje, entusiasm och ett hjärta som klappade för rättfram och folklig underhållning. 

Sten-Åkes första uppsättning "Lady Larsson från Landala" mottogs väl och blev starten på en revyepok som varade fram till 1955 när huset plötsligt stod i vägen för grävskoporna. 

Under krigsåren gick ett lämmeltåg av revysugna, arbetströtta, ransoneringsknäckta människor som ville få en stunds avkoppling. Man klämde in 413 personer, varav ett par bakom några pelare. För ett par kronor fick man en tre timmar lång nummerrevy. B-salens träbänkar blev väl knappast mjukare för att de på helgerna upphöjdes till teaterparkett, men det fick duga. Folk skrattade, trängdes och trivdes. Stämningen var hjärtlig och familjär. Många Hagapojkar var hemma på permis och tog kärestan med sig på revyn. Man körde med Järntorgshumor med dialekt och lokal kvartersförankring. Alla förstod sjömansslang och varvsjargong, visste var fnaskströget låg, hur mycket en langarliter kostade och varför Gais fick stryk förra veckan. 

Man skämtade inte så mycket om kriget däremot gärna om ransoneringen. Som den om slaktaren som blivit bötfälld för att han hade sågspån i köttfärsen. Frun var också inblandad.

Cederhöks hustru Gulli var förresten också i högsta grad inblandad i Hagateatern. I sin bok "Teaterminnen" berättar Sten-Åke:

"Apropå min fru så komponerade hon, vid sidan av jobbet i kassan, kostymerna till alla mina revyer. Visade en påhittighet som var häpnadsväckande - det var krigstid och omöjligt att få fram material - sydde Carmen Mirandahattar av upp och nervända blomkrukeställ från Trädgårdshallen och vindruveklasar av vanliga pottekulor för att inte tala om bananklasarna vars gula tyg innehöll fönstervadd och fick små bruna fläckar av plakatfärg."

Sten-Åke Cederhök

Hagateatern var verkligen arbetarklassens nöje. Det sades att dom som inte hade råd att gå och se Karl Gerhards revyer på Cirkus gick till Hagateatern. Visst var det buskisunderhållning som bjöds, men tuktad sådan. Sten-Åke var noga med att det aldrig fick förekomma svordomar eller några runda ord. Slank det igenom en liten fräckis så berättades den med elegans, en konstart som Sten-Åke var mästare i. 

Revyerna på Hagateatern hade titlar som "Glada kvarteret", "Haga - som vanligt", "Det glada Haga" och "Den skämtsamma sidan". Så kom 1950-talet och Arbetarföreningens hus skulle rivas och ersättas av betongklumpar. Järntorget blev nu en spårvagnshållplats bland andra och det fanns inte längre plats för några revyer. 1954-55 spelades den sista revyn på Hagateatern som fick heta "O-rivet är bäst" 

Se även:

"Jubel i busken" och "Låt hjärtat va me"

Verklighetens vägförvaltning i Skultorp